Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

Västlänken och interstrukturernas stora ekonomiska betydelse

Facebook Twitter Pinterest


GP har under den gångna veckan i en serie artiklar levererat en utförlig kritik av investeringskalkylerna för Västlänken, den järnvägstunnel mm som planeras för att bryta säckstationens förbannelse och leda pendeltågstrafiken från centralen via nya underjordiska stationer i Haga och Götaplatsen, vidare ut till Göteborgsregionen.

 

Västlänken är en stor investering och ett omfattande byggprojekt som förtjänar att debatteras utförligt och väl, för alla stora infrastrukturinvesteringar har alltid stora alternativkostnader som måste beaktas. Helt enkelt: vad skulle pengarna kunnat användas till istället? Frågor som bör ställas är om Västlänken verkligen är det bästa sättet att stärka kollektivtrafiken i regionen. Hur blir det isåfall med investeringar i det underdimensionerade och på tok för långsamma spårvagnsnätet? Hur blir det med utbyggnaden av nya spårvagnslinjer och nya pendelstationer? Och så vidare.

 

Den debatten är viktig. Men GP:s kritik, som stått med sitt andra ben i bilismens perspektiv: nej till trängselavgifter och ja till utbyggnad av fler bilvägar, har varit illa underbyggd och missriktad. Istället har GP:s reporter med bred pensel målat upp ett scenario där bilisterna via trängselavgifterna i framtiden kommer ösa ner pengar i en tågtunnel som utgör ett enda stort svart hål av svällande kostnader utan samhällsekonomisk nytta.

 

Men, som Eric Öbo visar i en granskning av GP:s granskning: tiden talar idag för att satsa på järnvägsinvesteringar. Den som är kritisk till Västlänken bör till exempel besöka Malmö och studera hur Citytunneln har revolutionerat hela regionens resandemönster. Järnvägsresandet i Sverige har de senaste 15 åren ökat mer än dubbelt så mycket som prognoserna förutsett (+59%). Och Skåne har tagit täten i utvecklingen. För att man har satsat. Vågat satsa. Sett nyttan.

 

Att korrekt prissätta och analysera den samhällsekonomiska lönsamheten av stora investeringar i infrastruktur är notoriskt svårt, om inte närmast helt omöjligt. I grunden ligger ett definitionsproblem: vad är överhuvudtaget samhällsekonomisk lönsamhet? Det beror helt och hållet på perspektiv. Som GP:s ledarskribent Fredrik Tenfält konstaterar i en kolumn som är kritisk till tidningens egen kritik av Västlänken så är samhällsekonomisk lönsamhet “lite som en hal tvål i badkaret; den blir svårare att få grepp om ju mer man försöker.”

 

Två perspektiv som är särskilt svåra att prissätta då infrastrukturinvesteringar ska utvärderas är deras påverkan på stadsmiljöernas attraktivitet och på sociala relationer mellan människor. Därför lämnas istället den typen av värden helt enkelt utanför kalkylerna.

 

Det är en stor brist eftersom just de ”mjuka” sociala värdena är de som är viktigast av alla i städer som strävar efter att vara attraktiva och kreativa ”kunskapsstäder”.

 

På inobi funderar vi mycket kring interaktionsfrämjande miljöer inom ramen för vårt arbete med utveckling av campusområden, kunskapsmiljöer och sociala analyser av planprojekt.

 

Ett samlingsbegrepp vi använder för att beskriva alla de miljöer som bidrar till interaktion är interstrukturer. Exempel på interstrukturer är bibliotek, kulturinstitutioner, föreningslokaler, caféer, idrottsplaner och offentliga platser. Men även, exempelvis, sådant som man kanske inte tänker på i första läget som kollektivtrafik och toaletter. Interstrukturer är helt enkelt alla de platser som möjliggör, underlättar eller rentav framtvingar möten, samverkan och interaktion.

 

Interaktionen mellan människor är kunskapsstadens viktigaste drivmedel. Vägen till att bli en framgångsrik kunskapsstad går via att i alla lägen och genom den fysiska planeringen befrämja och underlätta interaktion mellan människor. Allt annat lika kommer den stad lyckas bäst som är bäst på att främja interaktion.

 

När transportinfrastrukturer planeras och byggs idag måste därför den centrala frågan ur kunskapsstadens perspektiv vara denna: i vilken mån fungerar denna infrastruktur samtidigt som en interstruktur? I vilken mån bidrar investeringen samtidigt till utvecklad interaktion?

 

Då talar vi inte bara om att komma fram från plats A till plats B. Precis lika viktigt är vad som händer däremellan.

 

När man anlägger det här perspektivet talar allt för att satsa på kollektivtrafik, järnväg och spårväg. Samtidigt framstår bilismen som ett direkt socialt improduktivt tidsimpediment. När vi sitter i våra bilar reser vi isolerade och med vårt fokus riktat mot att hantera den omedelbara – i varje ögonblick potentiellt livsfarliga – transportsituationen runt oss. Istället för att använda transporttiden till interaktion, vare sig det är med vår direkta omgivning eller med nätet via uppkopplade enheter, blir vi under den tid vi sitter i bilen otillgängliga för interaktion. Vi försvinner från nätverken.

 

Bilen är alltså i sig själv det minst interaktionsfrämjande av alla existerande transportslag. Samtidigt försämrar bilismens fysiska strukturer förutsättningarna för interaktion mellan människor i stadsrummen. Bilarna ökar avstånden och lägger farliga, bullriga och otrevliga trafikbarriärer mellan stadsdelar och kvarter.

 

Som allra mest interaktionshämmande blir bilen i rusningstid när hundratusentals resenärer i en stad av Göteborgs storlek sitter fast i köer – allihop inneslutna i varsin isoleringscell. Järnvägar och spårvägar å andra sidan fungerar på precis motsatt sätt: de möjliggör en kontinuerlig interaktion under hela resan, och detta rentav som allra mest just i rusningstrafik.

 

Om massbilismens resandesystem analyserades ur interaktionsperspektivet skulle den framstå som oerhört kostsam för kunskapssamhället medan nyttokalkylerna för Västlänken skulle förbättras ytterligare. Det grundläggande att inse är att Västlänken inte bara är en infrastruktur för Göteborg, det är även – och kanske i första hand – en ny interstruktur för regionen.

 

Låt mig därför sticka ut hakan lite och utropa: Kunskapsstaden Göteborg behöver Västlänken.

 

Från det generella till det specifika

Facebook Twitter Pinterest


Modernismens arkitekter var väldigt förtjusta i att betona betydelsen av flexibilitet och generalitet. Det idealiska modernisthuset skulle helst vara så generellt att det kunde ha uppförts lite varsomhelst och om möjligt (det var i praktiken nästan aldrig möjligt) skulle det byggas med ett ”systemtänk” som möjliggjorde förändrade konfigurationer av lokalprogrammet hyfsat smärtfritt i den dunkelt löftesrika Framtiden. Från samma horisont kom samtidigt variationen, förekomsten av det avvikande, udda och icke standardiserade att betraktas som någonting mycket mer problematiskt – eftersom det stod i vägen för ett rationellt -ekonomiskt effektivt – byggande och en rationell samhällsplanering.

 

Istället för det speciella strävade modernisterna, inspirerade av universalismens anspråk, efter det allmängiltiga; att i alla lägen identifiera gemensamma nämnare och utifrån dessa gemensamma nämnare utforma miljöer som skulle passa ”alla”. Visst finns det en demokratisk och tilltalande idé i botten på det där. Men att identifiera våra lägsta gemensamma nämnare innebär inte per automatik att de miljöer som blir resultatet i praktiken kommer att tillgodose de behov vi har. Konsekvensen kan istället bli att de inte passar någon alls. För även om vi människor till större delen liknar varandra så är det ändå i de sista procenten som vi bär våra specifika och unika behov och egenheter – vår personlighet. Eller, för att harangera en personlighetstyp som på senare år återerövrat en offentlig respekt, vårt nörderi.

 

Den alltför öppna planen – på pappret maximalt flexibel – ger i praktiken ett dåligt stöd för att specifika aktiviteter ska kunna ta plats. Den är helt enkelt alltför flexibel och alltför generell. Det finns ingenting att ”fästa” aktiviteter i (detta är en variant på ett av Kurt Voneneguts klassiska skrivtips: “Write to please just one person. If you open a window and make love to the world, so to speak, your story will get pneumonia.”)

 

När universalismen kom i gungning på andra samhällsområden kom den också att ifrågasättas inom arkitekturen och med tiden har en mer relativistisk syn vuxit fram där istället betydelsen av det unika och det varierade betonas. Ofta stannar emellertid denna ambition vid det yttre arkitektoniska uttrycket medan planen förblir präglad i en alltmer modernistisk ordning.

 

Det är faktiskt ingen superbra kombination. Samtidigt som modernismens demokratiska ideal har övergivits har dess sämsta idéer, som den mördande tråkiga strävan efter det generella, bevarats i arkitekturens levande praktik.

 

Om man nu vill åstadkomma en miljö som främjar kreativitet, möten och mänskligt liv, hur ska man då bygga? Jag vill påstå att vi redan i lokalprogrammet bör släppa strävan efter det generella och flexibla och istället på allvar omfamna det specifika och ickerationella (vilket inte är det samma som det irrationella). Istället för att sträva efter maximalt flexibla lokaler bör vi sträva efter en variation av lokaler som tagna tillsammans ger förutsättningar för olika typer av på förhand ej förutsedda användningsområden. Detta är vad som kan ske i en organiskt framvuxen stadsmiljö med en blandning av stora och små lokaler, generella såväl som specialanpassade, nybyggda med hög standard som är dyrare och äldre med lägre standard som är billigare. En bra stadsgata ska ha verksamhetslokaler med många olika sorters lägen. Några med A-läge – skyltfönster mot ett välfrekventerat stråk – andra uppe under taken på vinden eller nere i källaren – och allt däremellan. Förekomsten av ”dåliga” och ”dåligt anpassade” lokaler är i den meningen den urbana miljöns främsta styrka, ur just den variationen – ur frånvaron av det generella – växer den mångfald av verksamheter och olika innehåll som gör en miljö kreativ och full av socialt liv.

 

Myndighetsblurr

Facebook Twitter Pinterest

Första gången jag såg loggan  blev jag något provocerad. För titta på den. Visst är den ful! Anskrämlig och felaktig. Usch, säger gubbe med käpp. 

 

Min gamla småskolelärarinna Mary (som jag tror nämnt tidigare) tjatade hål i huvvet på oss om stora å små, interpunktion  och avstavning. Havs- och vattenmyndigheten är det officiella namnet, även om jag gärna vill klämma in ett “miljö” på valfritt ställe. Korrekt och myndighetsfint.

 

Sen gör man en logga som vare sig är korrekt eller fin. Den lyckas vara grammatiskt inkorrekt (avstavningen), missvisande (kan läsas som havsvattenmyndigheten) och mysigt byråkrat-svart/grå. Hur ofta får vi nya myndigheter? Nåja, det kanske är lite oftare än man kan tro. Varför tar man  inte chansen och gör nått bra när man bygger nytt från grunden?

 

Fadäsen får mig att tänka på den säkert 10 år gamla kampanjen:

 

BOKA

 

PORR

 

FRITT

 

vilken numera har en ny logga för att bli tydligare i sin kommunikation får man förmoda.

 

Okej, sen är det inte nog med eländet i och med loggan. Havs- och vattenmyndigheten är ju så förtvivlat långt som namn. Så myndigheten väljer att konsekvent förkorta det till HaV i rubriceringar, löptext och överallt där det långa känns lite jobbigt. Bara för att öka den kommunikativa tydligheten får vi förmoda.

 

Slutligen har vi webbadressen. Havs-och vattenmyndigheten var det, så varför inte skaffa Internetprofileringen www.havochvatten.se (lägg märke till att s:et saknas, detta är deras marknadsförda Internet- och följaktligen mailadress) istället för havsochvatten.se (verkar som någon snott den) eller hav.se (okej, upptaget) eller havsochvattenmyndigheten.se (här finns det en vidarelänkning i varje fall)?

 

Frågan är då om man följer de fluffiga formuleringarna i myndighetens Grafiska profil? Den som handlar om “tydlighet”, “professionalitet” och “kvalitetssäkerhet”. Att ” signalera vårt uppdrag som myndighet och förknippas med vår vision “Levande hav, sjöar och vattendrag till glädje och nytta för alla”.”

 

Ord och handling, sa Bill. Handling och ord, sa Bull.

 

I övrigt har jag (ännu) inga synpunkter på vad myndigheten gör.  Men jag skulle vilja att det regnade mindre.  Undrar om oklar kommunikationsplattform är som att döda en spindel?  I sådana fall kan vi skylla HaVs för eländet.

 

Sommarens finaste sång är som vanligt If I can’t change your mind. Missa inte Bob Mould i Slottsskogen då han drar iväg hela Copper blue albumet i ett set, lär bli yxfett och aptajt.

 

Nu åter till “stillheten”.

 

Din stad?

Facebook Twitter Pinterest

När Göteborgs stad hittar på bra grejer är de inte alltid så bra på att berätta om det. Stadsbyggnadskontoret lanserade i maj den nya 3d-portalen ”Min Stad” för ”kommunikation och debatt om stadsbyggnadsfrågor”. Portalen är byggd på informationstäta 3d-kartor från den revolutionerande SAAB-avknoppningen C3 Technologies och med en 3d-motor och ett interaktivt webbgränssnitt utvecklat av Agency9.

 

Verktyget i botten, Agency9 CityPlanner, har utvecklats i samverkan mellan Agency9 och kommunerna Linköping, Norrköping och Göteborg. Resultatet av denna samverkan mellan ett teknikföretag och kommuner med viljan att utveckla nyskapande tjänster har resulterat i ett verkligt skarpt och kraftfullt verktyg som kan användas både för att visualisera och tillgängliggöra information om aktuella byggprojekt (såsom Göteborgs stad tidigare har gjort i begränsad form för Norra Masthugget), och för att ge möjlighet till allmänheten och intressegrupperingar att lämna sina egna förslag på hur staden borde utvecklas. Det skulle kunna vara lite av stadsbyggandets motsvarighet till Gapminder.

 

Jag har tjatat om att det här verktyget behövs länge för att öppna upp planprocessen och stadsbyggandet – vilket i sin tur är nödvändigt för att nå hållbarhetsmålen. Ett stadsbyggande som är socialt och ekologiskt hållbart förutsätter en bättre representation av olika samhällsintressen i planprocessen, som idag inte kommer till tals i rätt skede.

 

Ett ökat deltagande i stadsbyggande och planering är beroende av två saker, dels möjligheten till reellt deltagande och inflytande (återstår, i allt väsentligt), dels bättre verktyg för att kommunicera förslag och motförslag.

 

I sig är Min stad alltså inte tillräckligt. Men det är ett nödvändigt steg på vägen mot en inklusiv och demokratisk planering. Tyvärr kommer portalen med stor sannolikhet, efter ett inledande intresse och uppmärksamhet, inom något år dö sotdöden – om inte reellt inflytande knyts till den på ett eller annat sätt. Potentialen finns, men den måste tas om hand. Menar Stadsbyggnadskontoret allvar med Min Stad borde man se till att alla pågående och nya planprojekt ska publiceras och kommuniceras den vägen, liksom alla aktuella förslag och initiativ från exploatörer

 

De ”medborgarförslag” och kommentarer som finns på Min Stad i nuläget visar att det finns många idéer om vad man borde göra runt om i Göteborg (det visste vi redan), och att fokus i den här typen av verktyg tenderar att hamna på innerstan och de resursstarka områdena. Verktyget synliggör också att det finns motstridiga intressen och viljor för många platser, se till exempel de kommentarer som lämnats för Heden.

 

Det verkligt fina med tekniken i Min Stad är att 3d-miljön gör det möjligt för användarna att ladda upp förslag i 3d, som kmz-filer, vilket är det format Google använder för 3d-modeller i Google Earth. Det innebär att det finns en mycket enkel kedja för att inte bara klicka in en bubbla med en kommentar utan också ladda upp en modell som visar hur en åtgärd skulle kunna se ut i en kontext där man även ser omgivningen i 3d – något liknande finns, vad jag vet, ingenannanstans.

 

Jag gjorde en test här för att visa hur ny bostadsbebyggelse omfattande totalt 400-700 lägenheter på ett positivt sätt skulle kunna infogas längs Litteraturgatan i Brunnsbo, där jag bor. Även här har utvecklarna gjort helrätt, i och med att det är möjligt att direktlänka till ett specifikt förslag skapas nya förutsättningar att koppla ihop den kommunala kartinfrastrukturen / kommunikationsverktyget med pågående diskussioner i sociala medier. Det är lysande. Klicka på bilden för att komma direkt till förslaget i Min Stad!

 

 

I en kommande post tänkte jag berätta om hur man steg för steg går till väga för att ladda upp egen 3d-modell.

Slutsatser och Singapore

Facebook Twitter Pinterest

En av konferensdeltagarna sa till mig ”en ganska lång konferens om ett ganska smalt ämne”. Jojo, det sammanfattar väl ett nörderi. Intressant och många nya intryck. Ska försöka att sammanfatta mina, innan jag slänger in den sista presentationen från Singapore.

 

Vi kan göra de vackraste, mest genomritade, mest fantastiska rymdrakter, men om ingen vill åka till mången så är de helt onödiga. Att skapa bra lärandemiljöer, oaktat om det handlar om IPE eller annan form av lärande, så måste det vara miljöer som de som ska bruka dem vill ha och vill använda. För att kunna skapa sådana miljöer så kräver det en förmåga att förstå (vad brukarna vill ha) och förklara (för brukarna att förklara vad de vill ha). Och motriktat. För brukarna att förstå hur miljöerna kan tänkas funka och för oss att förklara hur vi har tänkt. Det gemensamma språket. En gemensam process. Känns det igen? En faktor som inte nämnts på konferensen är att detta tar tid. Tid att förklara, tid att förstå.

 

Häri ligger ett behov av att parallellt utveckla de fysiska strukturerna/miljöerna, pedagogiken, utbildningsinnehållet samfällt. Att det ena stödjer det andra. Och att man kontinuerligt utvecklar de miljöer man åstadkommit. Att inte tro att det är färdigt i och med att det nya tas i bruk.

 

En annan sak som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet är frågor kring organisation och ledarskap. Det går att göra en hel massa saker utan att bygga om, nytt eller till. Det handlar om att vilja och att använda det man har på nytt sätt. Det handlar om att leda. Att styra. Att förändra och sätta samman organisationen på ett sådant sätt att man kan nå de mål man vill uppnå. Att förstå vari de verkliga problemen ligger. Att utveckla brukarna. Att förstå studenternas behov, för vem är det egentligen som definierar vilka miljöer det är som studenterna behöver?

 

En tredje sak handlar om förväntningar. Och fostran. Vad förväntar man sig av en miljö, hur har man (tidigare) lärt att använda den. Tydligast är väl bibliotek. Vi fostras att använda bibliotek tyst och försiktigt. En plats där man lånar böcker. Sen kommer man till en högre utbildningsmiljö där man vill att biblioteket ska vara en levande dynamisk plats med massa liv. Öppen dygnet runt och innehållandes en massa andra funktioner som man inte är van vid.

 

En fjärde sak är att det är lätt att slänga sig över en svart/vit-världsbild där man säger att antingen så är det individuellt arbete, eller så är det samarbete. Men det finns flera andra nivåer av sätt man arbetar. Det kan handla om koordinerat arbete. Eller samverkan. Och så samarbetar man, eller hellre; arbetar tillsammans. Mot gemensamma mål. För delar man inte målbild, då kör samarbetet i diket. Och det har hänt mer än en gång.

 

Och lite hallelujastämning fick vi på slutet. Under sammanfattningen. Vi har varit här i tre dagar. Vi kan så mycket. Vi är så uppflyta. Och fyllda med klokskap. Vi är nog bäst. Hurra! Och den ljusnande framtid… Vi kanske kan åka lövat lastbilsflak härifrån? Men så ska det väl vara. För vi har lärt oss en hel massa under dagarna. Vilket jag har försökt att förmedla. Nu över till Singapore.

 


Designing a new Medical School in Singapore

 

Peter Looker, Nanyang Technological University, Singapore

 

Sista föredraget. Hamnar lite utanför. Efter sammanfattningen och slutsatserna. Men här kommer det i varje fall. Förvandlingen av 107 lektionssalar (seminarierum) vid NTU. Inte bara ombyggnaden, utan vad händer efteråt. Processen av anpassning och att ta lokalerna i bruk.

 

Börjar med Singapores utbildningssystem. De har ett väldigt strukturerat system som bygger på examinationer i grundskolan, som i princip bestämmer vad du kommer att göra resten av livet. Detta har också implikationer på universitetet, många ämnen examineras och lärs ut tämligen (underdrift) traditionellt fortfarande.

 

Förändringen som gjorts är från lektionssal typ 1a, dvs klassiskt biosittning möblerade, till lektionssalar som är till för interaktivt samarbete. Eller grupparbete om ni så vill. Samtliga 107 salar förändras på samma sätt… Ska vi kalla modellen för 1b?

 

Bygger på en ambition att förändra hela utbildningen på NTU till att ge feedback till studenterna (något som saknas helt i dag), understryka samarbete och ge studenterna tillgång till mängder av on-line resurser/stöd.

 

Ok, för att skapa de nya miljöerna fick man börja med fakulteten. Hur undervisar ni idag, och hur ska ni göra i framtiden för att nå målen? Ledde till en mer grundläggande diskussion om varför de undervisar och hur de gör det. Hardcore-pedagogik helt enkelt. Och det här är kanske den grundläggande (och enda?) erfarenheten som vi kan ta med från projektet (för resten handlar väldigt mycket om singaporiansk kultur och samhällsstruktur), för att få lärarna ska börja använda en miljö så måste de också vara med och utforma den.

 

Concluding session

 

Jaha, mina tankar har ni längst upp, så här sammanfattar konferensledningen vad som sagts. Håll till godo, hoppas ni haft trevlig läsning.