Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

POSTAT October 13, 2012, AV Anna Nyborg

Nordamerikanska kunskapsmiljöer

Oktober 2012 besökte inobis Andreas Eklöf ett antal universitet och kunskapsorienterade städer i USA och Kanada på jakt efter exempel på det senast i campusplanering och kreativa miljöer. Det blev sex artiklar fullmatade med observationer och foton som har publicerats löpande på vår blogg. För att få lite överblick över artikelserien har vi lagt in en länk till var och en av rapporterna på den här samlingssidan.

MIT – Massachusetts Institute of Tecnology

MIT är en av världens förnämsta utbildningsanstalter. Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då med fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Huvudnumret var MIT:s medialab.

Läs artikeln om MIT här.

Williams College, Massachusetts

Residential campus, ligger inte direkt i linje med vår svenska tradition. Ett campus där man bor, äter och umgås. Egentligen utan behov av att lämna området. Påminner om de brittiska boarding schools, även om de boende här är något äldre. Läs artikeln om Williams College här.

Montreal och McGill University, Québec

Montreal är en pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter och känns, trots sin storlek, lättfattlig och trygg. Våra besök var koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit.
Läs artikeln om Montreal och McGill här.

The New School (of Social Research), New York

“Att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp på New School i New York. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrigt. Läs artikeln om New School och Open House New York här.

New York Univeristy och Queens College

NYU ligger i huvudsak samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Skolans starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig just på Manhattan, mitt i världsstaden. Queens College är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer från Queens och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller: 140 olika etniska grupper finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Läs artikeln om New York University och Queens College här.

Columbia University och the High Line

Enkelt sagt så började Columbia att känna sig lite trångbodda. Eller, väldigt trångbodda. Man började köpa upp mark för att kunna utveckla ett helt nytt campus, gränsande till, eller kanske snarare en del av, Harlem. Efter en lång resa kommer det nya campus nu förverkligas, en viktig framgångsfaktor har handlat om en vilja att ge tillbaka till staden. Efter Columbia tog vi underjordstricken hela vägen från Harlem till södra Manhattan. The High Line är den tidigare järnvägsbron som blivit en stadspark. Läs artikeln om Columbia Univeristy och the High Line här.

POSTAT October 13, 2012, AV Anna Nyborg

MIT revisited

Fredagen avslutar den nordamerikanska turnén för denna gång. Sista besöket gick till MIT, Massachusetts Institute of Tecnology. En av världens kanske förnämsta utbildningsanstalter. Massa nobelpris och berömda medarbetare. Återigen blev vi fantastiskt mottagna och bemötta. Lärde oss att det finns fler än 60 colleges och universitet i Bostonområdet, mer 200 000 studenter. Lite sliten känner man sig av la dolce vita. Huvudnumret var MIT:s medialab, om vilket du ka läsa mer här.

Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då hade vi fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Fördjupningar kring alla MIT:s utvecklingsprojekt kan man finna här.

Vart börjar man. Kanske med att konstatera att det finns enorma systemskilnader. MIT har ett endowment på $10 miljarder. Försöker att lura ut hur detta funkar, men som jag förstår det så gör man årligen så att antingen a) 5% av avkastningen på endowmentet eller att b) de 5% endowmentet prognostiseras kasta av går in till högskolans verksamhet. Just nu lutar jag mot a). Hur som helst, eftersom pengarna är investerade på olika sätt så slog finanskrisen hårt mot amerikanska universitet. Särskilt hårt mot ”the other universtiy” (Harvard) som har ett endowment på i storleksordningen 250 miljarder SEK. Men det lär väl var mindre nu…

En del av MIT:s endowment är investerat i fastigheter, och då talar vi inte om de fastigheter som universitetet bedriver sin verksamhet i, utan rent kommersiella investeringar i närområdet. Naturligtvis med baktanken att man på sikt (och då pratar vi 25, 50, 75 år) ska utveckla sin akademiska verksamhet och ta även dessa markresurser i besittning. För att minska riskexponeringen arrenderar man i stora stycken ut marken till fastighetsföretag som utvecklar marken på långtidskontrakt. Området runt MIT är numera väldigt hett, här kan man finna den högsta koncentrationen av IT- och Biotech-företag i världen (i termer av antal företag per sqf).

En annan stor skillnad, och nu har vi äntligen börjat bena i det, rör relationen med staden i vilken man är verksam. I Cambridge (inte i England, utan den del av Bostonområdet som MIT och Harvard befinner sig), som även kallas för Peoples Republic of Cambridge på grund av sitt mångåriga liberala styre, är man inte bara nöjd med att så stora markarealar upptas av universitetsverksamhet. Universitet är nämligen not-for-profit, och betalar därigenom ingen skatt, och som ni vet är fastighetsskatten lokal och inkomstskatten federal i USA.

En stor del av diskussionerna i samverkan med kommunen handlar om att både öka skattebasen (t.ex. genom att utveckla kommersiella fastigheter, för vilka man betalar skatt) och ge saker tillbaka till staden genom att fysiskt utveckla sitt område till Cambridgebornas väl och ve. Idag betalar MIT ungefär $35 miljoner i skatt för sina kommersiella fastigheter, och eftersom runt campus är attraktivt har fastighetsutvecklare attraherats att investera i Cambridge, vilka inte i huvudtaget fanns där för 10 år sedan, och är nu bland de största skattebetalarna i staden. Självklart är detta problematiskt då mark- och hyrespriserna har skjutit i höjden och små, nystartade verksamheter har flytt området (se även inlägget om Montreal)

Man har också stora diskussioner kring transport och kommunikationer, men inte lika allvarliga som på Stanford där county inte godtar ytterligare biltrafik till universitetet som därför måste ta till relativt radikala åtgärder för att fortsatt kunna expandera. Och sen har man så klart de vanliga problemen med grannar som vill att allt ska vara som det alltid har varit.

Amerikanska universitet är i allmänhet väldigt bra på att arbeta med sin planering och att förklara sina fysiska strukturer och intentioner. Man gör det både för sakens skull (Parkinsons lag), men också för att kunna samla in pengar och vara beredda på att kunna ta emot en donation. För erfarenheten är att det är viktigare för donatorer (och nu pratar vi hundratals miljoner dollar) att projekten blir av snabbt, än att det hamnar på exakt rätt plats. Och då måste universiteten vara beredda. Båda att man själv har klart för sig vilka behov man har, till vilka ändamål man samlar in pengar, och att planeringsproblem med stadens myndigheter är lösta.

Sen blev det arkitekturporr för hela slanten. Först Frank Gehry’s Stata-building. Jag har alltid tyckt att den var rätt cool, men kommer hädanefter bara att se den som ett underhållsproblem. Och, enligt vår värd, är den ungefär lika yteffektiv som en katedral. Inne i Stata har man även experimenterat med miljöer för nya pedagogiska grepp, ett av de starkare var de multamediaklassrum för handledda grupparbeten, med lärarna i en tron i mitten med möjlighet att projektera på alla väggar. Studenterna i smågrupper med datorer runt runda bord. Först undervisning, sen grupparbeten och sen redovisning. Alla förstaårsstudenter har sin fysikundervisning i dessa lokaler.

Pågående renovering…

Inne finns mängder av gemensamhetsytor designade för möten och umgänge

Huset har blivit MIT:s nya signaturbyggnad

Okej, kanske lite mörk bild, men detta är ett av flera nya klassrum för lärarledda grupparbeten

Kronjuvelen idag är definitivt MIT Media Lab. En japansk skapelse i vitt. Helt öppna labb som vänder sig mot ett öppet atrium i vikten. Coola tryckskärmar som visar vilka forskargrupper som finns i huset, vad de pysslar med och vilka individuella forskare som finns i dessa grupper.

Labben ligger glasat öppna och aktiva mot atriumet

Ljusgård för all sköns aktivitet

Vi tittade också på den gamla huvudbyggnaden från 1916, med sin kupol som för tillfället var under renovering. Det är denna kupol som bland annat har haft en polisbil placerad på sig. Samtidigt är det imponerande att en så pass gammal struktur fortfarande är flexibel och kan omvandlas att passa nya syften. Att den byggdes utgående från de senaste rönen om moderna industrilokaler, med ordentlig takhöjd, ventilation och ljus har underlättat.

Den ursprungliga planen för MIT, i huvudsak genomförd

Slutligen har vi Saarinens kapell. En liten pärla som bara måste upplevas.

Jaha, då återstår att tacka för att ni läst denna reseblogg, solen har strax gått ner över Logan airport och klockan är kvart över sex på kvällen. Hoppas ni fått ut något vettigt av den. Jag, Per och Agneta har lärt oss massor som vi nu kan implementera i Campus Näckrosen. Mitt slutmål är inte Boston, utan nu blir det en vecka i NY. Men då har jag för intet avsikt att blogga…

POSTAT October 12, 2012, AV Anna Nyborg

Williams college

Residential campus, ligger inte direkt i linje med vår svenska tradition. Ett campus där man bor, äter och umgås. Egentligen utan behov av att lämna området. Påminner om de brittiska boarding schools, även om de boende här är något äldre. ”Som en lekskola för ett lite äldre klientel” som en av våra värdar uttryckte det. Mer om Williams kan du hitta här.

En fantastisk resa genom ett Massachusetts skrudat i höstens alla vackraste färger. Otroliga vyer med lövskogsbevuxna kullar. Smutskastningskampanjen från det amerikanska valet på radion. Det tar ungefär tre timmar att köra från Boston till det nordvästra hörnet av delstaten. Williams ligger där Massachusetts möter Vermont och staten New York. I ödemarken skulle man kunna säga, som att lägga en privatskola i det inre av Medelpad och hoppas på att det skulle funka.

Omgivningarna är helt otroliga. En strålande dag och höstens vackra färger bidrar så klart, bäddar in de historiska byggnaderna och skapar en sagokänsla. Studenterna bor allesammans på campus, utom en litet antal som deltagit i ett lotteri där vinnarna ges möjlighet att bo utanför området. Alla studenter är med i ”21 meal plan”, vilket innebär att de äter frukost, lunch och middag på campus. Även merparten av lärarna bor på eller kring campus. Ovanstående är i och för sig inte unikt när det gäller undergraduate studier i USA, men det brukar för det mesta endast gälla förstaårsstudenterna och inte inkludera lärarna.

Årsavgiften (”tuition fee”) ligger på i runda slängar $30 000, hälften av studenterna får någon form av bistånd i form av stipendier från Williams. Vilket delvis ligger i deras princip om att anta utan att först undersöka de sökandes ekonomiska status.

Rektorsbostaden

Men de $30 000 räcker inte långt. De faktiska kostnaderna uppgår till $82 000/student, och det är avkastningen från donerade medel (”endowment”) som täcker upp för underskottet. Merparten av de donerade medlen kommer från före detta studenter vid Williams, alumner, som vill ge något tillbaka till sin alma mater.

Innan vi går över till skrönorna, för de finns det gott om, så kan vi börja med att konkludera att detta med donationer, endowment och alumni är en av hörnstenarna i amerikanska universitets verksamhet. Studenter blir alumner, som kan bli bidragsgivare, varför det är väldigt väldigt viktigt att skapa en vi-känsla och tillhörighet under studieåren. Det här är något som Williams, med sitt residential-system, är duktiga på.

Bidrag från alumner är viktigt både för privata och delstatliga universitet, även om det så klart är viktigare för de privata. Gamla studenter bjuds in, bidrar och lägger sig verksamheten. Ibland är det bra, ibland mindre bra. Ibland blir man erbjuden donationer som man inte vill ha, och ibland tenderar alumnerna att verka konserverande. Eller lägga sig i detaljerna kring sin donation. T.ex. vilken arkitekt som ska rita vilket hus.

En sådan berättelse stötte vi på igår då vi gick en guidad historisk tur på Harvard. Deras stora fina bibliotek (Widener Memorial Library) tillkom genom en donation från hans mamma. Sonen drunknade nämligen när Titanic gick under 1912, efter att han varit i Europa för att hitta kronjuvelen till sin boksamling, titel och författare har jag förträngt. Börjar bli lite fullt i skallen nu. I vart fall så satte den sörjande mamman som villkor att Harvard i biblioteket skulle ha en exakt replika på sonens arbetsrum innehållande hans fantastiska boksamling och att det skulle få nya färska blommor varje vecka. Därtill fick inte en enda detalj, tegelsten eller annat, i fasaden förändras efter dess uppförande. Exteriört skulle det konserveras. Vilket resulterat i att Harvard byggt till biblioteket under marken för att få plats med sina samlingar, som växer med ungefär 50 000 titlar per år.

“Who put that ugly fucking door on that fine building” sa Frank Lloyd Wright när han hälsade på Williams på -20-talet.

Det kom en liten skröna i vägen, men nu tillbaka till slutsatserna från Williams. Detta är den undergraduate-institution i Amerika som rankas högst beträffande kvaliteten i utbildningen. Den stora hemligheten tycks ligga i att man skapat en stolthet kring undervisning. Det ses inte som en belöning att inte behöva undervisa, och den (lilla) forskning som lärarna bedriver sker i huvudsak utanför terminstid. Klasserna är huvudsak små med omkring 20 studenter i varje, och lärarna får ett personligt förhållande till studenterna.

Insatserna kring pedagogisk utveckling är betydande. Det finns flera kommittéer som håller på med pedagogiska spörsmål och lärarna hjälper varandra och sitter med på varandras lektioner för att ge tips och råd om vad som kan förändras/förbättras. Men några särskilt nya rön i kopplingen pedagogik fysisk miljö såg vi inte.

Ett nytt bibliotek är under uppförande (boken är fortfarande betydelsefull för den akademiska personalen på Williams) där det ska finnas mängder av studieplatser för studenter och något vi lite slängigt kan kalla ett mediatek. Däremot pratar man sig varm för formella och informella mötesplatser inomhus, då klimatet är ungefär lika uselt som det är i Göteborg under vinterhalvåret. I nischer och korridorer ställer man i ordning platser där man kan sitta ner och samtala.

Nya biblioteket under uppförande. Spana in i kullarna i bakgrunden. Bedårande utsikt.

Extensiv läsning
Vi blev guidade runt campus av den fantastiska professorn i arkitekturhistoria EJ Johnson. 75 år och lika aktiv som alltid. Inspirerad av en kollega från tidigt i sin karriär som var aktiv ända till han fyllde nittio. EJ är själv en alumn från Williams, och på den tiden var det en ”all male school” och man bodde och levde i ett ”fratt-house”, förhållanden som förändrades på sextiotalet. Fratt:sen ständes och kvinnor släpptes in. Eftersom kvinnornas prestationer var högre än männens så lyfte nivån i utbildningen flera nivåer. Idag är det ungefär lika många kvinnor som män i undervisningen.

Eugene J Johnson

Det första byggnaden på campus uppfördes 1792 och innehöll alla de lokaler som det nygrundade colleget behövde inom sina väggar. Sovsalar för studenterna, lektionssalar, bibliotek (enligt legenden nådde bibliotekarien alla böcker från sitt skrivbord), matsal och ett kapell. Eftersom skolan från början var protestantisk var eleverna tvungna att delta i gudstjänst två gånger per dag. Numera är Williams icke konfessionellt.

Kapten Williams, som testamenterade grundplåten till colleget, dog redan på 1750-talet i ett av alla fransk-engelska krig. Men det kom att ta 40 år innan verksamheten kom igång på grund av att Harvard höll emot. De tyckte att det absolut räckte med en institution för högre utbildning i den nya världen. Och övertygade delstatsledningen om att så skulle det vara. När Williams sen kom till så placerades det så långt bort från all sans och redighet som det var möjligt. Dessutom i indianterritorium där det vid flera tillfällen hade förekommit överfall och till och med massakrer på nybyggare. Så kanske hoppades Harvard att Williams skulle ta en ända med förskräckelse.

Fratt-house bakom träd. Stort. Från tiden då studenterna brukade ha med egen butler till skolan.

Sent 1800-tal så krisade det ordentligt. I protest mot den trångsynta och instängda staden Williams stormade en majoritet av lärarna och studenterna iväg och bildade det som kom att bli Amhurst college, Williams ärkerival. Men Williams överlevde och har idag en fantastisk verksamhet och campus. Ganska långt ifrån grundtankarna i vårt Näckrosen-projekt, men ändå tar vi med oss tankarna och vi-känsla och den stolthet de uttrycker för sin undervisande verksamhet.

Imorgon MIT, ser om jag hinner blogga om detta innan Internet tar slut.

POSTAT October 12, 2012, AV Anna Nyborg

Montreal [Måån’rieal]

Montreal är platt, rätt jäkla stort och ligger på en ö. Pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter. Banden till Europa är starka, och man ser sig som en brygga mellan det nordamerikanska och det europeiska. Saker jag inte alls var beredd på när vi kom hit. För handen på hjärtat, vad vet du om Montreal? OS-76 (Bernt Johanssons höjda armar), Canadiens, men sen tar det rätt mycket stopp. Härligt inlandsklimat med kalla, snörika vintrar och varma torra somrar. Som konsekvens ligger stadens stora shoppingdistrikt under jord, med mer än 25 mil (kan det verkligen stämma) gångar med affärer etc. Staden känns, trots sin storlek, rätt lättfattlig och trygg. Den har med sig den enkla tydliga Amerikanska rutnätstrukturen, men det europeiskt lågbebyggda.

Förutom en guidning genom hela bygden, upp på Mont Royal ner till Chinatown, via Notre Dame och mängder av sevärdheter, var våra besök koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Om vilka du kan läsa mer ingående här och här. Montreal ligger i Québec, den franskatalande provinsen i Kanada, och är världens näst största fransktalande stad. Ungefär 80% av invånarna har franska som första språk. Skolsystemet är uppbyggt kring språken, där man måste bevisa att (minst) ena föräldern är engelsktalande för att man ska få gå i en engelskspråkig skola. Men redan från första årskurs läser man ”det andra” språket, vilket gör att man kan säga att hela befolkningen är tvåspråkig.

McGill

I Montreal finns fyra större universitet, varav två engelskspråkiga (McGill och Concordia). Till skillnad från skolsystemet så är man inte styrd som student, utan kan fritt välja vilket universitet man vill läsa vid. Vill man vid McGill tentera på franska så måste de ordna med detta, precis som man har rätt att tenta på engelska vid Université de Montréal och Unviersité de Québec a Montréal.

McGill äger, liksom merparten av de nordamerikanska universiteten, sina egna byggnader och mark. Dessvärre har de gått i den fälla som är förknippat med det egna ägandet, man har eftersatt underhållet och istället satsat sina resurser på, framförallt, sin forskning. Nu står man med brallorna nere, eller om ni hellre vill med sängen blöt och kall, och måste investera stort i existerande fastigheter för att dessa inta ska falla sönder.

Diskussion kom att handla mycket om stadsplanering och relation till stad och grannar (konstaterar att vår plan- och bygglagar är väldigt stringenta och enkla i jämförelse med de kanadensiska) och om vårt Projekt Campus Näckrosen. McGill har, inför arbetet med underhållet, tagit fram Guiding principles och en implementeringsplan för dessa. Vi fick beskrivet hur dessa arbetats fram, vilket måste sättas i den kanadensiska kontexten, och hur man arbetat med olika individer och organisationer inom och utom universitetet.

De var mycket nyfikna på Näckrosen, och det är intressant att få inspel från campusplanerare som inte har någon förförståelse för vår Göteborgskontext. Varför ska projektet genomföras, har vi staden med oss bakom, vilka är det som ska in på campus förutom universitetet, vad gör Näckrosen attraktivt för dessa och vem är det som bestämmer (tar risken) kring nya hyresgäster.

Montreal 2025, Quartier des Spectacles

Okej, jag börjar med slutsatsen. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit. Byt idéer och fundera på hur Montreal har gjort för att utveckla sin stad. Börja med en ”summit”, kalla det rådslag om ni vill. Utgå från vad man vill att staden ska bli och vad som krävs för att nå den visionen. Bjud in brett till diskussionen, men låt alla komma till tals. Och framförallt när en gemensam bild finns framme, berätta berättelsen, och lär era ambassadörer att berätta berättelsen. De turistguider som visade oss runt i stan är de bästa berättelsebärarna. De pekade på historia, utveckling och framtid. Måste åka guidebussen i Göteborg någon gång, bara för att höra vad de har att säga. Någon som gjort det på länge? Eller någonsin…

Montreals stad ställde upp med stor delegation. Svenska konsultatet hade informerats om vårt besök, och en av kommunhöjdarna hade, när hon var i Göteborg för tre veckor sedan, informerat Annelie Hulthén om vårt besök. Måste säga att vi tyckte detta kändes lite småhäftigt. Och ovant.

Illustration av den framtida utvecklingen av Quartier des Spectacles

Summerar i korthet. Den summit man hade för snart tio år sedan gjorde att man enades kring en strategi som bär namnet Montreal 2025. Egentligen enades man under en stackatolik rubrik: ”Live, learn, create, enteratain” och drog igång fyra större utvecklingsinitiativ och satte av en stor påse pengar till vart och ett av dessa (total rör det sig om 95 miljarder över en 20-årsperiod):

1. Montreal technopole, satsningar kring universiteten och universitetssjukhusen för forskning och näringsliv, och ett utökad utbyte mellan desamma.

2. Montreal waterfront, ett initiativ för att ta hand om det gamla hamnområdet och låta staden gå hela vägen ner till vattnet.

3. Quartier de la vie, naturrum och ekoturism, koncentrerat kring Olympiastadion och Mont Royal

4. Quartier des spectacles, nöjesdistriktet mitt i stan.

Och det är kring det senare som vårt besök var koncentrerat. Vad man gör inleddes egentligen på 60-talet. Montreal blev under förbudstiden i USA ett utflyktsmål för de som önskade ett sämre levena. Red light – området i Montreal var därför en dominerande del av stadsbilden när borgmästaren på 60-talet bestämde sig för en sanering, och byggde ett nytt operahus och konsertsal och försökte på så vis bli av med den icke önskvärda verksamheten.

Men sen stannade det av, och det var inte förrän vid Montreal 2025-summiten som det verkligen tog fart igen. Härigenom drivs nu utvecklingen av Quartier des Spectacles som ett nerifrån och upp projekt. Inte genom kommunala dekret.

Som komplement till skyltar projekteras gatunamn och hänvisningar till händelser direkt på gatan

Okej, vad är det då man har gjort. Jo, man har försökt att skapa ett område, några kvadratkilometer stort, för konst, kreativitet och evenemang. Här finns ungefär 45 000 arbetsplatser (främst inom den ”kreativa” sektorn), ungefär 6 000 bostäder och drygt 45 000 studenter. Det finns fler än 80 kulturscener av olika typ och storlek, med 28 000 sittplatser och det anordnas ett 40 tal festivaler årligen. Totalt besöker 10 miljoner åskådar olika evenemang inom området varje år. 65% av de boende har inte bil, och så mycket som 85% av de arbetande och studenter som har området som bas pendlar hit antingen kollektivt eller med cykel. Ett färdmedel man satsar stort på i Montreal, och vi blev stolt påvisade deras första kombinerade cykel- och gångbana! Hur förhåller man sig till sådan stolthet?

Massor av cyklar. Hela tiden.

En stor diskussion i stadsutvecklingen i Kanada rör ”gentrification”, dvs. segregering, men inte på det sätt som vi brukar diskutera. Utan det handlar om att när man bygger nytt så trycks det existerande undan och försvinner genom att hyror höjs och man inte har råd att bo kvar. Detta leder till att vid nybyggnation tvingas utvecklare (t.ex. fick vi presenterat för oss planer till nya campus) att även skapa ”social houses” och ”affordable houses” inom outvecklingsområdet, för att undvika detsamma.

Frågan om utvecklings baksidor behandlas med största allvar inom Spectacles-projektet. Det är viktigt för området att konstnärer och ”vanliga” människor har råd att både bo kvar och vara verksamma inom området. Flera initiativ görs för att detta ska blir verklighet. Framförallt blandar man gammalt och nytt, och låter inte allt bli så ”jävla fint” som vi tenderar att göra i Sverige. Risiga kåkar står granne med nybyggen. Det viktiga är att all verksamhet bidrar till att göra området levande.

I denna byggnad finns mängder med ateljér och arbetsplatser för konstnärer av olika slag. Hyrorna hålls medvetet låga.

Vi imponerades stort av Montreals stringenta behandlade av sin strategi och hur de har låtit den bli konkret i både fysisk- och stadsutvecklingsprojekt. Samverkan sker inom olika paraplyorganisationer, där man fått med alla, eller i varje fall de viktigaste, aktörerna att samverka för framgång. Man menar att Montreal nu växer inom den kreativa sektorn, med stora dataspels- och programvarutvecklare i spetsen, liksom inom kultursektorn och upplevelseindustrin. Men vad det gäller arkitekturen har man mycket övrigt att önska…

Efter Montreal for ÖP:n hem till Göteborg. Vi sörjer. Nästa stopp på resan är Boston och Williamstown, innan Per åker hem till Sverige och jag får en vecka i New York. Au revoir.

Festivaltorget, rymmer upp till 100 000 åskådare. Färdigdragen el och de stora strålkastarställningarna utgör grundläggande infrastruktur för evenemang.

Runt festivaltorget finns mängder av “kurer” som används för konstutställningar och som “kiosker” vid arrangemang.

Röda prickar används identitetskapande som symbol för Quartier des Spectacles

Allting är inte så jäkla fint och polerat, detta är en rest från en grafittifestival.

POSTAT October 8, 2012, AV Anna Nyborg

Little New School

Precis så sa hon. Lia som var vår värd. Little New School. Även som den är 90 år är den ny. Och ju mer NYU och Columbia bråkar, dummar sig och stör sina grannar, ju trevligare tycker stan och grannskapet att New School är. Och sen får vi inte glömma Open House New York, men mer om det senare. För en bakgrund till The New School (of Social Research) titta här.

Lördag morgon. Tunnelbanan ner till Union Square. Här pågår kommersen som bäst, kött, fisk och grönsaker. Solen skiner, tror faktiskt att jag har hittat en favoritplats i New York. Runt Union Square ligger New School utspritt. I princip kan man säga att varje ”school” inom universitetet har sitt eget hus. En verksamhet, en kåk. Och dessa är de hittills mest stadsintegrerade av de vi har sett. Bottenvåningarna är öppna, med verksamheter som vänder sig utåt. Både kommersiella och universitets dito.

Grönsaksmorgon på Union Square

När vi var på NYU beskrev de att man medvetet valt att inte ha öppna bottenvåningar av två skäl. Dels för att man behövde komma åt varenda kvadratmeter för att kunna härbärgera sin verksamhet, dels påstod man att stadsplanen inte tillät kommersiella lokaler. Lia, vår guide (som tidigare arbetat med Queens College), avfärdade detta som ”tjurskit”. Okej, till viss del har de rätt, men ändå inte. Amerikanska universitet är icke vinstdrivande organisationer och därigenom skattebefriade entiteter i amerikansk skattelagstiftning. Börjar de göra vinst, t.ex. genom att hyra ut kommersiella lokaler, kan denna status förändras och hela omsättningen beskattas. Men det är görbart om man tydligt kan avskilja de vinstgivande lokalerna från resten av verksamheten, då är det bara dessa som blir skattade. Och så har naturligtvis New School gjort…

Affärslokaler i bottenvåningen, The New School i resten av huset.

För just detta, att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrig. Här kommer en av Lias huvudpoänger, om man nu väljer ett designkoncept som bygger på att man är en aktiv del av gatan, så måste den verksamhet som finns på insida vara aktiv. Det duger inte med lågintensiva uppehållsytor, eller folktomma utställningar. Utan aktiva arbetsplatser, klassrum och kritiksalar. Medvetet har man vinklat fönster för att de ska än större genomsiktlighet och sudda ut gränsen mellan inne och ute.

Lutade och vinklade fönster på Sheila C. Johnson Design Center

University Center är New Schools första nybygge sedan starten (nästan) och är resultat av en 30 år lång diskussion. De nedersta 7 våningarna innehåller akademin, och på toppen ligger studentbostäder. Förutom att man även här arbetat medvetet med gatunivån, så har stor vikt lagts vid trappan. Då New School saknar ett campus och en ”quad” har den funktionen försökt åstadkommas i trappen. Alla ska gå i trappan för att komma till lektionssalar, arbetsplatser och laboratorium. Hissen stannar bara på våning 1, 4 och 7 (och sen på varje våning i bostäderna längst upp) om man inte har ett ”handikappkort”. Här är skälet även att lektionsbyggnader på höjden är en ren mardröm. Alla ska på lektion varje hel timme och måste alla dessa ta hissen samtidigt får man förmoda att rätt många sena ankomster behöver registreras… Spännande är också att den öppna quad-trappen ställer krav på brandutrymning. Parallellt med, eller snarare simultant med, är utrymningstrappan belägen under huvudtrapphuset. I ett rör så att säga. De kan också användas vardagsvis som en slags expresstrappa om du vet vart du ska och inte vill riskera att träffa någon på vägen dit.

University center

Quad-trappan

Trappa med underliggande nödutrymningstrappa

BTW fasade till University Center är relativt komplicerad. Böjde, plåtig och eländig. För att vara riktigt säkra på att det funkade byggde man 1:1 mock-up i Florida (sic!) och blåste med stora fläktar samtidigt som man sprutade på vatten för att se att det inte skulle läcka. Företaget som gör sådana tester (jösses, ett sånt skulle man ha) gjorde samtidigt tester på ett tiotal andra fasadtyper, vilket gör det till ett attraktivt resmål för arkitekturnörderi.

En sista bild från New School rör biblioteket. Eftersom detta ska inrymmas i Uni Center, som inte kommer att vara helt klart förrän om 1,5 år, och tidigare fanns i en byggnad som renoverats så har man sonika flyttat alla böcker till korridorer och uppehållsytor i en byggnad som inte egentligen är anpassad för detta. Utlåningsdisken har man lagt i entrén och den som vill ha tag i en bok har bara att knalla runt i huset och försöka hitta den. Fungerar förvånansvärt väl, torts en initial skepticism.

Och så över till Open House New York http://www.ohny.org. En tilldragelsen som i år firar sitt tionde år. Kort kan man säga att en massa byggnader runt om i staden öppnas under en helg och allmänheten bjuds in till både guidade visningar och egna rundvandringar. Fastighetsägare, verksamheter och arkitekter finns på plats för att berätta om husen, dess historia och framtid. Det rör sig både om gamla och nya byggnader, men ofta sådana som har någon form av allmänt intresse. Open House finns bl.a. både i London, Paris, Rom och (kan det ha varit) Berlin. En superidé om ni frågar mig.

Blogg

Nordamerikanska kunskapsmiljöer

MIT – Massachusetts Institute of Tecnology

Williams College, Massachusetts

Montreal och McGill University, Québec

The New School (of Social Research), New York

New York Univeristy och Queens College

Columbia University och the High Line

MIT revisited

Williams college

Montreal [Måån’rieal]

Little New School

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Mitt Livs Val

Trädgårdsstad – går det att åstadkomma idag?