Blogg

Det är intressant att se hur bibliotekarier definierar tekniska aspekter. Men beträffande konferenslokalen så har den stora brister i sina tekniska kvaliteter. När kan den vara byggd? Tidigt 1900-tal, ombyggd på 70-talet. Syre finns, men även ordentligt med värme, helt utan eluttag och akustiken passar vare sig mickat eller omickat tal. Och bruten engelska. Kanske inte så konstigt att man känner sig lite sliten efter några konferensdagar.

Först till Bern, Schweiz, där två av universitets bibliotek har genomgått större förändringar, både vonRoll (nybyggnad) och Centralbiblioteket (pågående ombyggna). Berns universitet är under kraftig tillväxt, gått från 10 000 studenter år 2000 till 17 000 studenter 2013. Projekten presenteras av Christian Lüthi, Head of Resources, Bern University Library. Hm, visst har vi skrivit om Schweiz tidigare? Jo, t.ex. i omvärldsanalysen för Campus Näckrosen, som ingång till landet och kanske också utbildningssystemet.

vonRoll (märklig stavning) är ett nytt campus, beläget i ett före detta industriområde – och gissa; det var familjeföretaget von Roll som hade sin produktion här tidigare, fram till 1997. Produktionen slutade, kantonen köpte marken, en masterplan-tävling avhölls och sen fick man pengar från parlamentet för att utveckla ett nytt campus, första byggnaderna stod klara 2010.

Det centrala atriumet i vonRoll-biblioteket

Därefter vidtog byggande av den byggnad som biblioteket ligger i (man förde samman fem existerande bibliotek) vilken även innehåller kontor för forskare/lärare m.fl., 300 arbetsrum, lärmiljöer, kantin (direkt från tyskan!) och ett cykelparkeringsgarage med plats för 1 000 cyklar. 7 våningar, varav 3 under mark. Merparten av bibliotekets läsesalar, samlingar, grupprum etc. ligger under mark, men ett stort glastak för ner dagsljus. Personalens arbetsrum ligger runt det ljusa atriet som utgör bibliotekets öppna ytor. Under biblioteket ligger arkiven där det finns plats för upp till 100 km böcker.

Och här kommer en av de första aspekterna (och som vi har hört om tidigare), man valde att köra på manuella kompakthyllor. Dvs att man för hand får veva hyllorna fram och tillbaka. Skälet var att den elektriska versionen behöver mer reparationer och underhåll över åren. Likaledes ökar risken för brand när man får ner elektriska komponenter som kan kortslutas. I huvud taget var det fokus på logistikflöden och de anställdas arbetssituation i och kring arkivet/bokdepån. Vilket de tycks ha löst på ett föga omskakande, men habilt sätt.

Berns centralbibliotek

Nu över till centralbiblioteket. Det är en gammal pärla och ett landmärke för universitetet. Den äldsta läsesalen dateras från 1794. Så här handlar det om att både leka konservator och innovativ modernt biblioteksutvecklare. Vilket inte är helt enkelt. Man har stora samlingar med historiska böcker och material. I den nyrenoverade byggnaden kommer det finnas arbetsrum, arkiv och så vidare, och för studenterna kommer det finnas 2 läsesalar med 300 stolar, men bara 6 grupprum! Men lounge, vilken föga kompenserar för bristen på platser för samarbete och idéutbyte.

Läsesalen i centralbiblioteket. Gammal. Typ.

Byggnaden ägs av Burgerbiblothek, dvs. stadsbiblioteket, och universitetetsbiblioteket hyr in sig i en större del av byggnaden. Detta, i kombination med att det är en historisk byggnad och miljö, gör att man måste fixa och trixa för att få in de miljöer som dagens verksamhet och besökare vill ha i ett bibliotek. Moderna läsesalar i källaren med ovanljus, att ta tidigare märkliga ytor i anspråk etc. Bygget har precis påbörjats, och man räknar med att vara klara om två år.

Paris – nationalarkivet

Okej, Pierrefitte-sur Seine ligger inte precis i Paris, utan 20 km norr om stadskärnan, här har ett nytt nationalarkiv precis tagits i bruk. Presenterar gör Jean-Luc Bichet, som är arkitekt och arbetar på Nationalarkivet med ansvar för just detta projekt. Det är det största arkivet i Europa (enligt utsago), med plats för 320 km hyllmeter böcker och dokument, och med möjlighet att växa med ytterligare 120 km under de kommande 30 åren.

Arkitektoniskt ungefär lika upphetsande som länsarkivet i Vänersborg, en låda på landet vars syfte är att härbärgera böcker (nåja, fransmännen har så klart lagt ner en hel del arbete på detaljeringen… men ändå, ni fattar). I den 85 000 kvm stora byggnaden finns 320 platser i läsesalar, konferensanläggning och 320 anställda. Med mera ska man väl säga! Och den går att bygga till så att man klarar ytterligare 30 års tillväxt.

Byggnaden är uppdelad i två delar, en för arkiven och en med kontor, konferenslokaler etc. Alla publika ytor kan nås från bottenvåningen. Och det går hand i hand med syftet med byggnaden, att förvara och bevara böcker och dokument. Det ska vara goda klimatförhållanden, så väggarna är tjocka (30 cm), men man låter temperaturen variera mellan 16-25 grader med en relativt fuktighet på högst 57% (precis som i Vänersborg!). Detta göra byggnaden mer energieffektiv än det tidigare nationalarkivet, energibesparingen är upp till 70%.

Och sen är ju brandskyddet exceptionellt gott. Brandväggar är tjocka, de automatiska släcksystemen är av senaste snitt (hann inte riktigt med i alla detaljerna där). Man har en egen brandbekämpningsstyrka på 5 man som är redo dygnet runt. Likaså har man ett gott skalskydd, med staket, inbrottsskydd, hög bevakning av särskilt hemliga dokument osv.

Även i produktionsskedet har de kommande tekniska aspekterna påverkat. Betongen har varit av en ”torrare typ”, 16-18 liter mindre vatten per kubikmeter betong, och skälet är helt enkelt att det ska torka upp snabbare. Man hade hög säkerhet mot att få in regnvatten under byggtiden, och inte minst så körde man igång ventilationssystemet 3 månader innan byggnaden togs i drift.

Även materialvalen påverkas av bevarandetanken. Man har valt bort material och produkter som emitterar ämnen som kan reagera med och förstöra böcker och dokument.

Så, konkluderande, ett väl genomtänkt tekniskt system vars syfte är att bevara böcker och dokument under lång tid. Väl utfört, bra referens!

Andra dagens studiebesök gick till Musikhuset, ett nytt koncertcentrum (från 2011) med ambition att också vara en mötesplats. Här samlas tre musikinstitutioner under ett tak. Delarna består av Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkestern och Sibeliusakademin (som är en del av Helsinki University of the Arts).

Byggnaden är ett monument bland flera andra i centrala Helsingfors, granne med konstmuseet Kiasma, riksdagshuset och Finlandiahuset. Så att säga “mitt i smeten” och en ikon för Helsingfors musikscen. Huset är ritat av LPR Arkkitehdit som vann tävlingen med sitt förslag “a mezzo voce” (betyder ungefär “med halv röststyrka”). Ledorden är öppenhet och möten. Utifrån är huset sammanslagna volymer som omsluts av glas och koppar. Inifrån rätt mycket mer.

Vi fick en guidad tur i byggnaden. Mest fascinerande var den stora konsertsalen som nås från våningsplanet ovanför entréplan. Vi kom in i en mörk sal med sittplatser arrangerade runt hela scenen, efter samma princip som en amifiteater, så kallad vingårdsmodell. Liknande Henning Larsen arkitekters “Uppsala konsert och kongress” var det stora salen försedd med dagsljus.

Under repetitioner (och förhoppningsvis under fler och fler framtida föreställningar) flödar ljuset in i konsertsalen. Den som är utanför kan få en aning om vad som händer innanför skalet. Visionen var ju ett öppet hus och just detta är ett bra exempel på hur man lyckats med öppenheten.

Av två bibliotekarier fick vi en särskild guidning av Sibeliusakademins egna bibliotek. Som ju var en anledning att vi var där med biblioteksarkitekturkonferensen. Biblioteket hade fått en undanskymd plats i byggnaden, i två plan under marknivån, med begränsat dagsljus från ett stort glasparti i fasaden högt ovanför. Om byggnaden som helhet gör ett rätt bra jobb att locka allmänheten; transparensen, läget i stan, de tre entréerna och ett café med terrass i soligt läge, får biblioteket mindre uppmärksamhet. Men trotts sin plats i skuggan, hör hälften av bibliotekets besökare till allmänheten.

Och efter att ha vandrat runt bland hyllor och sittgrupper ett tag växer biblioteket lite grand i mina ögon. Kanske inte superinnovativt, men ett musikbibliotek med samlingar och studieplatser med möjligheten att lyssna innan man lånar. Operaföreställningar och andra videoproduktioner kan man sätta sig och titta på i något av de bokningsbara videorummens sköna soffor. Andra detaljer är smarta arkivlådor som rymmer mängder av cd och dvd-skivor, enheterna är dessutom inte högre än att man ser över dem, skönt med överblick trotts kompakta samlingar.

Även om det här biblioteket bara har några få år på nacken, tror de sig se ungefär samma förändring som de flesta andra bibliotek idag; digitalisering, gallring av samlingar och plats åt fler studieplatser. Sibeliusakademins bibliotek är kanske inte något learning center i framkant, men trotts det en intressant förmiddag i ett välritat hus.

”Lunch”. Råkar man bli sen till konferenslunchen har gamarna redan cirklat och resterna som finnes till populaset är föga tillräckligt för att en känsla av mättnad ska uppstå. Tur det finns kaffe och nikotin. Nåväl, åter till rubriken. Går det? Hm, jo säger jag tveksamt 🙂 Men hur ser samtalet mellan en bibliotekarie och en arkitekt ut när ett nytt bibliotek ska fram? Det är temat för eftermiddagens övningar.

Först slänger vi oss över tekniska högskolan i Tallinns nya bibliotek. Arkitekten Mattias Agabus ska beskriva tillblivelsen av biblioteket. Det började med att bibliotekarierna åkte på massa studiebesök för att se hur andra har gjort. Sedan 60-talet har boken fått kompisar i biblioteken, en hel mängd andra informationsbärare har kommit in. Samtidigt har miljöns betydelse ökat, från boktempel till kreativ hub.

Mattias ger en bildlig beskrivning av ”informationsbärarna” som delar av ett träd, som sedan kan delas upp i klossar, som i sin tur kan delas upp i träskivor som kan illustrativt utgöra varje våningsplan (tanken är inte helt olika The Bookmountain som vi såg i Rotterdam tidigare i år). Byggnaden är som en stor träkloss (men inte i trä tror jag…, utan stål glas och rastrering, japp nu berättar han, ett screentryck i trä- och bladmönster), med våningsplan som hänger samman som längs en stam som symboliseras av ett öppet atrium.

Biblioteket binder samman två av universitetets huvudbyggnader, och längs stråket genom biblioteket har man placerat universietsgemensamma funktioner (café och annan service). Entrén till biblioteket sker en våning upp, synnerligen likt både The Bookmountaion och Prags tekniska bibliotek.

Fint genomfört projekt, genomtänkt och modernt. Men inte så mycket kring dialogprocess och diskussion. Inte mer än att det har funkat bra…

Dialogprocesser i biblioteksbyggandet

Nu blir det Elif Tinaztepe från Schmidt Hammer Lassen Architects. Föredömligt kort säljsnack och nu vidare till hur man jobbar kring dialogprocesser, med Aarhus nya stadsbibliotek (a.k.a. Urban Media Space) som utgångspunkt.

Efter att SHL hade vunnit tävlingen om det nya biblioteket så inlede de både en diskussion, som brukligt är, med de kommande brukarna. Men också en omfattande reklam- och informationskampanj där man bjöd in den större gruppen brukare (skolor, grannar etc.) till diskussion om vad det nya biblioteket skulle innehålla och se ut. Man gjorde med projektgruppen studieresor och var på konferenser, där man passade på att stämma av och testa de idéer man kommit fram till.

För vi ska ha klart för oss att vi rör oss på en känslig plats, prime spot I hamnen i Aarhus. Så dialogprocessen handlade inte bara om att få in bra idéer, utan även för att förankra och övertyga Aarhus-borna om det lysande i utvecklingsförslaget. Det ska var öppet, välkomnande, utan sociala barriärer, särskilt välkomnande för barn (man har sett att ju tidigare ett barn börjar använda bibliotek, ju mer kommer de använda dessa som vuxna), och så vidare. Därtill skulle byggnaden ge Aarhus en ny signaturbyggnad, tydligt synlig från vattnet. Kring innehåll och utformning går det att läsa massor här. Just det, det ska vara klart om 9 månader. Bara att ta båten dit och kolla. Typ.

Till Halifax kan man också ta båt. Riktigt varifrån vet jag inte. Men har en romantisk föreställning om att någon form av ångbåt seglade dit. När morfar var ung. Hur som, härifrån hämtar Elif sitt andra exempel, ytterligare ett biblioteksprojekt som också bygger på en extensiv dialogprocess, om vilket man kan läsa mer här.

Och en cool virtuell tur:

Sådär, nu ska vi få en introduktion till Helsingfors univesitets nya bibliotek Kaisa house, och sen ska vi dit och titta. Så det får nog bli ett eget inlägg kring det besöket.

Efter en lång planeringsprocess står biblioteket klart, det tar ofta typ 10 år att tänka klart och sen ska det byggas. Men blev det som man tänkt? Funkar det som man vill? Och kanske framförallt, vad kunde ha gjorts bättre? Jag ska inte undanhålla er något så här i början av inlägget, men jag kan redan nu avslöja att något svar på frågorna fick vi inte, utan bara fler presentationer av genomförda projekt.

Vi börjar med Bulac library (bibliotek för språk och samhälle fritt översatt). Presentation på franskengelska igen. Det är väl för sött. Nu läst innantill. Hur som, biblioteket har varit igång sedan december 2011. Bulac är något så unikt som ett självständigt universitetsbibliotek, fristående och inte kopplat till något universitet (även om fyra universitet och fem ”högre utbildningsinstitutioner” ingår i familjen av founding fathers).

Ursprunget till samlingarna kan spåras till 1500-talet och man samlar främst böcker/dokument från ”orententen” och Afrika. Mer än hälften av samlingen är andra språk än de västerländska. Bulac är ett publikt bibliotek, där vem som helst (”vuxen”) kan besöka och skaffa lånekort.

Som arkitekt valde man Ateliers Yves Lion, vilka hade liten erfarenhet av biblioteksprojekt, men som tidigare gjort många stadsplaneprojekt – vilket har påverkat byggnaden på ett positivt sätt. Relation ute/inne och till den omgivande staden är väldefinierad, man är glad att man vågade välja en arkitekt ”av ett annorlunda snitt” (undrar vad tusan man menar, det är trots allt en äldre herre som är tongivande, och när arkitekten omnämns så refereras det hela tiden till ”him” eller ”he”).

Biblioteket ligger i en 11 våningsbyggnad (upptar de första fem våningarna, resten upptas till största delen av Inalco) i det som brukar kallas Neauveau Quartier Latin, dvs den del av 13.e arrondissimentet (stavas?) där bla. Nationalbiblioteket har anlagts, och flera universitet finns. Det finns en bok skriven om projektet för den som vill djupare.

Ju mer Marie-Lise Tsagouria pratar ju tydligare blir det att detta är en mycket viktig forskningsresurs, samlingarna är betydelsefulla (7 km öppna samlingar och 60 km slutna samlingar) och starka nog för att sig locka till sig både forskare och studenter på de högre nivåerna. Att man därtill laddat det med bra och varierade läsplatser gör det självfallet attraktivt.

Okej, under de 3 400 timmarna per år som man har öppet har man 575 000 besökare (170 besökare per timme, är det mycket?). Å sen var det slut. En presentation av vad man tänkte kring projektet, hur det ser ut och var tänkt att funka, men inget om vad som inte blev så bra, eller vad man skulle gjort annorlunda. På en direkt fråga så säger Marie-Lise att ”no, we wouldn’t have done anything differently”. Hmpf hmpf. Vi får hoppas på nästa.

Stuttgarts hjärta

Dagens längsta titel ”Planning the City Library Stuttgart since 1997: Todays intellectual and cultural heart of the new European Quarter near the main station”, av Christine Brunner, Director, City Library Stuttgart.

Projektet ligger mitt i den ambitiösa stadsförnyelseplanen i Stuttgart (man håller på att bygga på gamla järnvägsspår som man grävt ner under marken och skapar på så vis en ny innerstad, kan läsa mer om det här). Christine beskriver den långa resan som tog dem från idén om ett nytt bibliotek 1994 till att det stod klart och invigdes i december 2011.

Först handlade det om att försöka övertyga de styrande om behovet av ett nytt bibliotek (det gamla var för litet och för slitet). De använde sig bl.a. av de fina besökssiffrorna, t.o.m. högre än de för stadens relativt framgångsrika fotbollsklubben. Men det gick långsamt, och man fick tjata – samtidigt som man var relativt försiktig i sitt lobbyarbete, något som de skulle gjort annorlunda idag. Att ta hjälp av ”medborgare” för att skapa tryck i frågan, hade troligen skyndat på processen. Men till slut gick det vägen.

Då stod nästa hinder i vägen. Marken som var tänkt för biblioteksbyggnaden ägdes av Deutche Bahn, vilka bolagiserades på 1990-talet. Och plötsligt ville de tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt markinnehav, och självklart ville inte staden betala så mycket, och så var bråket igång, men fick en lösning 2007 då staden köpte hela området.

Under tiden hade opinionen vaknat. Både i favör för biblioteket och mot stadsförnyelseprojektet som helhet (läs mer i wikipedia-artikeln ovan.). Men man lyckades hålla biblioteket utanför diskussionen om Stuttgart 2021, och 72% av invånarna ha ett nytt bibliotek.

Samtidigt hade biblioteket påbörjat en förändring av sin verksamhet, med inriktininen att ta med sig detta in i det nya biblioteket. Arbetsättet blev mer outreached och ”lyssna på vad kunden vill ha”. Resultatet? Ja man har gått från 3,1 miljoner till 6,5 miljoner lån från 1992 till 2013, under samma period har besöksantalet här ökat med 50% till 2,7 miljoner per år (och man närmar sig 3 miljoner).

En rolig detalj; när grunden för projektet gjöts så var detta det första projektet i stadsförnyelsen. Allt runt i kring var rena öken. Invånarna i Stuttgart inbjöds att göra varsin sida till den ”första boken i det nya biblioteket” och gensvaret var enormt. Denna första bok, men många lyckoönskningar integrerades som en av grundstenarna i biblioteksbygget.

Så byggdes det och alla levde lyckliga i hundra år. Typ.

Jo, jag ska nämna att arkitekterna var Yi Architects, och mer information kan ni finna här.

National library of Latvia

Här kommer beskrivningen av en lång process. Det första initiativet att bygga ett nytt nationalbibliotek i Riga togs på 1920-talet, men de räknar sin projektstart först till 1975. Sen följer en lång beskrivning av projektets alla vedermödor, och jag känner att min energi falnat en smula. Hur som biblioteket ska öppnas den 29e augusti i år och gör att även Lettland få ett nationalbibliotek som huserar i en för ändamålet skapat byggnad. Projektet finns beskrivet (bl.a.) här, här och här. Och en fin video om digitalsering:

Härlig morgon. Regn och grått. Välkomsttalet på konferensens andra dag har undertonen ”misströsta icke”, nån gång i framtiden kanske det kan vara er tur att bygga ett nytt bibliotek. För nu ska det bli projektpresentation av koncept och tävlingsvinnare.

Helsinki Central Library Project

Helsingfors ska bygga ett nytt stadsbibliotek, vilket ska ligga precis bredvid Musikhuset som vi hälsade på igår, granne till Kiasma och Helsingen Sanomat, nära parlamentet och med vy över Tölö sjön/bukten. Finfint liksom.

Bibliotek är populära i Finland, någonstans mellan 72-80% av invånarna använder biblioteket regelbundet på något sätt, vilket är mycket högt internationellt sett (undrar vad det är i Sverige?). Denna popularitet har sina rötter i den nationella rörelse som under 1800-talet byggde upp folkskolor och –bibliotek, och gjorde dessa till självklara platser i samhällslivet.

För att få fram basen, programmet, för det nya biblioteket har man arbetat på flera olika sätt. Inte minst har medborgardialogen och -inflytande varit stort. Mängder av seminarier och andra öppna tillställningar har anordnats, ”förslagslådor” (vilka kan komma i mängder av olika fysiska former) har ställts ut etc. Fler än 2 600 idéer har inkommit från allmänheten. Men man har även gjort ett extensivt eget arbete. Grunden presenteras i skriften Central library – The Heart of Metropolis, 2008 (sammanställd av Mikko Keisti). Flera av de koncept man vill bygga in i sitt nya bibliotek övar man i sitt nuvarande bibliotek (blev inte beskrivet mer än så). Men övergripande har man formulerat sitt uppdrag som ”The goal of public libraries is to serve citizenship”, vilket ringar in intrycken från gårdagen tämligen väl, och inkluderar också den osäkra framtiden.

I det nya biblioteket räknar man med 2,5 miljoner besökare per år (betänk att det finns 600 000 invånare i Helsingfors) eller nedbrutet upp till 10 000 besökare/dag. En siffra de själva knappt trodde på, men en benchmark visade till exempel att Åbos nya stadsbibliotek har 5 000 besökare per dag. Eller för den delen universitetets Kaisa library (mer om det i eftermiddag), med sina 6 5000 besökare per dag.

Efter att ha satt koncept och program bjöds det in till en stor inernationell arkitekttävling. 544 bidrag lämnades in och själva tävlingsprocessen tog 1,5 år. Slutligen stod ALA Architects med förslaget Käännös som vinnare. I stället för att jag skriver spaltmeter så finns det mängder av information på nätet, börja hos ALA och googla dig vidare.

Bygget beräknas påbörjas under november 2016, och den stora invigning ska ske på självständighetsdagen den 8 december 2018. För det nya biblioteket har utsetts som ett av de projekt som ska fira Finlands hundra år som självständig nation.

From Lille 1 University Library to the LILLIAD Innovation Learning Center,

Då slänger vi oss över till nästa, Lilliad. Först lite basfakta; Lille är en stad med 1,2 miljoner invånare, 100 000 av dem är studenter, och största utbildningsinstitution är den tekniska högskolan Université Lille 1.

I Lille har byggarbetet precis startat, Julian Roche (överbibliotekarie) kallar det för ett slagfält just nu. Och det är väl en lämplig liknelse för hur det känns och ser ut när byggen drar igång.

Projektet finansieras av universitetet och regionen Nord-Pas de Calais, och ingår i ett nätverk av Learning Centers i hela regionen (både inom och utom universitetssfären). Och det speglar av sig i vem man tänker sig ska använda faciliteterna, man vänder sig (förutom mot universitetets anställda och studenter) utåt mot gymnasier, näringsliv och ”allmänhet”. Och utgångspunkten är att skapa en plats som stödjer en kultur av innovation. Det svåra tycks vara (och är) vad detta betyder i praktiken. Men ambitionen kan man inte klaga på.

Grunden för att stötta en kultur av innovation är att vara en attraktor och inspiratör, att skapa en plats till vilken ”man” vill gå och uppehållas sig (utläs ”man” som en massa olika brukargrupper). Kopplat till detta ska man ha supportfunktioner, mötesplatser, seminarieverksamhet, utställningar, expo etc. Event- och konferensverksamhet är inte helt obetydliga inslag. Kort sagt, ”det gamla vanliga”, men förpackat och med en tydlig verksamhetsbärare i biblioteksorganisationen.

Det nya Learning centret är en utbyggnad till det existerande biblioteket (som byggs om och behåller sin nuvarande funktion – men med adderade funktioner för att än bättre passa och stötta lärprocessen) och det ligger mitt på campus med de akademiska byggnaderna som ekrar ut från denna mitt.

Även här finns projektets arkitektur beskrivet på andra platser. Börja hos arkitekten Auer Weber. Men lite kort… Det existerande bilbioteket är en rund byggnad, tillbyggnaden (”learning centret”) görs i ett plan (inspiration från Rolex Learning Center i Lausanne) med grönt tak, som samtidigt ska fungera som en park för universitetet. Det kommer finnas 1 500 arbetsplatser för besökare, 50 grupprum och ytor för event upp till 400 personer. Men det kommer bara finnas en ingång till byggnaden (sic! why?)

Fräscht, fint, men inte särskilt unikt. Ska ändå bli spännande att se när det står klart. Å den finns som video oxå!

Vienna Learning Resource Center

Risken när man tar in konsulter, som arkitekter, på en konferens av denna typ är att de blir lite för benägna att sälja sina tjänster och berätta om sitt bolag, i stället för att försöka bidra till konferensens tema och samtal. Men Cornelius Schlotthauer från Zaha Hadid Architects sköter sig okej, Först lite sälj och självförhärligande, men sen över till själva projektet, ett LRC för det ekonomiska universitetet i Wien. Och det är precis inflyttat och klart.

LRCt är resultatet av en tävling (så klart!). Denna tävling föregicks av en masterplan-tävling som hade definierat platsen, stråk och förutsättningar. Hur som tävlingen hade ett tydligt program, och uppgiften var att distribuera detta på bästa sätt i en byggnadskropp. Och som arkitekt är det detta som Cornelius tycker är roligast att prata om., men brukarperspektiv bryr han sig inte riktigt om… Och igen, detta finns beskrivet på nätet på mängder av platser. Inte minst hos universitetet i Wien, hos Zaha Hadid men även på andra platser. Och som video:

Vienna University Library and Learning Centre by Zaha Hadid Architects · Neutral from Neutral Digital on Vimeo.