Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

POSTAT October 6, 2012, AV Anna Nyborg

NYU och Queens college

Vy mot Manhattan, från Queens College

Nääääj, kanske ni utbrister. Usla telefonfoton även idag, vad hände? Jo serni jag har haft vissa garantiåtagansbekymmer, men de är nu lösta (no hablan con mi mujer, verdad). Så imorgon. Idag har vi åkt tunnelbana, varit på NYU och sett Queens college. Frapperande olika, men ack så spännande. Roligast idag var nog svårigheten för resten av besöksdelegationen att förstå skillnaden på roastbeaf och roasted beets. Varav deras starka längtan efter eftermiddagsfika… Detta var dag 2 i Nordamerika. Följ med i bloggen och på twitter.

Vet ni hur många offentliga bibliotek som finns i NYC? 220 stycken. Viktigt att veta, liksom att NY:s tunnelbana transporterar lika många passagerare årligen som alla andra ”Mass Rapid Transport Systems” i resten av USA tillsammans. Och ändå finns här oändligt med stora bilar! Men, läs och häpna, idag har vi sett fem småbilar. Fyra stod på en och samma parkeringsplats i Queens, så det kanske är dit man ska åka och leta. Men det är vansinnigt provocerande att det drar runt i sina stora feta SUV:ar bland Neon och kylanläggninar, och vägrar att minska sin energiförbrukning. Fortfarande vet jag inte hur stor andel av USA:s befolkning som är stadsanställda, anyone?

NYU – New York University

NYU finns detaljerat beskrivet här, och vän av bloggen vet att jag inte kommer idas att skriva det en gång till. Men så mycket kan jag säga att NYU i huvudsak finns samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Man tycker att man är trångbodda, bara 160 sqm/student, jämfört med Yale och Princetons dryga 800 (vi kan väl jämföra med Chalmers 231 eller GU:s 194) och vill växa så att man når minst 240 sqm/student.

Det är inte bara trångboddheten som är bakgrunden till lokalutvecklingen. Man vill också höja standarden på de lokaler man har. NYU:s starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig på Manhattan i NYC, de som kommer hit kan acceptera mindre yta och något lägre standard än vad som kan erbjudas på andra ställen. Men någonstans går en gräns där det blir problem, och den gränsen menar man att man har nått (visas i svårigheten att rekrytera forskare), och nu måste bättre lokaler och mer yta till.

Detta ska ske genom en förtätning runt Washington Square. Men då åker man på motstånd från grannarna. Varför kan man undra, upplevs inte universitet som något positivt.

Jo, till viss del görs det väl det, men inte deras studenter. Likt Attilas Hunner springer de omkring och stör. Bottnar i att NYU höll på att gå i putten på mitten av 70-talet. Oljekrisen ledde till en stor kris för hela NYC, och NYU valde att lägga ner ett Campus i Bronx, sälja detta liksom flera byggnader på centrala Manhattan (för skit och ingenting ska tilläggas, vilket man ångrar bittert idag…). Plötsligt tillfördes WSP ytterligare 20 000 i huvudsak tillresande studenter. Det blev trångt.

Sedan 70-talet och fram till för fem-sex år sedan skedde universitetets utveckling relativt ad-hoc. Men då, för fem-sex å sedan, samlade man ihop en campusplaneringsavdelning, med uppgift att tillgodose universitetets framtida expansion. En av de viktigaste sakerna man har fokuserat på är att kommunicera med allmänheten och de hundratals medborgargrupper som finns i grannskapet. För att åstadkomma detta bjöd man in till Open House kring sin utvecklingsplan NYU 2031. De öppna husen hölls vid sex olika tillfällen, varje tillfälle hade ett tema och lockade 300-400 besökare per gång. De delades upp i mindre grupper och fick föra dialog om olika ämnen vid olika stationer, och fick på så vis komma till tals.

Ett antal av besökarna (för att inte säga majoriteten) var där för att säga ”stoppa bron, stoppa den”. De ville inte alls att NYU skulle utveckla mer yta, utan allt ska bara bevaras precis som det ser ut idag. Men trots detta menar NYU att Open House har varit framgångsrikt. Även om universitetet och grannarna inte är överens, så har de mötts och kunnat utbyta åsikter. Viktigt är nu att universitet i fortsättningen bygger vidare på detta förtroende, och inte förstör det genom att göra (som tidigare) något helt annat än vad man sagt att man ska göra. Hela Open House processen har handlat om öppenhet, med egen hemsida, utställningar och film.

Vilket så klart resulterat i motfilmer
och överklagande. Vilket gör att NYU inte tror att planerna kommer att kunna förverkligas än på tio år.

NYU håller på det akademiska planet även på att gå in i ett spännande skede, där man etablerar campus på andra platser i världen under begreppet ”Global Network University”. Färdigt är det i Abu Dhabi, och nästa ska campus i Shangahai stå klart. Campusarna kommer att fungera som självständiga entiteter, med egen ledning och anställd personal som ska forska och utbilda där och inte på uppdrag av ”moderskeppet”. Studenterna ska kunna läsa på hala sina proram på dessa platser (eller delar av utbildningen på flera olika platser) och ändå få en NYU-examen, utan att ens ha satt sin fot på Manhattan. En härlig motreaktion till den massiva hypen kring distansutbildning och tesen om att universitet endast kan finnas på en plats och inte distribuera sig själva. Den som lever får se om det funkar

Queens college

Innan vi åkte till Queens så sa våra vänner på NYU att de ”gör väldigt mycket med små medel”, något som visade sig både vara alldeles sant när vi kom på plats. Lite springande i solen blev det (har jag sagt att vi haft 25-28 grader och sol de två dagar vi varit här) innan vi hittade våra värdar. Nu kom vi till något helt annat. Detaljerna kan du läsa om här.

QC är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer härifrån och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller. För det första är Queens väldigt multikulturellt. Fler än 140 etniska grupper (vi kanske skulle säga nationaliteter?) finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Utbildning ges på dagtid, kvällstid och på helger. Maximerar sin lokalanvänding. Man ger även graduate-utbildning till områdets lärare, något de behöver för att vara behöriga att undervisa på High school.

Det som är verkligt spännande på QC är alla de aktiviteter som man gör för att synas i samhället. Man arbetar metodiskt för att plantera sig i möjliga studenter (och deras föräldrars) huvuden som något positivt och bra. Man har insett att den mest avancerade naturvetenskapliga och medicinska forskningen är svår att lyfta fram och visa upp, utan man har i stället valt att koncentrera sig på kulturella aktiviteter, både egenproducerade och sådana som är komna utifrån. På campus finns en av de största teatrarna i hela Queens med 2 500 sittplatser. Den byggdes på 1950-talet och bland andra har Simon & Garfunkel spelat här i början av sin karriär. Under senare tid har både Seinfeld och Aung San Suu Kyi gästat QC, och man menar att det är aktiviteter som dessa som gjort att både allmänhet och beslutsfattare fått upp ögonen för området. Vilket också resulterat i en monetär tillströmning

En annan rolig detalj är att Louis Armstrong levde de sista 40 åren av sitt liv i Queens. Efter hans död och sedermera hans hustrus, donerades deras hus tillsammans med deras privata arkiv, inspelningar och andra samlingar till staden. Staden visste inte riktigt vad de skulle göra med gåvan, så småningom hamnade den hos QC. De förvaltar Armstrongs hus, och i biblioteket finns hans arkiv och samlingar. Man har en jazzmusikerutbildning, som delvis bottnar i Armstrong och hans hem är idag ett museum, som sköts och underhålls av universitetet.

Nästa vecka firar QC sitt75-årsjubileum. Massor med före detta studenter kommer att komma, och fira i dagarna tre. Typ. Men mest imponerade var vi dock av den entusiasm som våra värdar uppvisade. Sent en varm fredag eftermiddag. De är så himla stolta över sin skola, och vad det åstadkommit för att öka synlighet och få hit fler studenter. QC är värt ett besök från alla som säger sig vilja arbeta med breddad rekrytering. För här gör man det i praktiken. Och då pratar jag inte om något lite klädsamt inflöde av utbytesstudender…

Glömde en sak från igår. På bilen nedan kan ni se en vit byggnad, precis bortom nybygget av Colombias Manhattanville Campus. Det är ett gammalt mejeri, från pastöriseringens barndom. Detta med att koka mjölken och hälla den på flaska innan den nådde ut till konsumenterna uppfattades som lite otäckt. Därför valde man att göra stora fönster på nedre botten (igensatta på bilden) där människor kunde stå och titta på hur det gick till när mjölken togs in, pastöriserades och fylldes på flaska. Lite som polkagrisbakningen i Gränna, fast inte alls lika lustfyllt. Även detta något att tänka på när man planerar universitetsmiljöer…

Slutligen kommer här en exposé (nåja) med snea och vinda iPhone-bilder kring Manhattans kvartersindelning (blocks) och hur dessa i sin tur har delats upp på en massa olika mindre fastigheter, som utformats och givits var sin egen karaktär, en typologi som inte går att återfinna på så många andra platser (tänk oxå på hur mycket finare bilderna blivit med min nya kamera). Så allra mest slutligen en fundering om varför varför måste det bli så mycket text. Kan ha att göra med att vi ser väldigt mycket på en dag… hörs i morgon.

POSTAT October 5, 2012, AV Anna Nyborg

Columbia + Harlem = Sant

Columbia University (tidigare känt som Kings College, före det amerikanska frihetskriget vill säga), High Line och så lite turistande kring Ground Zero och Battery Park. Mitt livs första dag i NYC, det stora äpplet är avklarad. Eller snarare än ett äpple är det stan som alltid låter. Överallt och hela tiden. Blir lite lätt tokig av att aldrig hitta tystnad. Till och med AC:n på rummet låter så att flaskvattnet skvalpar. Vojne, vojne, ack dessa i-landsproblem.

Torsdagen var dag ett på den nordamerikanska turnén. Går kanske att hitta på twitter under #inobigoeswest2012. Tillgången till (icke svindyrt tack vare tele2.s usla rabatter) nät är begränsat, vilket gör kvittrande mer till ett stillsamt kutter. Tillsammans med projektledaren (a.k.a. ÖP.n) och GU:s fastighetschef (a.k.a. Per) besöker vi totalt nio olika objekt för att samla kunskap och lärdomar till Projekt Campus Näckrosen. Objekten finns sedan tidigare beskrivna i den omvärldsanalys vi gjort för projektets räkning. Dagens extensiva läsning går att finna här (Columbia) och här (New York). Kommer inte att upprepa det som redan finns skrivet, utan koncentrera mig på våra allmänna intryck och reflektioner.

Manhattanville Campus, en del av Harlem

Enkelt sagt så började Columbia att känna sig lite trångbodda. Eller, väldigt trångbodda. Man insåg också att man hade ganska mycket sämre lokaliteter än sina främsta konkurrenter (läs Harvard), med merparten minst hundraåriga kåkar som svårligen kan ges nya funktioner och innehåll. I slutet av det förra seklet gjorda man en lokalprognos för de kommande 10, 25 och 50 åren. Universitet tenderar ju att exercera i långsiktig planering. Och med denna som grund började man köpa upp mark för att kunna utveckla ett helt nytt campus. Marken bestod av gamla industribyggnader från den tid, före senaste världskriget, som New York hade fler än 1 miljon industriarbetare. Finns inte så många kvar idag.

Den gamla industrimarken gränsar till, eller kanske snarare är en del av Harlem. Huvudgatan i Harlem, 125 St., går rakt igenom området på sin väg mellan East river och Hudson dito. Det tog 10 år för Columbia att förvärva all mark, till slut behövde man även stadens hjälp med att expropriera de sista fastigheterna. Men det gjorde inte så mycket. För lika lång tid tog det att få till en ny stadsplan. Planerna överklagades hela vägen om till högsta domstolen (vi vet Supreme Court, dom som brukar prata om dödsstraff och abortlagstiftning vardagsvis). Motståndarna var allt från ”usch vad Columbias ledning var dumma 1968 när det slog ned på studentrevolten” till de som oroade sig för att hyrorna i närområdet skulle skjuta i höjden.

Under planeringsperioden deltog Columbia i ungefär 400-500 externa möten, av olika sort och storlek. Vilket i och för sig inte helt tillintetgjorde all kritik, därav överklagandena, men som resulterade i flertalet samverkansavtal kopplade till det nya campuset, kring allt från praktik för ungdomar från närområdet till avtal med konstnärsgrupper om att får göra utställningar på det nya campuset.

Att det nu till slut faktiskt blir av handlar om den uthållighet som universitetet uppvisat. Den rektor som tillträdde 2002 gjorde Manhattanville till ett av sina viktigaste projekt, och har hela tiden ställt sig bakom och propagerat för detsamma.

Illustration av det pågående bygget av Jerome L. Greene Science Center, av Renzo Piano

En annan viktig framgångsfaktor har handlat om en vilja att ge tillbaka till staden. Att alla bottenvåningar inom campus ska vara öppna och innehålla verksamheter som kan användas av de kringboende. Man uttrycker att den som passerar genom området ska inte lägga märke till att de passerar genom ett universitetscampus, medan dess studenter och lärare klart ska känna att de är på Columbia när de kommer till campus. Detta är en utmaning i sig. Man löser det genom, så klart, utåtriktad service och genom att upplåta mark till utåtriktad verksamhet. Ett exempel är marknadsstånd, likt den marknad vi såg vid Columbias Morningdale Campus.

Även i campusplanen handlar det om respekt och integration med de närboende. Gatorna ska skära genom campus och ge Harlem kontakt till vattnet (Hudson river). Trottoarerna görs breda och gatorna ska ge tydliga siktlinjer ner mot vattenbrynet. Universitetet driver denna utvecklings själva, dvs bekostar och utformar gator och allmänna ytor, främst för att det är enklast så, skulle man invänta stadens finansiering skulle det ta lång tid och troligen blir fel.

Att man inte tänker bygga lokaler för kontor och andra näringslivsbehov på campus handlar om lagstiftning. Dels hur staden bestämt att marken får användas (stadsplanens bokstavsbeteckningar) och dels hur privata universitet beskattas. Om de ska vara skattebefriade (i det närmsta) får inte mer än en viss procent av lokalerna hyras ut kommersiellt. Men idén med näringslivsaktörer på campus betecknas som ”intressant”. Frågan är om det var ett artigt svar, eller faktiskt spännande. Oh, dessa amerikaner. Vår hatkärlek är oändlig.

I övrigt följer designprinciper och drivkrafter bakom arkitekturen samma trender som vi ser hos oss. Det ska inbjuda till multidisciplinära samarbeten, bidra till det öppna universitetet, breddad rekrytering och campus ska inte planeras ad hoc.

När Manhattanville står klart kommer Columbia ha dubblerat sina ”akademiska lokaler”. Men om det tar 20, 40 eller 50 år återstår att se.

Om du vill fördjupa dig så finns som sagt mer text om Manhattanville och Columbia här, och projektets egna hemsida finns här

High Line

Efter Columbia tog vi underjordstricken hela vägen från Harlem till södra Manhattan. The High Line är den tidigare järnvägsbron som blivit en stadspark. Att järnvägen hamnade i luften beror på att när järnvägen gick på marken så kallades vägen där den gick för ”Death avenue” pga. alla fotgängare som hamnade under tågen. Vilket ledde till att man skaffade sig beridna vakter som red framför tågen för att jaga bort alla som kunde hamna i vägen. 1929 bestämde man sig för att flytta järnvägen upp i luften, och det är denna bro, nära tre kilometer lång, som nu blivit en park.

Från början skulle den rivas. Men grannar samlade ihop sig i en medborgargrupp och hindrade rivningen. Det kanske är det häftigaste av allt. Genom att formulera en tydlig idé lyckades man få till en utveckling som utvecklade något existerande till något ännu bättre och användbart.

Vi har redan skrivit om High Line här på bloggen och den finns än mer detaljerat beskriven här, men den gör sig bäst i verkligeheten. Whenever in New York, åk dig och upplev. Ett tillägg som verkligen förvandlat sin del av staden.

Denna afton har jag också införskaffat en ny kamera. Ledsnade på iPhonens begränsningar. Som vem vet, i morgon kanske bloggen är en fullkletad fotoexposé.

POSTAT October 3, 2012, AV Anna Nyborg

Kunskapsstadens byggstenar

Vi har på uppdrag av Göteborgs Universitet under året genomfört en större omvärldsanalys kring Kunskapsstäder, campus och kreativa miljöer. Vi har lyft fram en del av lärdomarna från den tidigare här, här och här. Nu har slutversionen av rapporten publicerats och vi lägger därför även upp den som PDF här på hemsidan.

Det vi belyser i omvärldsanalysen är enkelt uttryckt hur fysiska och organisatoriska strukturer kan och bör utformas för att bidra till framväxten av ett hållbart kunskapsorienterat samhälle. Vi lyfter i rapporten fram ett antal städer som ur en eller annan aspekt kan betecknas som “kunskapsstäder” eller är relevanta att uppmärksamma i relation till kultur- och kunskapsekonomi och planering för kunskapsdriven urban utveckling. Vi beskriver även ett flertal campusområden som har den gemensamma nämnaren att de är stadsintegrerade samt att de innehåller inslag av humaniora / konst / bibliotek.

Det direkta syftet med analysen är att ge inspel, planeringsstöd och beslutsunderlag till Göteborgs Universitets projekt Campus Näckrosen, där universitetet befinner sig vid viktiga vägval med stor betydelse för framtiden; hur ska framtidens campus fungera i relation till den omgivande staden? Vilken roll kan Göteborgs Universitet och campus Näckrosen, med sitt centrala läge mellan Korvägen och Götaplatsen, spela för att bygga framtidens Kunskapsstad i Göteborg?

Efter ett stimulerande utrednings- och skrivarbete kan vi i våra sammanfattande slutsatser kring de strategiska nycklarna för att bygga kunskapsstäder för alla konstatera någonting lika banalt som centralt: kunskapssamhällets drivmedel är interaktion – möten mellan människor.

Det är allt. Det är bränslet. Men för att bränslet ska kunna reagera och brinna måste det till rätt förutsättningar, rätt sammanhang – och det måste till en tändning. Vi menar att de komponenterna i framgångsrika kunskapsstäder framförallt utgörs av följande faktorer:

I de kunskapsstäder, campus och kreativa miljöer som lyfts i rapporten är rumslig närhet mellan olika verksamheter, aktörer och funktioner den egenskap som mer än någon annan definierar förutsättningarna för interaktion och möten. En ökad närhet ger fler skärningspunkter, gränssnittsytor och randzoner (korridorer, mellanrum, reseknutpunkter, parker, scener mm) – platser med strategisk betydelse för interaktion.

Synlighet och tillgänglighet är förutsättningar för att den rumsliga närheten ska kunna resultera i värde-, kultur- och kunskapande interaktion.

Många kopplingar måste finnas – för det behövs fysiska, virtuella och organisatoriska infrastrukturer, ”broar, bryggor och båtar”.

Kunskapsstäderna är öppna och tillåtande: de präglas av en mångfald av aktörer som tolererar, samverkar, stöttar och därigenom stärker varandra.

Att forma platser med egen identitet och karaktär är viktigt. Unika platser bär berättelser och etablerar sammanhang som ger människors handlingar ökad mening och betydelse.

Kunskapsstäder måste byggas på flera nivåer parallellt. Från övergripande program till campusområden, institutioner, och interstrukturer för samverkan.

Till sist behövs en stark och brett delad vision. Utan en klar idé om vilken stad som ska byggas – och varför – kan inte tillräckligt stöd uppbringas för de uthålliga och omfattande investeringar och anpassningar som krävs för att förverkliga kunskapsstaden.

Kliver vi därefter ner på campusnivå framträder ett antal uppenbara trender och strategier, kopplade till ovanstående:

I de campusmiljöer rapporten belyser är en tydlig trend strävan mot en blandning av akademiska och icke-akademiska funktioner på campus. Många universitet profilerar sig som mer än enbart utbildningsinstitutioner; man önskar framstå som intensiva mötesplatser för kultur, konst och näringsliv. Möten är ett minst lika viktigt värdeord som kunskap. Närhet till blandade stadsmiljöer framhålls som en stor kvalitet.

Öppenhet och integration med närliggande och omgivande stadsmiljöer eftersträvas i campusplanerna. Strävan mot uppblandning innebär emellertid inte att campus som rumsligt fenomen upplöses, universiteten är måna om att markera sig visuellt med framträdande byggnader, huvudentréer och centrala samlingsytor. Med ökad funktionsblandning får arkitekturen och den visuella kommunikationen en ökad betydelse för att hålla samman och synliggöra campus.

Flera universitet rör sig i två riktningar samtidigt, å ena sidan en expansion till filialer och satellitcampus. Å andra sidan en ökad täthet och koncentration inom respektive campus.

Att vara en framgångsrik utbildningsinstitution idag innebär inte att sträva efter splendid isolation utan att vara närvarande, tillgänglig och delta som en engagerad aktör i närmiljön.
På det viset kan universiteten också bidra till utveckling i vida cirklar kring campus.

Som en förutsättning i botten av kunskapssamhället ligger den konkreta utformningen av specifika samverkansmiljöer – interstrukturer – som förmår befrämja och stötta kreativa processer. Finns inte dessa platser så fungerar inte heller campus eller kunskapsstaden. Framgångsrika miljöer som befrämjar kreativitet karaktäriseras av blandning: de lyckas sammanföra olika grupper, få till en mix av discipliner och parallella aktiviteter som kan influera varandra.

De miljöer vi beskriver rapporten präglas vidare genomgående av transparens – det är möjligt att se vad som pågår i olika delar – och ”robusthet” – de är tillåtande och flexibla och uppmuntrar sina användare till att utan rädsla bruka dem som ”ett andra hem”. Trivsel är ett viktig värde. Tillgänglighet runt hela dygnet eftersträvas i lärandecenter och moderna universitetsbibliotek.

Allt detta utvecklas med större precision och fler exempel i rapporten, så om du är intresserad av kultur- och kunskapsstäder, campusutveckling och utformning av kreativa miljöer föreslår jag helt enkelt en läsning av den.

POSTAT October 3, 2012, AV Anna Nyborg

Crisis mgmt, eller varför int hitt på nått

Jag har tänkt på en sak. Allt sedan jag sprang över lite statistik. Handlar om hur mycket pengar olika svenska universitetsorter har fått i anslag från Vetenskapsrådet-medicin. En kurva utmärker sig. Den heter “Göteborg” och är röd i bilden ovan. Ändå sjungs det ständigt om att den ljusnade framtid är vår. Hur går det ihop, och är man beredd att kraftsamla i tillräcklig mängd för att vi inte ska behöva använda krisens skapande kraft?

För hallå! Vakna, det händer nu, och vi är inte med. Det är här min undran kommer in. Fattar ni inte? Eller är det bara min otåliga sida som gör att jag tycker att det går trögt? Är jag en alarmist? Om vi inte får Västsveriges kunskapsmiljöer att komma samman och utveckla varandra, att i huvudtaget ha kunskap om varandras existens, så kommer vi att hamna i stagnation och kris. Och det värsta scenariot av dem alla, om vi har Life Science-hatten på oss, är att den stora i Mölndal, som ofta nämns vid sitt namn, lämnar och lägger ner. Då blir det kris. Riktig svart eländig kris.

Men måste det då vara något negativt. Kris är ett sätt att skapa förändring. Förlusten vid slaget i Waterloo, Varvskrisen och fordonsbranschens hickningar är exempel på händelser som fått Göteborg att förändras, kanske inte i grunden. Men lite mer än bara en polish.

Ibland kan det vara bra att rikta ögonen österut. En så där 50 mil landvägen. Eller varför inte söderut. Pass 30 mil. Vad händer när något krisar? Pharmacias nedläggning i Uppsala och AstraZenecas i Lund var båda mycket upprivna när de tilldrog sig. Men inom Stockholm Life sjunger man Pharmaciadödens lov. Draken har spytt ut sig före detta medarbetare som inte tycks tveka att ta saken i egna händer och försöka att forma sin egna framtid. Och ett kontaktnät har de redan. Sedan tiden som anställda på det stora läkemedelsbolaget. Problemet är väl bara att kontaktnätet reproducerar sig inte längre. Det går snarast i pension. Tämligen snart. Men i Lund är kontaktnätet fortfarande ungt. Här kommer det hända stora saker, sanna mina ord.

Men man behöver inte locka på krisen för att utveckla en stad eller en region. Men något bör göras. För just nu är vår region vi nummer tre i ”norra Europa”, i varje fall om vi ser hur kunskapsproduktion och högre utbildning. Istället går det att skapa en plan, en samfälld idé, ett gemensamt mål, en allmänning och sen köra så det ryker. Flera har gjort det, och på så vis skapat utveckling. Exempel står att finna i vår alldeles nya omvärldsanalys om vi gjort inom ramen för Projekt Campus Näckrosen. Och det finns flera gemensamma nämnare.

Om dessa har vi skrivit flera gånger. Här, här och även här. Grunden till all innovation är interaktion. Därför tjatar vi om behovet av interstrukturer för att ge plats åt mellanmänskliga relationer som i sin tur bildar basen till nydanade kunskapsbyggande.

Ingvar Carlsson skrev en mycket uppmärksammad, men tämligen lam skrift, en genomgång, av Life Science verksamheter i Västra Sverige. Någon som kommer i håg den? Carlssonrapporten brukar den refereras till. Finns här på en i sig ganska spännande sida. För den har knappt uppdaterats sedan rapporten släpptes. Aktiviteten går i stället att finna om man klickar sig vidare till GöteborgBIO (med en mkt irriterande lite musiksnutt varje ggn man öppnar sidan…). Men vad händer egentligen? Någon som sett några synliga resultat? Något som andas framtidshopp och tillförsikt? Ett stort wooooow liksom. Vi är verkligen på gång! Okej, okej, jag är part i målet taget det arbete vi gjort och gör kring Medicinareberget och Sahlgrenska. Men ändå, vill vi synas i konkurrens från Stockholm/Uppsala och Lund/Malmö så är det dags att sätta fart.

Varit i Stockholm/Solna på länge? Tittat på gropen. Diket. Där man skapar en helt ny stadsdel, flyttar en väg, däckar över en järnväg, bygger ett nytt sjukhus och investerar runt tre miljarder enkom för Karolinska Institutets räkning. Och drar till sig forskningsanslag, direkt ur statsbudgeten som ingen annan får vara med och tävla om. Här har man fattat, sammanlänka starka kunskapsmiljöer med interstrukturer som ökar synligheten. Och man berättar berättelsen, och viftar med framgångsflaggan. Och kom nu inte dragande med att Stockholm ligger i Stockholm och det är där politikens maktcentrum finns. För det handlar inte om det. De gör kort sagt ett bra jobb.

Men vi kan väl fortsätta och befinna oss i pratvärlden i den här delen av landet. Och babbla och bubbla, och visonera, och vara fega. Å vips ska ni se, så blir vi omblåsta, månne det vara av “Fjärde storstadsregionen”, för så kallar sig Linköping/Norrköping. Inte så fyndigt. Särskilt inte när de har möjlighet till att bli nummer tre.

På onsdag bär det av mot Nordamerika för egen del. Erik har lovat att fixa en egen bildbyline till mig, snaskiga reportage blir det, från flera av de förnämsta universiteten och regionerna. Tror ni att vi har nått att lära av dem? Nått särskilt jag ska bevaka. Okej, syftet med resan är att förstå kunskapsstäder och campus för konst och humaniora. Men ändå? Kanadicker och Jänkare får väl ändå tjäna som inspiration.

POSTAT September 12, 2012, AV Anna Nyborg

Platser som lyfter oss

”The station gathers us for a while”

Ett citat från Santiago Calatrava har klamrat sig fast i mitt huvud. Calatrava uttalar sig under det höga taket på järnvägsstationen i Liège i Belgien. Det är han själv som har ritat den vita ankomsthallen med spåren och perrongerna insvepta under en pendlande vågrörelse av stålbalkar och glasytor. Det är ett fantastiskt rum. Och naturligtvis var det inte gratis. Stationen tog tio år att bygga, en stor mobilisering för ett stycke offentlig lyx. Konstruktionen förenar, som alla Calatravas projekt, ingenjörens kunskap om krafter, laster, drag och spänningar med arkitektens blick för det sociala rummets estetiska kvalitéer.

”Stationen samlar oss för en stund” säger alltså Calatrava. Det är något med den tanken som jag gillar väldigt mycket. Stationen i Liège är inte endast ett rum utformat för att rationellt förflytta stora mängder människor. Det är också mycket mer än sin basala funktion. En skulptur av rymd, med ett bärverk av matematik som i några sekunder fångar in strömmen av pendlare i en delad upplevelse av att befinna sig på en svindlande plats. Från stationen rör vi oss vidare ut i våra olika omloppsbanor; våra yrken, våra bekymmer, våra enskilda svårigheter. Men när vi är där, för en kort stund, blåser rummet rakt genom huvudet och lyfter oss. Jag tror att vi växer när vi vistas i sådana rum, det vidgar våra tankar, påminner oss om allt som är möjligt. Att vi är kapabla till mycket.

Ett samtal på en högskola i Göteborg. Vi står i de trånga och fönsterlösa korridorerna i en forskarbyggnad och känner oss lätt illa till mods. Är detta en miljö där framtidens banbrytande forskning tar form? Kan små kontorsceller och en kaffebryggare inklämd i en städskrubb härbärgera nobelpristagare?

Nej visst, naturligtvis skapas inte nobelpris och forskningsframgångar av lokalerna – det är människors idéer och samverkan mellan människor som är kärnan i kunskapsprocessen. Men ändå. När vi vistas i lokaler som vänder ryggen till oss blir det inte direkt lättare att ”tänka utanför boxen”, höja blicken, utmana invanda föreställningar. Jag tror rentav att oinspirerande lokaler kan göra det såpass mycket svårare att tänka fritt, stort och nytt att det tillslut blir helt omöjligt.

”Det sitter i väggarna” brukar man säga om stelnade organisationskulturer. Och det är bokstavligen sant. Väggar är väldigt påtagliga saker och de pressar på mot oss. En vägg är aldrig bara en vägg, den är alltid ett budskap. Arkitekturen är ett envist och påstridigt språk. En byggnad kan aldrig kommunicera ingenting, den säger alltid något.

Vad den säger upplever vi inte med tankarna utan med kroppen. Vi kanske inte ens noterar det. Men utan att vi nödvändigtvis är medvetna om det förändras vi av de rum vi vistas i. Vår sinnesstämning påverkas. Vi blir upprymda eller nedstämda, lättade eller betryckta, optimistiska eller pessimistiska, vidsynta eller trångsynta.

Därför är platser som stationen i Liège så viktiga. När man tar en grundläggande funktion och gör något mer med den än det allra nödvändigaste, då känns det i kroppen. Om man sen gör något alldeles extraordinärt av platsen – då sitter det kvar ännu längre. Stationen samlar oss för en stund.

Frågan är vad den där extra ansträngningen är värd? Vad ska den få kosta? Om man försöker omsätta de ”vidgade sinnena” till pengar, vad är de värda? Hur prissätter man optimism? Eller är det så att allt inte kan mätas i pengar men att det måste kunna räknas ändå, på något vis?

Det är alltid en utmaning att bestämma sig för att göra något som inte bara är habilt och inte bara är bra utan som är det allra bästa. Trots att de byggnader som uppförs idag i bästa fall ska stå i flera generationer görs kalkylerna alltid baserade på intjänande/avskrivningstider mellan 0-25 år. Sett från varje enskild investerares och organisations avgränsade budgetperspektiv är det fullt logiskt. Men i ett större perspektiv? Nej. Det är förlorade möjligheter.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om betydelsen av sammanlänkande platser – interstrukturer – för att bygga en kunskapsstad. Bakgrunden till begreppet interstrukturer är att vi på inobi under året har genomfört ett utredningsarbete åt Göteborgs Universitet där vi kartlagt just vad som karaktäriserar kunskapsstäder – och vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att Göteborg ska kunna bli en kunskapsstad.

Intill de nödvändiga interstrukturerna lägger vi nu en annan pusselbit: vikten av att forma platser och stadsrum med identitet och karaktär. Vackra, unika och extraordinära platser som kan bära berättelser och etablera sammanhang som ger våra handlingar ökad mening och betydelse. Platser som samlar oss för en stund. Och lyfter oss.

Om Göteborg vill utvecklas till en kunskapsstad är därför en nödvändig komponent i det arbetet att ta arkitekturens kraft på allvar. Att värdera tyngden och genomslagskraften i arkitekturens språk. Arkitekturen ensam skapar inga nobelpristagare men arkitekturen är en central komponent i en miljö som ger förutsättningar för friare tankar, djärvare handlingar.

Bara om vi gör Göteborg till en fantastisk plats att vistas på för alla som bor, lever och verkar här kan vi som bor, lever och verkar här göra fantastiska saker.

Blogg

NYU och Queens college

Columbia + Harlem = Sant

Kunskapsstadens byggstenar

Crisis mgmt, eller varför int hitt på nått

Platser som lyfter oss

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Mitt Livs Val

Trädgårdsstad – går det att åstadkomma idag?