Deltagande

Volunteering in Kenya

Facebook Twitter Pinterest

Vår medarbetare Hanna Lindgren är under hösten tjänstledig för att arbeta som volontär i Kenya. Hon har tidigare skrivit om ett besök på barnhemmet Born Again och om hur hon med ett bidrag från oss hjälpt till med att laga deras fönster. Här skriver Hanna om sitt valhajsprojekt och en städdag på stranden.

 

“Kenya Vision 2030” is a new long-term development plan for the country. The goal of the vision is to create a “globally competitive and prosperios country with a high quality of life by 2030” In Kenya, nature and tourism have always gone hand in hand. Wildlife has always served as one of the major tourist draw cards, and the resultant revenue has payed a major role in the country’s development. In recognition to this, the Government of Kenya has placed great priority on wildlife preservation in Kenya. Eco-tourism, and community wildlife and conservation ventures offer the visitor a personalized and rewarding wildlife experience that gives them a chance to appreciate, respect and protect Kenya’s wildlife. Throughout Kenya there is growing awareness of the benefits of community based tourism projects.

 

The whale shark project

 

The whale shark is a slow-moving filter feeding shark and the largest fish species in the world. The species originated approximately 60 million years ago. The biggest encountered was 12.65 meters long and weighed 21.5 tons. But we think there is even greater. In Swahili the whale shark is called Papa Shillingi, translating as “shark covered in shillings”. There is a local legend that God was so pleased when he created this beautiful fish, that he gave his angels handfuls of gold and silver coins to throw down from heaven onto its back. The whale shark is also called “The Gentle Giant” on the grounds that it is totally harmless towards humans. The whale shark lives in tropical waters and can be up to 70 years old. It is a comparatively unexplored nature, there are many unanswered questions about its behavior.

 

The research project runs by Volker Bassen, named EAWST, East African Whale Shark Trust. Volker and his organization wants together with locals create the world’s largest enclosure (Waa Whale Shark Conservation Project) for two smaller whale sharks here in Diani Beach, with the main objective to increase awareness of this endangered specie. The introduction of whale sharks in open water enclosure would create more attraction to visitors both local and foreign and mark the begginning of whale shark tourism in Kenya and in Africa as well as raising much needed awareness for this fish.

 

The whale shark is hunted for their fins and their liver is used to protect the hulls of boats. But there are better options for this, such as cashewnutoil. Another danger to the whale shark is the plastic that floats around on the surface, a whale shark can die just by swallowing a piece of plastic with a size of a walnut, therefore we regularly organize schoolpresentations to increase the awareness of how much the trash can harm and we are also organizing so-called beach cleanups to minimize the risk.

 

Waa Whale Shark Conservation Project’s goal is to get politicians and the local people to understand that the whole community will make more money on a living whale shark than a dead one. But unfortunately the project meets a lot of resistance, it has taken the organization about 5 years to get through the certificate to even get to create an enclosure.

 

In Kenya, such an enclousure would mean increased income for the community and more tourists and job opportunities for the locals, but it would also mean increased revenue for research and conservation of the whale shark. Interest in ‘shark spotting “just gets bigger and bigger. In the near future, tourists will have the opportunity to access information about the whale shark and then to swim with the whale shark in its natural environment at the Waa Whale Shark Conservation. Kenya would be able to promote themselves as the country with the “Big 6” instead of the “Big 5” and thus be able to compete in the “International Tourism Market.”

 

This is the site for the enclosure that we gonna start building in november.

 

Whaleshark Adventures

 

If you wanna know more about this project, follow the links below:

 

http://www.giantsharks.org/

http://www.whalesharkadventures.org/

PAPA SHILLINGI Short whale shark documentary

 

Beach Clean-up

 

This saturday we organized a monthly so called beach clean-up. We had some kids from Montessorischool to help us.

 

We do this to protect the ocean and keep the beaches clean from plastic and trash, both due to the tourism and the animals. We collected 15 bags with plastic and other trash this day.

 

Here are some pictures from our day at the beach.

 

Nya fönster

Facebook Twitter Pinterest

Vår medarbetare Hanna Lindgren är under hösten tjänstledig för att arbeta som volontär i Kenya. Hon har tidigare skrivit om ett besök på barnhemmet Born Again och om trasiga fönster som släpper in malariamyggor. inobi bestämde sig för att lämna ett bidrag på 5 000 kronor till barnhemmet. Här skriver Hanna om vad de har gjort och hur det ser ut nu.

 

Hej Inobi och resten av världen,

 

Tack vare erat härliga bidrag till barnhemmet Born Again har vi nu byggt 18 helt nya fönster med hjälp av 2 lokala snickare. Jag och min volontärkompis Cecilia har målat och snickrat.

 

Fönster före

 

Fönster efter

 

Jag och Cecilia målar både träramar för att förhindra termiter från att förstöra trät och metallnät för att förhindra att det rostar sönder.

 

Barnhemmets Pastor

 

Pengarna räckte även till en ny skottkärra och bönor som räcker till alla barn i 2 månader.

 

TACK!

Kenya – Born Again

Facebook Twitter Pinterest


Vår medarbetare Hanna Lindgren är under hösten tjänstledig för att arbeta som volontär i Kenya. Projektet hon arbetar med handlar om valhajar, hon kommer att skriva mer om detta på vår blogg senare, men här kommer ett första brev som handlar om ett besök på barnhemmet Born Again. inobi har bestämt att lämna ett bidrag på 5 000 kronor till Born Again för att fixa med fönster och tak. Vill du också bidra? Hör av dig till Hanna så hjälper hon dig.

 

Hej allihopa,

 

Idag har jag besökt ett barnhem i Ukunda, Diani Beach Kenya. Barnhemmet heter Born Again och här bor det 58 föräldralösa barn i åldrarna 4-22. Vi blir välkomnade med stora leenden och öppna armar. Vi blir visade runt av de äldre barnen som är stolta och tacksamma över sitt hem. Alla tar hand om alla.

 

Men i mina ögon lever de här barnen under svåra förhållanden. Myggnäten är trasiga, de sover två och två i varje säng, har knappt mat för dagen och 9 av barnen har barnhemmet inte råd att skicka till skolan.

 

Vi [anm. här syftar Hanna till sitt volontärsprojekt] har bestämt oss för att under en längre tid stötta det här barnhemmet. Vi vill bygga nya ramar med stabilt myggnät till fönsterna, vi vill bygga nya tak, bygga en lekplats, måla om och plantera Moringa. Moringa är ett mirakelträd, det innehåller 25 ggr mer järn än spenat, 17 ggr mer kalcium än mjölk, 0,75 ggr mer vitamin C än apelsin, 4 ggr mer protein än mjölk, 15 ggr mer kalium än bananer och 10 ggr mer vitamin A än morötter. Löven plockar man och blandar i maten och fröna kan användas för att rena vatten. Tre träd räcker till att mätta 5 personer. Vi vill därför utbilda och ge barnhemmet Moringaplantor som dem sedan kan använda i varje måltid.

 

Häls alla,

 

Hanna

 

Born Again, Ukunda

 

Innergården. Här spelar barnen fotboll. Vi vill bygga en lekplats och Moringaodling här.

 

Sovrum för 12 pojkar.

 

Barnhemmets samlingsplats.

 

Köket.

 

De här fönsterna släpper igenom alldeles för mycket mygg i barnens sovrum och det är inte ovanligt att barnen dör av malaria. Barnhemmet har inte råd med nya fönster utan måste prioritera inköp av mat.

 

Born Again, Ukunda

Hållbara förtätningar – hur gör man?

Facebook Twitter Pinterest

För två veckor sedan deltog jag (en liten stund) på Urban Transition Forum i Malmö och talade då om hållbara förtätningar. Nu finns hela föredraget upplagt på Slideshare för den som är intresserad av att se vad jag sade. Manustexten är inlagd i bilderna:

 

 

 

Min grundhållning till urbana förtätningar är att se det som en möjlighet att bygga samhälle. Detta eftersom förtätningar är både en ofrånkomlighet i en levande och dynamisk stad som måste få växa och utvecklas och en nödvändighet i ett samhälle där städerna inte längre kan tillåtas expandera genom att ta ny mark i anspråk. Alternativet, bostadsbrist och stadsutglesning, är värre.

 

Samtidigt är det avgörande för ett bra och “hållbart” stadsbyggande – i den mån som det är möjligt – att behålla ett i grunden kritiskt förhållningssätt till förtätningar. De är som sagt en möjlighet, men det är också konkret maktutövning som innebär ingrepp i det förlängda hemmet – närmiljön utanför bostaden. Om vi som är verksamma i byggbranschen dundrar in von oben med konfrontativa projekt i olika befintliga sammanhang lägger vi en väldigt dålig grund för processen. Bra förtätningsprocesser måste ses som – och i praktiken fungera som – ett delat ägande mellan byggaktörerna, samhället, allmänheten och de närboende.

 

På inobi gör vi ganska många förtätningsprojekt just nu, vårt idéprojekt Guldhedsstaden som vi tog fram tillsammans med Yimby Göteborg och byggemenskapen på Gråberget är två som jag också berörde lite i föredraget som två exempel på, vill jag påstå, hållbara förtätningar.

 

För två veckor sedan deltog jag (en liten stund) på Urban Transition Forum i Malmö och talade då om hållbara förtätningar. Nu finns hela föredraget upplagt på Slideshare för den som är intresserad av att se vad jag sade. Manustexten är inlagd i bilderna:

Min grundhållning till urbana förtätningar är att se det som en möjlighet att bygga samhälle. Detta eftersom förtätningar är både en ofrånkomlighet i en levande och dynamisk stad som måste få växa och utvecklas och en nödvändighet i ett samhälle där städerna inte längre kan tillåtas expandera genom att ta ny mark i anspråk. Alternativet, bostadsbrist och stadsutglesning, är värre.

Samtidigt är det avgörande för ett bra och “hållbart” stadsbyggande – i den mån som det är möjligt – att behålla ett i grunden kritiskt förhållningssätt till förtätningar. De är som sagt en möjlighet, men det är också konkret maktutövning som innebär ingrepp i det förlängda hemmet – närmiljön utanför bostaden. Om vi som är verksamma i byggbranschen dundrar in von oben med konfrontativa projekt i olika befintliga sammanhang lägger vi en väldigt dålig grund för processen. Bra förtätningsprocesser måste ses som – och i praktiken fungera som – ett delat ägande mellan byggaktörerna, samhället, allmänheten och de närboende.

På inobi gör vi ganska många förtätningsprojekt just nu, vårt idéprojekt Guldhedsstaden som vi tog fram tillsammans med Yimby Göteborg och byggemenskapen på Gråberget är två som jag också berörde lite i föredraget som två exempel på, vill jag påstå, hållbara förtätningar.

NIMBY och maktlöshetens förtvivlan

Facebook Twitter Pinterest


För någon dag sedan upplevde jag känslan av total maktlöshet. Framför vår balkong på tredje våningen, i lägenheten där vi har bott i sju år, hade den allmännyttiga hyresvärden helt plötsligt tagit ner det stora almen. Almen har överlevt både almsjukan och brutala markarbeten, men nu hade den sågats ner tillsammans med två fullt friska björkar på andra sidan gården. Varför? Det visade sig att det planeras för en ”öppen dagvattenhantering” och någon har fått för sig att då står de här träden i vägen för ett dike som ska fram. Ironiskt med tanke på att träd är just en naturlig form av dagvattenhantering.

 

Almen har varit den stora behållningen med vår lägenhet. I en miljö som i övrigt präglas av utsikter mot trista fasader och rakt in i andras lägenheter har den burit in en liten flik av naturen precis utanför fönstret. Där har fåglar vilat ut, årstider och väder har varit synliga. Dessutom har den givit skugga och skydd åt vår balkong, och begränsat insynen från andra sidan gården. Ni kunde fått ta allt i vår lägenhet (nåja), men ta inte det trädet!

 

Vi stirrade ner i det ljusa såret i stubben och sakta sjönk insikten in att almen aldrig skulle komma tillbaka. Intellektuellt förstod vi det naturligtvis direkt, men emotionellt anlände förståelsen mer långsamt, som en sjunkbomb. Och så trängde den fram och slog ett förlamande grepp om den inledande vreden: känslan av vanmakt. Vi kan ändå inget göra, vad skulle det tjäna till att bli upprörd och bråka nu?

 

Jag hade ett minne i kroppen som började bulta. Det var samma känsla som den förtvivlade sorg man kan uppleva när en anhörig har dött och två tankar jagar varandra genom huvudet. Den ena upprepar förvirrat: det är inte på riktigt, det är inte på riktigt. Den andra mumlar uppgivet: Det är oåterkalleligt. Hen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, som i aldrig någonsin.

 

Det oåterkalleliga är livet antites. Fastän det, paradoxalt nog, också är dess förutsättning. Därför har alla kulturer uppfunnit himmelriken eller förhoppningar om återfödelse – för att göra den outhärdliga tanken mer uthärdlig.

 

Vi människor tenderar att underskatta kraften i oåterkalleliga handlingar, trots att vi av egna erfarenheter vet hur ont de gör så utsätter vi ständigt andra för dem. I synnerhet byggbranschen. Vi som ritar och bygger är sysselsatta med att förändra verkligheten. Sällan vår egen verklighet, ofta andras. En del av de många misstag vi oundvikligen gör går att rätta till – med stora kostnader – men mycket är oåterkalleligt. Ett pennstreck avrättar en plats. Så verkar det ha gått till här. En landskapsarkitekt hade ritat ett daggvattendike där almen stod. Pennstrecket översattes i verkställighet. En entreprenör kallades in för att fullborda arkitektens plan. Ty Så har det blivit Sagt.

 

Att ta ner ett träd är en oåterkallelig åtgärd. Det kan aldrig göras ogjort. Det är en åtgärd där lättheten med vilken den utförs inte står i proportion till konsekvenserna. Som att ta livet av någon. Eller som att riva ett hus, en stadsdel för att ersätta den med något nytt. Med vilken rätt? Med vilken hänsyn? Och vilken eftertanke tillåter vi oss innan vi gör det? Skulle vi, som är ansvariga för att Utföra, öppna oss reflekterande och ta reda på för mycket om platsen löper vi stor risk att upptäcka att det inte alls är så smart att bygga nytt. Sådan reflektion hotar Projektet.

 

Det raljeras friskt och gärna i byggbranschen över NIMBY-fenomenet. Not In My Backyard. Människor som protesterar mot förtätningar och nybyggen i sin närhet.

 

Det är lätt, från en upphöjd position genomsyrad av makt och rörlighet, att se alla NIMBY:s som negativa bakåtsträvare som står ivägen för lönsamma – och kanske trivsamma – förändringar. Men NIMBY är inte ”någon annan”. NIMBY kan var och en av oss bli, om vi har oturen att hamna i vägen för Utvecklingen. När vi blir maktlösa och överkörda och någon, över våra huvuden och utan att bry sig om vårt liv, har bestämt att framför vårt hus där vi har bott i 20 år och tänkte bo i 20 år till, ska ett annat hus byggas. På kartan syns inte heller att den överblivna lucktomten i verkligheten innehåller ett frösått träd som Betyder något för Någon. Så var det med vår alm. Den var frösådd. Stod lite för nära fasaden. Men den hade blivit kvar i trettio år och vuxit sig stor. Och den kunde stå kvar lika länge till. Att ta hänsyn till ”det frösådda” som inte passar in i mallen är byggandets produktionsapparat synnerligen dålig på.

 

Särskild hänsyn bör visas när handlingarna är oåterkalleliga. Att ta ner ett träd över en viss storlek eller ålder i människors livsmiljö borde inte få ske utan att först behöva informera om vad som är tänkt att ske. Kanske muttrar nu någon att det vore helt omöjligt att berätta om alla impopulära handlingar på det viset i förväg, då skulle de aldrig kunna genomföras. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Får vi som hyresgäster eller grannar information i god tid innan en åtgärd och dessutom bjuds in att lämna våra synpunkter, då kan vi vänja oss vid tanken, ta till oss argumenten. Eller så visar det sig att det inte finns några argument och då ska inte åtgärden utföras, då ska det finnas en öppenhet för att avbryta. Bara så kan vi undvika att göra misstag gång på gång.

 

Det bästa sättet att komma bort från NIMBY-fenomenet är att helt enkelt inte köra över folk. Förstå vad “MY Backyard” faktiskt innebär. Att närmiljön är en del av hemmet. Även om det formellt är möjligt så är det inte i praktiken rimligt att klampa in i människors närmiljöer och förändra dessa hur som helst. Utan, istället: Delaktighet, på riktigt. Öppenhet, på riktigt. Få människor är emot alla typer av förändringar, men vi vill kunna påverka dom.

 

I de fall då den hållningen har praktiserats i kommunala planer och byggprojekt har protesterna också blivit betydligt färre. För protesten är den maktlöses sista desperata utväg, allra helst vill vi människor komma överens. Blir man bara inbjuden till bordet för att lägga fram sitt perspektiv kan man inta mer konstruktiva positioner: lägga fram motförslag och även ta till sig från den andra sidans perspektiv.

 

Det som lite föraktfullt buntas ihop under beteckningen NIMBY är kanske främst ett symptom på brister i hur vi bygger och planerar idag. Det är en motreaktion på hänsynslöshet i hanteringen av människors livsmiljöer.

 

När staden ska förtätas får vi mer och mer av de här konflikterna. Det ställer ökade krav på en mer demokratiskt orienterad planprocess, som ser olika perspektiv som en tillgång.

 

Det innebär också att planprocessen måste få ta tid. Tyvärr ligger tiden i planprocessen idag ofta på helt fel ställen. Tiden används inte till dialog och dialektisk utveckling tillsammans med alla som är påverkade eller intresserade. Istället används tiden till väntan på att ärenden ska beredas eller lyftas till beslut i nämnder och styrelser. Väntetiderna måste kortas men dialogerna fördjupas. Och en beredskap måste då finnas från planerare och exploatörer för att planer får modifieras – kanske i grunden – i den dialogen. Det är så idén utvecklas när den möter livet. Det är så idéer blir bättre. Ja, det kräver ett maktavträdande för de som idag sitter på makten i bygg- och planeringsprocessen. Det är jobbigt. Att förlora makt kan vara djupt frustrerande. Välkomna till det som är vardag idag för de maktlösa.

 

Personligen är jag både lagd åt YIMBY och NIMBY-hållet. Jag ser gärna att det byggs i min närhet, vi behöver fler bostäder i ett växande Göteborg. Det finns massor av ytor som kunde användas bättre. Men jag vill ha ett följsamt byggande som är öppet för att påverkas av förhållanden på marken, som är mottagligt för motargument, olika behov och olika perspektiv och som är transparent. Annars kan det vara, då protesterar jag istället.

 

Arkitekturen bär i sitt modernistiska DNA på ett ”koloniserande” perspektiv. Vi drar in med våra färdiga idéer för att förändra en plats, istället för att mer följsamt möta en plats och dess människor och låta de omständigheterna omforma våra idéer. Det är mer krävande, ger mindre plats åt egot. Men det är livet väg och bara så kan “levande städer” byggas.

 

Forskningsprojektet Mellanplats presenterade nyligen sin slutrapport ”Framtiden är redan här – den är bara inte rättvist fördelad” som är full med intressanta infallsvinklar – och problematiseringar – på deltagande och delaktighet i stadsutveckling. Bland annat har Lars Jadelius en, tror jag, viktig tanke om hur definitionen av effektivitet och rationalitet måste förändras om planering och byggande någonsin ska kunna reflektera den mångfald av behov och perspektiv som utgör samhället idag:

 

 

”Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renessänskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet.

 

När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrågn kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.”

 

 

Läs hela rapporten på www.mellanplats.se.