Blogg

Har gått och grunnat på en grej sen gårdagens middag. Varför är simkunnigheten så låg i Indien? Generellt låg. Även i kuststäderna. Jag kan förstå, men inte acceptera, att kulturella aspekter gör den låg, framförallt hos kvinnor, i Abu Dhabi (eller vilken gulfstat det nu var Fanny ritade sin simhall), men inte i Indien. De har ju massor med kust och sjöar. Och ändå är simkunnigheten låg. Why oh why?

Nu blir det fler exempel.

Space, place and governance

Judith Mitchell, Longwood Health Systems Consulting, USA

Arkitekt i grunden,. Har under senaste åren arbetat mer med den ”mjuka” sidan av utveckling, dvs. sånt lull-lull som ledningsstruktur för att skapa en ”total” utveckling i samband med att man bygger nytt.

Okej, jag har alltid varit svag för Sasaki, så börjar man med ett Sasaki-projekt så är jag med. En ombyggnad av ett tidigare bibliotek, för att skapa en bättre studiemiljö och kommunikation mellan studenter och lärare/forskare. Följer grundtankarna i det som tidigare sagts på konferensen, och som är röda tråden i många andra lärandemiljöprojekt.

Men en spännande knorr var att man inte från början hade bestämt vem som skulle sitta i byggnaden (från personalen). Alla fick vara med i designprocessen, men på slutet gjorde man en ”tävling” där personalen fick föreslå och motivera exakt vilka av dem som skulle finnas i byggnaden och varför. Enligt Judith var detta framgångsrikt, men man skulle kunna misstänka att det blev lite friktion… Men intressant!

Byblos campus i Libanon. Lebanese American University, 20 minuter från Beirut. Här bygger man ett nytt campus för hälsovetenskap. Grundtanken är att läkar- och sjuksköterskeprogrammen delar alla ytor, med en central trappa, med balkonger som ska utgöra den huvudsakliga ”bump-platsen” i byggnaden. Organisationen är uppbyggd kring IPE (Interprofessional Education för er som glömt, eller inte läst tidigare inlägg), att stödja och realisera densamma.

Nu DEGW. Uni of Virginia, hörde lite om det igår. Behövde nya lärandemiljöer. Man arbetade parallellt med en ny utbildningsplan/pedagogik och att skapa den nya byggnaden. Detta kan bli problematiskt, då byggnaden ofta blir klar före den interna diskussionen. Men här verkar man ha lyckats. Även om man hade kort tid på sig, lyckades man driva projektet i en positiv anda. En av de saker som lyfts fram är den IPE lärstudio som var med som en tidig konceptuell idé och som nu har fyllts med innehåll.

Som parentes kan nämnas att ”utbildningsplanskommittén” har fortsatt sitt arbete nu när byggnaden är klar, för att fortsatt utveckla utbildningen och de grundläggande tankarna kring IPE.

Slutligen en monstermasterplan vid Ohio State University Medical Center. En av de första saker de först identifierade var en lista (se bilden) på vad det är som hindrar dem från att utveckla det de vill ha, och kom fram till att det främst handlade om kulturella problem. Inte fysisk struktur. Så parallellt med att den fysiska planen togs fram har man arbetat med kulturella och organisatoriska aspekter för att nå sina mål, och att söka fysiska lösningar på dessa problem, eller snarare som hjälpa så gott det går.

På slutet gick det fort, men Judith sammanfattar sina erfarenheter i nedanstående bild.

I åhörarkommentarerna underströks att detta, utbildningsplan, pedagogik, ledarskap och fysisk miljö, samt att utvecklingen inte tar slut i och med att huset står färdigt, hänger ihop om man vill skapa verklig förändring. Och att detta är den egentliga sammanfattningen av hela konferensen.

“A Library of Choice” – encouraging serendipity, experimentation and collaboration

Graham Legerton, Thomson Adsett, Australia

En emigrerad britt, numera boende i Australien. Biblioteksprojekt i Brisbane, Griffith University, gigantiskt utvecklingsområde, men detta lilla projekt – biblioteket, har som ambition att vara det viktigaste utvecklingsprojektet på campus. Graham karaktäriserar grunderna i biblioteket enligt nedanstående:

Okej, hur har de tänkt när de har ritat projektet:

– Den mest hållbara byggnaden är en byggnad som du inte behöver bygga (t.ex. genom att återanvända det man redan har)

– Man utvecklar den existerande byggnaden men gör tillägg till den så att den sträcker sig ut sig i det kringliggande landskapet

– Det ska vara inkluderande och ta hand om existerande (gång-) vägar. Taget klimatet är det enklare att hantera frågor som inne/ute, öppet/stängt…

– Då blir slutsatsen att bottenvåningen ska vara öppen och innehålla informella miljöer, en våning upp kan man bli mer formell, seminarierum, samarbetszoner, utställning etc. Här finns också boksamlingen, viktig, men inte central för det nya biblioteket

– Byggnaden ska upplevas som öppen, och är designat för att både upplevas dag som natt, och ska vara öppen 24/7 (även om man stänger ena av de båda ingångarna på natten)

Några ledord i vad man bör åstadkomma i en bra levande lärmiljö (illustreras av bilden först i detta blogginlägg):

– Corridor – som mötesplats, se bloggen från igår

– Visibility – spanläge

– Oxygen – luftigt

– Bump – roligare ord för oväntade möten

– Withdraw – behov av att kunna dra sig tillbaka, även i en publik miljö

– Exchange – plats för att kunna utbyta idéer

Stockholm/Solna. Solen skiner. Finns inget som en slamrig byggplats en härlig sommarmorgon. Ska bli kul och se har det gått nästa gång jag kommer hit. Men markförsäljningen går trögt. Marken som ska innehålla bostadskvarteren. Marken som ska finansiera resten av utbyggnaden. Med en prislapp på 10-11 000 kr/kvm (markkostnad) så är det svårt att få ihop kalkylen. Särskilt med en väldigt styrande plan. Hög exploatering och små lägenheter. Men tydligen arbetar de en del med att tolka om och förändra planen. Nu när den ledande planarkitekten gått i pension…

Sista dagen. Idag ska det bli exempel Ska försöka fånga dem, och kanske bjuda på några slutsatser på slutet. Håll till godo.

Knowing that we are doing the right thing: assessing decisions about learning environments

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas med LEaRN presenterar den kunskap som finns kring hur man kan utvärdera de miljöer som man bygger. För de är lite märkligt menar han, att man spenderar stora pengar i nya lärandemiljöer, men inte tar reda på vare sig om de fungerar eller tar med lärdomar in i projekten som andra har dragit. Detta skulle vara helt otänkbart i andra, kommersiella, branscher.

Han utgick från vårdmiljöer, och den ”evidence based” utveckling som används när man formar dessa som numera är legio. Eller borde vara. Att ta reda på hur andra har gjort, vad som har fungerat och bygga vidare på denna kunskap. T.ex. har man sett att det finns korrelation mellan vissa fysiska egenskaper och hur vården fungerar, såsom att enkelrum förbättrar läkprocessen, gör arbetsmiljön och logistiken bättre etc.

En annan studie som han hänvisar till (Shared workspace experiences) är att delade arbetsplatser (landskap för att tala klartext) är en bättre plattform för kreativitet, samverkan och överföring av det som kallas tacit knowledge (tyst kunskap – som är branschspecifik och mer eller mindre medärvd) än de klassiska cellkontoren.

Om man antar att lärande är en social aktivitet, så behöver miljöerna stödja denna sociala samvaro, snarare än att göra det enkelt att överföra tacit knowledge. Men det finns mångt färre studier kring utvärdering av utbildningsmiljöer. Vissa ansatser har gjorts i bl.a. Australien t.ex. Post-occupancy evaluation (hur brukarna använder och upplever sina miljöer), vilka säger att det är komplext, och att man måste veta mycket om bl.a. användandet, de sociala grupperna och tidsfaktorn. Däremot görs en del för att fånga in tidigare goda exempel, applicera dem och bygga vidare. Men mer ”by heart” än ”vetenskapligt”.

Det är lättare att utvärdera ”upplevelsen” av miljöerna än hur de ”faktiskt” bidrar till bättre till resultat. The impact of school environments har tittat på miljövariabler, dvs. hur ljud, ljus och luft påverkar lärandet. Sociala faktorer är mycket svårare att ”mäta”, man kan se att de påverkar (hur engagerad läraren) vilket gör bruset stort när det gäller att utvärdera något så isolerat som den fysiska miljön.

Man kan dock inte studera miljön som endast en produktionsplats för utbildning. Eller forskning. Utbildningsmiljöer är också en innovationsmiljö. Och en rekryteringsfaktor. Och… Men, säger Tom, så finns det en framtid i att utvärdera och dra lärdom från varandras projekt utgående från ett antal variabler. Och det är dessa variabler som vi borde hitta. Och i någon mening en samstämmighet om vad dessa variabler innehåller och betyder. Men de kvantitativa mätetalen är svåra, om inte omöjliga att hitta.

Sen verkar det som om att Macquarie bank i London är värt ett besök. Hälften av föreläsarna har visat den som ett exempel på något bra.

Challenges and potentials in strategic planning of future learning environments

Catherine Schmidt, The Danish Ministry of Science, Technology and Innovation, Denmark

Danska fastighetsverket! Med en spretig portfölj. Nästan som det var här en gång i tiden. Vill se sig om del i ett nätverk som skapar fysiska förutsättningar för kunskapsproduktionen i samhället.

Vad är det man ska skapa utbildningsmiljöer för? Jo, för ett ökat antal studenter, bättre koppling högre utbildning – samhälle, förbereda studenterna för samarbeten i arbetslivet, innovation och entreprenörsskap, rörlighet – attraktivt för studenter från andra länder.

Catherine menar att närhet är viktigt i lärprocessen. Arkitekturen måste utgå från detta. Liksom att virtuella nätverk kan skapa närhet. Och att staden kommer in, att man får intryck och influenser utifrån.

Sen kommer casen;

– ETH Hönggerberg. Skapat funktioner för att bjuda in allmänheten.

– Rolex learning centre, Lausanne, där man skapat ett lärande landskap, både inne och ute.

– Aalborg university, E-learningLab, en plats där studenterna bjuds in att sitta på institutionen och studera. Ger studenterna en inblick i vad det är att forska (och vice versa)

– IT-university, Köpenhamn, försökt att bryta ner bilden av vad ett klassrum är

– Området runt Rigshospitalet i Köpenhamn, nya lärandemiljöer, Science Park etc.

– Aalborg igen, att öka närheten mellan universitet och sjukhuset. I mellanrummet, platserna mellan de två organisationerna, ser man de bästa miljöerna för att skapa bra lärandemiljöer (här ska man bygga en bro, vilken man redan har byggt – får vi veta vid frågestunden, i Toronto för att koppla sjukhus till universitet)

– Testbäddar. Dels IT-stöd för att arbeta med oerfarna grupper i programskeden, dels fysiska strukturer där man kan uppnå flexibilitet (läs flyttbara möbler)

(undrar om hela världen har samma referensdatabas och utvecklingsidéer, eller om det är så dåligt med exempel på nya, moderna lärandemiljöer)

Catherine lyfter frågan om förmågan att kommunicera intentionerna i en utvecklingsplan. Att beskriva vad man vill och vad man vill uppnå. För kan man inte vara övertygande, att få allmänhet och beslutsfattare att förstå, så kan man lägga ner.

Okej, vi slänger oss över dagens sista seminarier. Intressanta som alla. Men det känns att det är typ nummer sju och åtta, plus rundabordsdiskussioner et al. Solen skiner över Stockholm. Känns ovant.

Curricula in context: fostering a sense of selfhood in interprofessional education – a question of place and space

Göran Lindahl, Chalmers University of Technoloy

Utgångspunkt, vi lär heltiden, överallt, spatialt (inte digitalt). Vi existerar materiellt. Även om man är uppkopplad mot 200 personer på Facebook, så är man fortfarande själv i sitt rum (om man nu var själv från början)…

Rum och plats. Hur förhåller vi oss till detta i den byggda strukturen. Vi beskriver och ger rummen en funktion och ett innehåll. Nu ska det kopplas till beskrivningar av hur vi lär eller socialt använder rummen. Betyder att vi, i förhållande till ursprungsdefinitionen av vad man ska använda rummet kan använda rummet fel. Om man lagar och serverar mat i ett bibliotek så gör man fel. Eller, nä, det gör man inte. Men det var inte så det var tänkt. Brukaren använder rummet på det sätt som det behöver det. Ger rummet en ny innebörd. Det blir en ny plats. Brukaren bestämmer självt. Göran vill studera hur man genom medvetenhet om rum och plats kan förändra miljöerna som används för undervisning. Liksom att platsen självt måste integreras i utvecklingen av läroplaner.

Utbildning sker utgående från en läroplan och innehåll. Men själva lärandet sker i samverkan, relation, till andra. På olika platser vid olika tider. Både rum och plats relaterar till kultur och användande. Hur kan vi tolka detta och implementera detta in i byggnader. Några reflektioner. Få med aktörerna i planeringen, en utmaning både i tid och organisation. Variation är bättre än flexibilitet. Försök inte detaljbeskriva platsen, det kommer när brukarna själva intar rummet och börjar använda det.

The dislocation of medical dominance: making space for interprofessional care

Alan Bleakley, Universities of Exeter & Plymouth, UK

Utgår från sin bok ”Medical Education for the Future, Identity , Power and Location”, men skulle vilja att tillägget var ”dislocation”. Okej, hur som haver. Alan menar att menar att man påverkas väldigt av den plats som är verksam i. Jämför sixtinska kapellet med byggnader från sjuttiotalet, med lysrör och ingen plats där man kan gömma sig, eller vara privat.

Alan går igenom utvecklingen av läkarpraktiken. Fram till 1800-talets slut handlade det om hembesök, sedan formades kliniken, vart man tog patienten får diagnos, vård och behandling. Nu är vi på väg att förändra läkarpraktiken igen. Sjukhus blir mer av publika platser där vården sker teambaserat, men många olika professioner inblandade.

En lång teoribildning leder fram till att miljöerna behöver förändras från ”uppstyrda” (allegorin är militärmusik) till ”mjuka” (med allegorin jazz). I planeringen brukar man säga att 10-40% av ett sjukhus är korridorer, ”ett nödvändigt ont”. Men korridorerna är bra mötesplatser, platser för diskussioner. Forskning har visat att korridorer är väldigt bra undervisningsytor (5 ggr så högt lärande i korridorer som när studenterna undervisades vid sjuksängarna). Så istället för att planera för IPE-ytor, så dra nytta av de ytor, korridorerna, som redan finns.

Här är KI igen. Undertiteln till denna seminariedel är ”learning from the corporate sector”. Kul. Att akademin ska kunna lära från någon annan än sig själv, eller andra akademiska partner. För det är väl vice-versa som det ska fungera eller?

Kort, något om förmiddagens rundabordssamtal. En, för mig viktig insikt var att IPE hindras av hur de olika professionsrollerna beskrivs i kurslitteraturen. Att IPE kan hindras av organisatoriska och lokalmässiga frågor är självklart. Om man inte vill eller inte kan använda en miljö på det sätt som behövs för att uppnå IPE så är det självklart att det inte fungerar. Men om skolböckerna pratar om rolluppdelning, så sätter man detta i medvetandet på de som man vill ska lära sig IPE (jfr. diskussionen kring skolböcker och genus). En annan sak som togs upp var detta med att kunna mäta resultatet av en förändring. Kort sagt, det finns ingen som har något särskilt bra att komma med angående detta.

Innovations in the corporate workplace: using design to drive organizational performance; implications for interprofessional education environments

Andrew Laing, DEGW North America, USA

Vad gick fel? På 60-talet förstod vi hur vi skapade dynamiska arbetsplatser för kreativ samverkan. Detta förstördes när datorn gjorde sin intåg på 80-talet. Var och en skulle ha sin dator, och de öppna arbetsplatserna ersattes av qubicals.

Arbetsplatsutvecklingen har drivits av två postulat, att arbetet ska vara synkroniserat och det ska ske på samma plats. Ny teknik luckrar upp detta. Vi är inte beroende av plats eller tid. Vi kan sitta och arbeta på kaféer, precis som man gjorde i Wien för hundra år sedan…

”Work is complex, fluid, interdependent, looslely coupled indivudals and teams.” Man har skapat en situation där alla är överlastade med arbete och fulla kalendrar. Man försöker hantera informationsflöden. Bump-faktorn har försvunnit. Dvs. platser där man bumpar in i varandra. Sådana platser där man möts och kan uppehålla sig, både för formella och informella diskussioner.

Därefter följer en genomgång av olika platser som löser ovanstående bump-problem. Jag menar att bilderna talar för sig själva (GSK, Google)

Okej, sammanfattar findingsen.:

1. Utforma platser för flexibilitet och kreativitet. Tillåtande och föränderliga.

– Interaktion, sammanlänkning och kommunikation

– ”Ativity based working”

2. Bygg in valfrihet kring canadian casino vilken miljö man vill använda sig av

– Använd tomytor till andra saker, hyr ut vakum till andra

– Använd teknik för att stärka face-en-face möten (men ersätt inte det personliga mötet)

– Virtuella arbetet/kontakter och fysiska platsen påverkar varandra

3. Formge ”an urban architecture of learning”

– Landar tillbaks i DEGW:s klassiska fyrfältare, som nu utvecklats med nytt innehåll (rör sig kring privathet och aktivitetsgrad)

– Mellanrummen har blivit alltmer värdefull, inte längre något nödvändigt ont för kommunikation eller kaffeintag

– Skapa städer och byggnader som tillåter flöden och olika nivåer av interaktionen (de medeltida städerna förstod detta, mängder av platser för möten, men också platser som är semi-publika eller privata).

Superheroes of the collaborative learning environment of the future

Mark Kelly, Woods Bagot, Australia

Samverkan handlar om interaktion mellan människor. Betyder också att extroverta personer har lättare att känna sig bekväma i samverkan än vad introverta människor känner sig.

Mark menar att vi är på väg in i Conceptual age, konceptens tidsålder, det som ska komma efter informationsåldern. Nytt begrepp för den tid vi befinner oss i (jfr Demklers definition från detta blogginlägg). Richard Florida har sagt att: ”Human creativity is ultimate economic reosurce” Men hur ser morgondagens superhjältar ut, vilka är deras karaktäristik?

När land var den huvudsakliga ekonomiska resursen så var det detta som länder krigade om. Nu pågår kriget om de best and the brightest. Mark Kelly lyfter fram ett antal superhjältar (Gates, Buffet etc.) som gjort sig stora pengar och som nu donerar allt, eller nästan allt till välgörenhet. Är de framtidens superhjältar? Eller finns det något annat.

Sen blir det en racersnabb genomgång av olika organisationsstrukturer. Sammanfattar med att nätverk is da shit. Hierarkiska organisation finns inte längre. Kunskap värderas högre än formell makt och den som kan använda sig av och förstå ny teknik har ett enormt försprång.

Det finns så klart existerande strukturer som vi behöver förhålla oss till. Byggda och organisatoriska. De senare är lätta att bryta ner, medan dess de byggda strukturerna och de förväntningar vi har på dem spelar in, hus finns och de får vi leva med. Vi tycker om en vacker utsikt och ett luftigt rum (i rätt sammanhang så klart). Vi gillar att vara sociala, vi gillar att träffa andra människor även på fysiska platser. På Marks arkitekturskola har man satt relationen mellan formella och informella studieytor (ritsalar v/s lunchrum) till 50 – 50. Och det fungerar utmärkt. Relationen verkar riktig.

Sist, i än högre tempo, beskrev Mark vilka krafter morgondagens superhjältar bör ha.

– Mobabitiy, förmågan att kunna arbeta i stora grupper, att kunna organisera och samarbeta med många samtidigt

– Influency – förmågan att övertala, förmågan att kunna förstå kontexten och vad den vill ha

– Ping Quotient, du bedöms utgående från din förmåga att respondera i ditt nätverk (svara på mail etc.)

– Multi-capitalism, att inte bara se det ekonomiska kapitalet, utan även intellektuellt, sociala etc.

– Protovation, oförskrämd innovation i snabba repetitiva cykler

– Open Authtorship, ge bort kunskap i ett öppet system, för att kunna ta del av andras landvinnigar i samma system

– Emergensight, förmåga att hantera oväntade resultat och komplexiteter

– Signal/Noise Management, kunna filtrera ut meningsfull information och mönster snabbt

– Cooperation radar, förmågan att hitta samarbeten och samverkansparter

Redan innan föredragen kommer igång kan jag konstatera att det plöjs ner en hel del pengar i att marknadsföra Nya Karolinska, utvecklingen av KI och resten av projektet kring Norra Station/Hagastaden. Framförallt fastighetsägarna och byggarna framhäver allt det fantastiska som sker. Bra eller dåligt? Kostsamt eller inte? Det syns i varje fall.

Andra delen av förmiddagen handlade om att utforma nya vårdmiljöer, anpassat för ett modernt lärande. Integration och närhet är ledorden som kommer från båda nedanstående projekt. Intressant hade varit att få lära sig mer om hur man satt in forskningen i samma system.

The new Karolinska University Hospital

Jörgen Nordenström, Karolinska Institutet, Sweden

Ledamot i styrgruppen för Nya Karolinska sjukhuset (som jag tänker kalla NKS). Börjar med frågan om man ska skapa en ”byggnad för utbildning” eller ”utbildning i byggnaden”. För, menar Jörgen, utbildning är sjukhusen tredje uppgift efter vård och forskning… Men så har det inte alltid varit. Från början (John Hopkins 1890-) var universitetssjukhusen inriktade på utbildning av läkare (sic!), från 1930 och till 1980 var fokus forskning och från 1980-talet och framåt har huvuduppgiften varit vård och omsorg.

KS utvecklades simultant KI med en profession och en byggnad. NKS ska bli något nytt och helt annat. Samtidigt är vi en föränderlig tid. Många förändringar pågår samtidigt, inom lärande, vård, intäktsstuktur, populationens sammansättning, ökade kostnader för vården, ny teknik, ökad komplexitet, mer samarbete etc. NKS ska sättas in i framtidens hälsovårdssystem i Stockholms Läns Landsting, där man har valt att sätta e-hälsa i centrum.

NKS ska stå klart 2016/2017. Fokus på forskning och högt specialiserad vård. Nära samarbete mellan akademi och sjukvård. Fokus på att byggnaden ska bidra till att förändra sjukvården i Stockholm.

Basfakta om NKS: 320 000 kvm stort, 7 000 olika rum, men bara 600 sängplatser (endast singel-rum). Sveriges första PPP-projekt, dvs den som bygger huset får också sköta om den i 25 år. Kostnad 14,5 miljarder kronor. Man ska klara av att ha tillhandahålla 14 000 studentveckor utbildning per år (ungefär 350 helårsstudenter). KI har behövt fundera igenom hur man vill förhålla sig till NKS i termer av http://www.phpaide.com/?langue=fr integration eller avstånd (valt modellen, ”vi får se hur det går – vi hänger på”).

Trender i medicinsk utbildning. Färre lektioner, mer IPE, fler småseminarier och projektarbeten, mer simulering och mer e-learning. Ska spilla över hur man gör NKS till en utbildningsmiljö. Generellt, flexibelt, samnyttjande, interaktivt, multiytor (känner ni igen det?). En stor fråga var huruvida lärandet ska ske nära patienterna eller lärande utan patienter. Man valde mellanvarianten. Dvs. om lärandet handlade om patienter, då sker det nära patienten, om lärandet var teoretiskt då kan man gå till ett speciellt studentcenter. Studentcentrat kommer att ligga på NKS-sidan, men i direkt anslutning till KI, förbundet med bro.

Royal Children’s Hospital

Julie Bines, University of Melbourne, Australia

Det nya barnsjukhuset (RCH) öppnade i november förra året. Servar stora delar av södra Australien och Tasmanien. Ligger granne till Melbournes universitet, eller nästan. I varje fall i den del av Melbourne som har är Life-science, om uttrycket tillåts.

Barnsjukhus kan vara tämligen ”jobbiga” att befinna sig i som student. Sjuka barn river upp känslor, något man måste ta med sig när man utformade RCH som lärandemiljö.

Vilka är då det som ska utbildas på RCH. Vanlig studenter så klart, IPE och PE (både kliniskt och ick-klinsiskt), men även patienter och familjer, samt andra ”icke-utbildade” som lärare och anhöriga som behöver lära sig mer om specifika sjukdomar.

Visionen har varit från början att skapa ett integrerad lärandemiljö. Har åstadkommits genom att skapa en stor uppsättning flexibla lärandemiljö. Genom att integrera nya lärandekoncept och innovationer. Maximera IPE och annan ”frivillig” utbildning. Aktiviteter som ska stödjas i den fysiska miljön. Görs genom synlighet, tillgänglighet och närhet, teknikstöd etc. Synligheten manifesteras genom att klassrummen finns synliga glasade mot ”huvudstråket” som löper genom byggnaden. Påminner en hel del strukturellt om Amsterdams universitetsmedicinska centrum (AMC) som vi tidigare borde skrivit om på bloggen, om vi hade haft en blogg då…

Med simulering övar man sina färdigheter, ”look, feel and hear”. Kan övas enskilt eller i grupper. Har simuleringsmiljöer som ligger i direkt anslutning till vårdmiljöer (tänk operationssal), vilket gör att man kan öva ingrepp och sen direkt gå över till ”den riktiga” miljön och genomföra ingreppet. Man har även portabel simuleringsutrustning, vilket gör att man kan öva på (nästan) alla platser på RCH.

Man har också satsat på att skapa ordentliga ”lounge” miljöer för studenter och lärare, som används av samtliga professioner tillsammans. Man kan se det som ett avslappnat fika- och lunchrum, dit man kan dra sig tillbaka för mer informella samtal.

Har satsat mycket på konstnärlig lekfull och färggrann utsmyckning. Man har ett gigantiskt akvarium som går hela vägen vertikalt genom byggnaden. Detta och en liten djurpark utanför sjukhuset har gjort i samarbete med Melbourne Zoo, man har också gjort en avdelning för ”lekterapi” för större barn tillsamman med Melbournes Science Centre. Sen har man ett nallebjörnssjukhus, anordnas av studenterna och har som mål att visa upp sjukhuset, verksamheten och göra barn och familjer mer bekväma med sjukhusmiljön.