Blogg

Stockholm/Solna. Har lärt mig något. Att klatschigt utformade rubriker inte alltid knyter an till fördragets innehåll. Inte för att de ointressanta. Utan mest att de inte fullt ut handlar om det som rubriken säger. Eller så är min engelska för kass.

Försöker fånga in dagens första pass. Intressant var den fråga som dök upp i frågestunden. Den om att vi tenderar att fokusera på miljöer där studenter och professionella fysiskt möts. Vi behöver nu även fundera över hur det platslösa, virtuella, mötet ser ut. Och platsen för detta möte. För mycket av samarbetena sker idag on-line och inte off-line. Och off-line strukturerna för möten är mycket mer kostsamma och har längre livslängd än de platsobundna. Kanske. Men definitivt mindre beskrivna och fokuserade.

Enigma variations: unraveling approaches to interprofessional education in time and space

Hugh Barr, University of Westminster, UK

En distingerad gentleman med den retoriska talang som man förväntar sig av en britt. Gör att man känner sig bekväm. Eller underlägsen. En del av imperiets maktbas.

Är interprofessionell utbildning (kallar det även idag för IPE) en fluga? Något vi kommer se försvinna och ersättas av en ny trend? Och vilket avtryck kommer IPE att ge på rum och plats? Skönt att någon vågar ifrågasätta den lovsång som annars tenderar att bli utkomsten av sådana här sammankomster.

IPE karaktäriseras av bl.a. av att synsättet är värdebaserad, fokuserar på utkomsten, interaktiv, itterativ mellan universitet och praktik, baserad i teori, del av det livslånga lärandet. Häri lägger även en av skiljelinjerna i synen på grundutbildning mellan IPE och dessmotsats, som vik an kalla för professionsutbildning (PE). PE stärks av en traditionell, maskinell syn på (grund-)utbildning där alla ska lära samma saker, oaktat vilket lärosäte utbildningen ges vid. Alla har samma grundkunskaper och kan vidareutvecklas maskinellt och programbundet. Medan IPE säger att man stärks av att ha olika kunskapsbakgrunder och dela med sig av den i ett interaktivt samspel med andra professionella individer.

Hugh menar att intåget av IPE påverkar hur vi använder och utformar våra rum. Han pekar på några utvecklingstrender:

1. Kursverksamhet kan förläggas till både sjukhus och universitet. Man kan inte längre tydligt peka på att detta är platsen för (vidare-)utbildning, utan det sker överallt.

2. Studentgruppen blir alltmer heterogen, kommer att ställa krav på miljöernas utformning och vilket stöd som studenterna behöver.

3. Studentledd undervisning (skiljer mot samarbetsövningar, ”grupparbeten”, där alla är lika) kommer att öka, vi kan ganska lite om det, och framförallt vilket stöd de behöver

4. Utökat behov av och tillgång till simulationsmiljöer

Betyder enligt Hugh översatt till fysik och stöd följande:

– Små rum platser för små grupper

– En extrastor föreläsningssal vid sidan av de små platserna

– Sociala mötesplatser och rekreation för alla inblandade aktörer

– Barnomsorg, både ”permanent” och ”tillfällig”

– Tillgänglighet för alla grupper

– Boende, framförallt korttidsboende

Designing for competence: spaces that enhances collaboration-readiness

Gerri Lamb, Arizona State University, USA

Hur utvärderar man IPE-miljöer? Utgår i presentationen från en kurs med IPE som hon håller i och som ges i Afrika (Rwanda) med IPE som ett naturligt inslag.

Vi har inga problem att attrahera studenter till IPE-miljöer. Intuitivt förstår de att de lär sig mer i samarbete än var och en för sig. Men det kräver energi, eftersom studenterna upptäcker att de måste ”sälja” sin idé till individer som har en annan idé som de tycker är bättre. Men IPE är inte längre ”valfritt”, det är en självklar del av utbildningen och arbetslivet. Så det är bra för studenterna att få uppleva frustrationen redan i skolan, och se vilka styrkor som synsättet har, innan de hamnar i yrkeslivet.

Har särstuderat design och samarbete. Det finns en ”hysteri” att skapa samarbetsmiljöer i USA. Varje universitet ska ha minst en (känns det igen från hemmaplan?). Men hur kan man utvärdera dem, blir de bra, ger det något? Utvärderingskaraktäristik, vad är det vi ska titta efter? Börjar med vilka designkoncept som kan anbringas, och försöka hitta vad det som kan mätas. För att kan man mäta kan man tydliggöra resultatet.

Gerri beskrev vilka huvudkomponenter som behövs i en bra IPE-studentmiljö (vilket man kanske kan generalisera och säga att det gäller alla moderna studentmiljöer):
– Flexibilitet. Möjligheten att förändra en yta för att anpassa den till den verksamhet som ska bedrivas.
– Teknik. Studenterna behöver tillgång till teknik som de enkelt kan, och får använda.
– Miljö och infrastruktur, dvs. ljus, luft, ljud etc. måste ”vara bra”, randvillkor, annars kan man ge upp alla andra ansträngningar
– Visual Transparency / Proximity. Hur skapar miljöer där studenterna ser varandra och känner närhet till varandra? Runda bord, glas och rörelse är exemplen som tas upp.

Sen kan man lägga samman detta i en bild (se ovan) och få en mer komplett, eller om man så vill, komplex bild för vad och hur man skapar bra IPE-miljöer. Men varje teori eller svar ger hundra nya frågor som behöver besvaras. Så angreppssätt är nog att man måste testa och utvärdera, och göra det i system med andra aktörer. Både genom piloter och fullskalemiljöer. För det är för kostsamt att bygga många olika miljöer eller bygga om felaktigt utformade och vi vill ju gärna så rätt som möjligt från början.

Stockholm/Solna. Söndag och regnet hänger i luften. Lär ha varit rätt kallt här igår, Marathonen lär ha varit hemsk. Kallaste juni sen 1928 skriker löpet. På vägen hit från hotellet passerade jag Norra Stations-området och den framväxande miljö som är väldigt uppenbar just nu. Fokus på Life Science. Räknar till 30 byggkranar. Häftigt när saker går från ord till handling. Undrar om det kommer funka.

Mitt nörderi fortsätter. Nu en tredagarskonferens om ”Future Learning Environments – How Space Impacts on Learning” (www.ki.se/learningspaces). Med fokus på det medicinska utbildningsområdet. Så klart. Eftersom vi är i Nobelforum på KI. Future. Framtid. Kontexten kan vara sämre. Det är inte bara sjukhuset som ska bygga nytt. KI bygger, staden bygger. Massa projekt. Läs mer www.stockholm-life.se Konferensen är som en speed-dating historia. Massor med talare. 10 minuter var och däremellan rundabordssamtal. Ska försöka att bara få med det viktigaste av vad som sägs… Eller kanske snarare det som fastnar i mig.

Men först kanske jag ska börja med mina egna slutsatser. Så att ni slipper läsa allt det nedanstående. Såklart blir jag glad om ni gör det. Skummar i varje fall. Pliiiiiis. Den övergripande slutsatsen är att det, när det gäller medicin- och hälsovetenskapligt anknuten utbildningsmiljö blir allt svårare att skilja denna från resten av vårdmiljön. Utbildning är idag (borde vara, ska vara) en så pass naturlig och integrerad del av vårdmiljön att den inte behöver skiljas från det övriga ”sjukhuset”. Japp, och så blev vårdplanering, långsiktigt och flexibelt, än mer komplext…

Då kör vi.

Först ut; Jonas Nordquist, Conference chair,

Karolinska Institutet, Sweden

Karolinska ser väldigt mycket likadant ut som det gjorde när campuset etablerades 1936 (samtidigt som sjukhuset, som nu rivs och ersätts med ett nytt). Uppdelat ämnesvis och med ett didaktiskt anslag. Ett ämnesområde, en professor, ett hus. Sen har det förändrats. Problembaserat lärande kom på 60-talet. Intradisciplinaritet och interprofessionaliteten är grundpelare på vilka utbildningen vilar idag. Och miljöerna ser likadana ut (mer eller mindre) som det gjorde på 30-talet.

(Okej, det tog mig ett tag innan detta med interprofessionaliteten bet. Det är termen som, till skillnad från professionalitet, eller professionsutveckling, handlar om hur flera discipliner utvecklar sig tillsammans. I detta fall hur man vidareutvecklar teamet som består av sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter osv. till att bli ännu bättre genom att man kompetensutvecklar dem tillsammans. Eller ännu hellre, att de kompetensutvecklar varandra. Kan också handla om att man vidareutvecklar flera olika individer med samma bakgrund, men olika specialisering.)

Jonas menar att det bör ligga på universiteten att förändra sina lokaler så att de att de passar det sätt som vi vill lära ut. Och gapet mellan vad man vill och verkligheten är ganska stort. Karolinska har därför satt igång ett program som innehåller fyra delar:

1. Karolinska försöker förstå hur miljöer påverkas av och påverkar de kurser och utbildningar man ger.

2. Hitta ytor för interaktion och samarbete mellan professionen och utbildningen, men också över ämnesgränser.

3. Lära från andra sektorer. Försöka få ihop politiker, arkitekter och byggare. Ta inspiration från helt andra miljöer och verksamheter.

4. Få igång en diskussion och driva en utveckling av teoretiska perspektiv på hur miljöer påverkar utbildning.

Slutligen menar Jonas att lärmiljöer ska ge upphov till:

– Dialog

– Möjligheter att ta till sig av existerande kunskap och tidigare erfarenheter

– Peer-learning (översätter det med lära av andra och tillsammans med andra ) och lärande i grupp

– Bidra till att bygga en identitet, för ämnet eller för institutionen

How space impacts on learning: the LEaRN project

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas projekt i Australien har tjänat som inspiration för KI när de har dragit igång sitt projekt kring Learning spaces.

Thomas inleder med att säga att miljöer i sig är ointressanta, det är vad som pågår i dem som är det som betyder något. På Uni och Melbourna har handlar projektet LEaRN om dessa frågor. Universitet, generellt, investerar stort i uppgradering, eller nyskapande, av lärandemiljöer. Många dras med miljöer som är väldigt gamla. När universitetet förändrar sina utbildningsprogram så bör lokalerna (i bästa fall) stödja dem. Alltså, när man investerar sina lokaler är det bra att göra så rätt som möjligt från början.

LEaRN drar sina erfarenheter från tre tidigare forskningsprojekt:

– Smart Green Schools Hur påverkas lärandet av att man har en hållbarhetspolicy för byggnaden? Vad ska man tänka på om man lägger ett ”grönt” raster över projektet så att det blir så bra som möjligt? Tex har man nu klarlagt att hög koldioxidhalt påverkar lärandet negativt.

– Future Proofing Schools. Handlade om hur man designar skolor som är temporära. Något som var helt outforskat.

– ”Mönsterskolor”. Kan man skapa en mönsterskola, eller ett mönsterklassrum. I delstaten Victoria byggde man 240 likadana klassrum på olika platser för tre olika ämnestyper. Nu kan man studera dessa och se hur designen har påverkat resultatet.

Learning Environment Applied Research Network (LEaRN) bildades inom universitetet för att dra lärdomar ur de tre ovanstående projekt för att skapa bra miljöer för universitetet självt Man har både skapat väldigt konkreta miljöer och mer experimenterande lärmiljöer, där man kan testa olika teorier och grepp för att se hur det faktiskt fungerar. I LEaRN hittar man medlemmar, inte bara från universitet och akademin, utan även från näringsliv, och att medlemmarna kommer både från hemland och utland.

The scholarship in the area of interprofessional learning

Scott Reeves, Journal of Interprofessional Care, USA

Man kan väl inte kalla tidskriften för en kioskvältare, men den har sina läsare. Börjar med att kalla Interprofessional Education, se min definition ovan, för IPE så har vi gjort det lättare för mig själv.

IPE är när (minst) två yrkesverksamma (måste de vara yrkesverksamma?) lär från varandra genom interaktion. Det handlar om samarbete (på individ-, ämnes-, organisationsnivå), likvärdighet, erfarenhetsutbyte och reflektion. Kan ske på flera sätt; genom seminarier, problemlösning, praktik, rollspel, e-learning etc. Det finns en massa organisatoriska-, logistiska-, finansiella- och ledningshinder för att IPE ska bli verklighet.

Den här konferensen kommer att dokumenteras i en bilaga till Journal of Interprofessional Care, kallad Spaces, places and Learning. Känner att det är något som jag måste ha! Köp den du oxå vetja!

The connection between space, place & learning

Simon Kitto, Wilson Centre, University of Toronto, Canada

Simon pratar om utbildningsmiljöer, och framförallt de för vidareutbildningen som hittills har varit i speciella miljöer skilda från arbetsmiljön. Man går på seminarier, kurser, lär och lyssnar. Handlar om jobbet. Sen går man tillbaka. Till jobbet. Men detta håller på/behöver förändras.

Det Simon menar är att vi måste förstå att lärande inte sker i ett vakuum Det kräver att vid begriper att olika fysiska, sociala och kulturella faktorer påverkar lärandet. Lärande sker (i huvudsak) i stora sammanhang med många deltagare. Vilket i någon bemärkelse ökar komplexiteten.

Han vill gärna skilja rum (space) och plats (place) åt. Space är platsen, parat med en social sturktur, interaktioner, identifikation, socialt spel och makt (power) så formar man en plats (place)

För att nu skapa en lärande arbetsplats (workplace learning) så måste vi titta på hela den den komplexa sturkturen. Lärande sker i ett socialt och kulturellt system som befinner sig i en byggd miljö. Lärande kan ske olika, för samma individ i olika kontexter.

Lärande är egentligen att vi deltar i ett socialt sammanhang eller aktivitet. Blir ännu viktigare när vi pratar om livslångt lärande. Vilket i Simons fall betyder att vi måste minska avståndet mellan klinik och praktik.

Rundabord och rundvandring

Efter seminariedelen var det en rundabordsövning. Förutom en hel radda med intressanta referensmiljöer (bl.a. ett nytt universitetssjukhus i Toronto, lärandemiljö i Singapore och simuleringsmiljö i Australien) så kom det att handla en del om flexibilitet. Vad är det egentligen? Vad betyder det för olika människor? Vilken grad av flexibilitet ska man nå? Är det vettigt att man når? Kan den ersättas genom en stor variation av miljöer? Då pratar vi inte bara lärandemiljöer, utan rena sjukhusmiljöer. Hur snabb omställning förväntar vi oss när det gäller omställningen i flexibla lärandemiljöer, på minuten, tre dagar? Och klarar kollegiet eller organisationen alltför stor flexibilitet.

Bra med en kritisk diskussion kring ett av branschens häng- och flängord.

Sen rundvandring. Det händer en del på KI nu för tiden.’

Oo.

Nya aulan

Karolinska Institutets Science Park, KISP:en i folkmun.

Känns mönstret igen?

HSV:s Geek Days, dag 3. Eller man kanske ska säga UKÄ:s? För nu går HSV i graven, liksom VHS och Internationella programkontoret. Universitetskanslersämbetet återuppstår, med fokus på kvalitet och utvärderingar. Kommer vara den ena centrala myndigheten på högskolans område från den första januari 2013. Den andra kommer vara UHR, Universitets- och högskolerådet. Detta var THE nyhet som utbildningsminister Björklund levererade idag. För i övrigt var det samma samma av det vanliga.

Ministern började med att ”det går bra nu”, för Sverige alltså. Menar han. Men detta måste sättas i relation till att de vi jämför med är Sydeuropa, och där går det jättejättedåligt. Vi måste jämföra oss med de bästa i Asien. Å då går det inte lika bra.

Även som krisretoriken är att man ska satsa på utbildning och forskning för framtiden så ser vi att rent faktiskt så sparar Grekland, Italien, Spanien och så vidare på sina utbildings- och forskningsbudgetar. Men kan man bromsa sig ur en uppförsbacke?

Sen relaterade han till AstraZenecas nedläggning i Södertälje. Vad betyder den för Sverige? Ska man se det som att Sverige (eller kanske ska skriva Södertälje?) inte kan erbjuda de villkor som ett globalt läkemedelsföretag kräver? För i ingen industri duggar det så tätt med högutbildade som i läkemeelsbranschen. 1 100 arbeten försvann, merparten av dessa var högkvalitativa jobb, besatta av välutbildade människor.

Björklund reflekterade att varför vi har högre utbildning. Det första kopplad AZ ovan, att tillgodose behov på arbetsmarknaden. Det andra handlar om att bidra med kritisk reflektion, bredda samhällsdebatten, och det tredje vara en bas i forskningen. Dessa mål är permanenta, men nu vill Björklund även arbeta med kvaliteten i högskolan, inte en kvantitativ utbyggnad, som varit legio de senast 25 åren.

Hur gör man då? Man försöker tillföra resurser och kvalitetsutvärderad. Här kom en lång diskussion som handlade om att motivera det utvärderingssystem som regeringen har infört, och som fick den förre universitetskanslern att avgå (för han tyckte att det var så kass).

Slutligen handlade det om forskningsproppen, dimensionering och demografi. 4×20 är en popularisering av problemet. Fram till 2020 kommer antalet 20-åringar att minska med 20%. Förr var inte högskolesektorn så stor, men nu kommer påverkan att bli reell. En tredjedel av universitet och högskolorna (UoH) kommer inte att påverkas nämnvärt då de har mycket fler än en sökande per plats, en tredjedel av UoH kommer få vissa problem, då de har ungefär en sökande per plats, och en tredjedel kommer att få bekymmer då de har färre än 0,6 sökande per plats. Och här vill Björklund se fler former av strategiska samarbeten. Som samgående mellan Högskolan på Gotland och Uppsala Universitet.

Sen gick han. Och jäklar vad bredaxlade säpovakterna var. I verkligheten.

Den kommunikationella reolutionen

Lite musik och sen statsvetenskapsprofessorn Marie Demkers tur att tala kring akademisk frihet i en föränderlig demokrati. Började med en bakgrund. Begreppet kunskapssamhället dyker upp efter 1968, som motsättning eller parallell till industri- eller tjänstesamhället. Benämns ibland för informations- eller kommunikationssamhället, men innebär en ökad fokusering på service, sociala sammanhang och kommunikation. Det tog några år, men nu finns det väl ingen som höjer på ögonen kring påstående att vi behöver mer kunskap för att bygga vidare och skapa nya förutsättningar för vår välfärd. Men diskussionen om vad det är vi ska ha kunskapen till är på intet sätt över. Handlar det om kunskap för industriell produktion eller om att ge tjänstesektorn ökat/nytt kunskapsinnehåll.

Här menar Demker att vi har, och tydligare kommer att få, nya tydliga politiska skiljelinjer vid sidan av de gamla (mellan arbete och kapital t.e.x). I det individualiserade och kommunikativa samhället löses gamla strukturer upp, ifrågasätt, och hon menar därför om att vi står inför, eller befinner oss mitt i (oklart), en kommunikationell revolution, parallell till den nationella revolutionen, makten över territoriet, och den industriella revolutionen, makten över produktionen.

Den kommunikationella revolutionen handlar om makten över ordet och sättet att organisera utbildningsproduktionen. När vi idag har ”alla” möjligheter att resa och ta del av information och kunskap på många andra sätt så lösgörs vi från den grupp, den plats och det organisatoriska system som vi befinner oss i. Plats och omgivningens betydelse minskar. ”Jag har inga rötter, bara fötter”.

Individens egna kompetenser gör individen svår att ersätta i nätverk, men minskar samtidigt känslan av att tillhöra en grupp. Man tillräknar sig sitt värde, och klass, utgående från andra parametrar än tidigare, såsom utbildning och sociala relationer. Då händer två saker, förutom den nämnda individualiseringen, så destabiliseras tidigare system för hur vi anordnar världen. Normen är per definition kollektivet, en norm som nu ifrågasätt. Här skapas några av de politiska skiljelinjerna, mellan de som har tillgång till kunskap och de som inte har det. Mellan de som vill råda över kunskapens utformning och struktur, vem som formar den, vem som bestämmer vad som är sant och vad som är osant.

Här hamnar då högskolan lätt i fällan. Man lägger allt mer pengar på marknadsföring och samverkan, för att skapa status och ryktbarhet. Vill möta individualisternas behov av att ”shopa runt”, men också göra sig till en statusmarkör. Dvs. en paradox Demker ser i individualiseringen är att man behöver skapa sig en status som accepteras av det sociala sammanhanget. En sådan status kan vara att man genomgår en viss utbildning vid ett visst lärosäte (precis som förr), men också att man kan bli mindre benägen att falla utanför ramen. Väl inne i högskolan så följer man mallen. Det blir med andra ord viktigt för högskolan att upprätthålla status och att locka till sig studenter.

Högskolans ansvar, som utbildningsproducent i den kommunikationella revolutionen blir ökande (här höll Demker ett långt försvarstal till akademins lov). Hon slog slutligen fast att ett tilldelningssystem, dvs. hur högskolan får betalt för den utbildning man bedriver, måste ta fasta på vad vi gör med studenterna under utbildningstiden. Och inte bara fokusera på output – att de får jobb passande till den kompetens de besitter (Demker menar att frågan borde vara ”får de jobb de trivs med?”).

Snipp snapp snut, så var de tre dagarnas HSV-konferens slut.

HSV Geek days, dag 2. Summeras. Sju miljarder. Sen tio. Men inte mer. Absolut inte 21. Boxar och gapminder. Hans Rosling är en lysande pedagog. Idag propagerade han för en faktabaserad världsbild. Att vi ska sluta bygga vår syn på värden utgående från vad vi tror, det är bättre att bygga den på vad vi vet. Tämligen klokt tycker jag. Kanske därför jag gillar Rosling så mycket. En hel hög andra talar också. Men de får inte lika mycket utrymme. Kanske i programmet, men inte här.

Kort introduktion. Hans Rosling är professor i internationell hälsa vid KI. Eller var, numera ägnar han hela sin tid åt Gapminder, den stiftelse han startat tillsammans med sin son, och försöker finna nya sätt att förklara vad vi vet om och vad vi tror om världen. Lämnat akademin för att ägna sig åt ”tredje uppgiften” på heltid. Även om han från början insåg att det vare sig var akademiskt meriterande eller gick att få någon finansiering för att berätta för resten av samhället vad han höll på med. Utsedd till en av världens största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

Idag finns det sju miljarder människor på jorden, 1 miljard vardera i Europa, Asien och Amerika och fyra miljarder i Asien. Världens befolkning har vuxit kraftigt sedan 1850-talet och framåt. Så kraftigt att många talar om en exponentiell tillväxt. Så kraftigt att, trots rigorös faktagranskning, kungen vid sitt jultal för några år sedan sa att runt 2050 kommer jorden befolkning att vara 21 miljarder.

Vi kan väl säga att herr Rosling reagerade på detta uttalande. Kraftigt. För detta har inget med en faktabaserad omvärldskunskap att göra. Det hänger samman med fördomar och okunskap. UN Population Division är världens samlade elit inom statistik och demografi. Hit vill hela branschen. Det är det finaste jobb man kan ha. Vilket förklarar att de aldrig har haft mer än 6-10% fel i sina 40-årsprognoser. Vad säger de om jordens befolkning 2050? Jo, att år 2010 föddes det 2,4 barn per kvinna i världen. 80% av familjerna på jorden är tvåbarnsfamiljer. Slutsatsen är att antalet barn på jorden har slutat öka. Eller i alla fall nästan.

Hur kan vi då bli 21 miljarder? Vi har liksom ingen invandring från rymden. Svaret är att det kan vi inte. Eller snarare kommer inte. När ett land når 1/20-del av USA:s BNP blir landet ett tvåbarnsfamiljsland. Folkhälsan förbättras. Risken att dö som världsmedborgare är mycket liten mellan åldrarna 5 och 65 år. Länder som Mexiko, Vietnam, Bangladesh och Indien är tvåbarnsfamiljsländer. Kina också. Ett land som har samma inkomstnivå som Sverige hade 1948 när den första PV:n rullade av bandet. Samtidigt gav Sverige Kina bistånd så sent som förra året. När det är mot de 1-2 miljarder fattiga i världen som biståndet borde riktas. Inte till länder som köper hela Volvo. Inte bara en PV.

Vad som nu händer är att den globala befolkningspyramiden konsolideras. Vi kommer att fortsätta bli fler. När vi nu till 80% nått tvåbarnsfamiljen så växer populationen en generation till. Basen har slutat växa. Rosling staplar klossar och visar att 2050 kommer vi att vara ungefär 10 miljarder människor på jorden. Men där tar det stopp. Rosling argumenterar mot de som vill att vi ska stoppa befolkningstillväxten. Det har vi redan gjort. Eller menar de att vi ska mörda 3 miljarder människor?

Men det är vart befolkningstillväxten sker som är intressant. En av de tre nya miljarderna människor kommer att komma i Asien, två i Afrika. Afrikas befolkning kommer att fördubblas, även om de skulle bli tvåbarnsfamiljer redan i kväll. Indiska Oceanen kommer att bli det nya världshavet. Det sker en förskjutning från Atlanten. Men vilka är det som har förstått detta nya som håller på att hända?

Jo, framförallt de globala företagen. De har svårt att rekrytera kompetent personal, eller kanske framförallt att behålla kompetent personal på sina nya utvecklingsmarknader (läs Asien och Afrika). För vilka av de lokalt anställda medarbetarna vill medverka till att bygga välstånd i Europa och Nordamerika? Nej, de lämnar efter några år och hjälper istället till att bygga de nya nationella företagen, som konkurrerar med de gamla etablerade. De asiatiska medarbetarna vill inte ha en ålderdom där de sitter med barnbarnet i knät och berättar hur de lät de gamla företagen behålla sin dominans. För Göteborgska stoltheter som SKF och Volvo är detta en mardröm. Etnicitet har blivit en belastning. De har förstått att de måste vinna i Asien för att fortsatt behålla sin marknadsposition. Och hur gör de det? Flyttar huvudkontoren till Shanghai? Tror inte att deras aktieägare eller nuvarande hemländer går med på detta.

Nästa del är att vi tenderar, både inom och utom akademin, att dela upp världen i i- och u-länder. Eller Västvärlden. När vi borde säga ”Den rika världen”. Världen som har merparten av alla framstående universitet och vetenskapliga tidskrifter. En kulturell hegemoni hela vägen bort till Vladivostok. Som fortfarande tror sig ligga i framkant vad det gäller kunskapsutveckling. Men vi är bara 1/9-del av jordens befolkning. Och vi minskar i omfattning. Akademin är nog den som sist kommer att förstå globaliseringen.

Men när vi pratar om u-länder så slänger vi samman länder som Chile och Sydkorea tillsammans med Somalia och Afghanistan. Det är som att inte lyckas hålla isär Karl XII från Tage Erlander i svensk historia. Vi måste förstå världen i allas dess detaljer. Vi måste börja prata om låg- (BNP under 1000 dollar per capita), medel- och höginkomstländer.

En som till sist förstod den nya världsordningen var George W Bush. Den 15 nov 2008 fattade han. Lehmann hade kraschat. De gamla kompisarna i G7 gick inte att lita på. Han var tvungen att hitta nya kompisar. Det fick bli socialisten Lula da Silva från Brasilien. Bush ringde och fick långa pengar. Idag har varje brasilianare lånat ut 1 000 dollar till USA. Brasilien som, inom parentes sagt, är den största bidragstagaren i det norska biståndssystemet, vilket fått Rosling att säga till Jens Stoltenberg att det kanske vore bättre att Norge riktade in sitt bistånd direkt till USA.

Mycket av ovanstående handlar om okunskap och oförståelse för världen. Vi mäter aldrig okunskapen i samhället. Hur väl vi lyckas med den tredje uppgiften. Hans Rosling uppmanar oss till att låta Sverige bli det första land som mäter okunskapen. För allt för ofta får han höra hur det vore ”Om alla på jorden skulle leva som vi gör i Sverige”. En felställd fråga, på samma sätt följande frågor

– Om kolonierna skulle bli självständiga

– Om kvinnor skulle få studera på universitet

– Om alla barn skulle få gå i skolan

– Om slavarna skulle få bli fria

– Om homosexuella skulle få arbeta som lärare

är felställda. Det handlar inte om ”om” utan när. Det finns ingen mental förberedelse för att de fattiga länder ska komma i fatt oss. Det finns frågor som är viktigare än det som går att mäta i termer av ekonomi och tillväxt, rättigheter och lika värde tillexempel. Kring detta var han både tydlig och specifik.

Hans Rosling menar att han ofta beskylls för att våra optimist. Hans eget något dryga, men ruskigt sympatiska svar är, att man kan väl inte bara vara optimist för att man är kunnig.

Sen kom det mera

Den otacksamma uppgiften att komma efter Rosling var given Lennart Weibull, prorektor vid GU och professor och drivkraft bakom SOM-institutet. Här mäter man en massa saker varje år, bland annat vilket förtroende man har för universitet och högre utbildning.

Okej, slutsatserna är inte revolutionerande. Gamla och stora universitet så har högre förtroende än de mindre och yngre. Men är delvis en falsk bild. Man måste titta på närhetsfaktorn. Man har större förtroende för den regionala högskolan. Närhetsprincipen är viktig. Och slutligen har högutbildade högre förtroende för högskolan, än lågutbildade. Vilket kanske kan förklaras i en överlevnadsinstinkt…

Man har stort förtroende för forskning. Mest för medicin och teknik, minst för humanistisk forskning. Men det beror mest på att få har någon uppfattning om vad humanistisk forskning är, merparten svara att de faktiskt inte har någon uppfattning alls.

Jaha, sen var det lam paneldebatt. Kort. För tiden är pressad. Några intressanta reflektioner. Varför söker sig kvinnor i så mycket större utsträckning till högre utbildning? Är det så att killarna får jobb ändå? Är svensk utbildning relevant? Bara för att den är gratis? Eller ska man satsa på England på en gång? Fokuserar vi fel, borde det inte vara att ge våra studenter en god utbildning? Och att resten faller ut ändå, per automatik? Och sen kanske det roligaste, lärarundantaget står för att det är ett undantag att lärare vid universitetet faktiskt är bra.

Utmaningar och skolan

Sijbolt Norrda har kanske konferensen ovanligast namn. Holländare. Inledde med att säga att universiteten är de äldsta existerande institutionerna i världen. Kom med onelinern att ”högre utbildning är inte längre endast ett nöje för en priviligierad del av samhället”. Annars handlade det mest om utmaningar för högre utbildningar i Sweswitzlands-länder, dvs. små europeiska länder. Hur hävdar man sig.

Den viktigaste upptäckten under 1800-talet var att man kom på att man behövde utbilda sin arbetskraft bättre. Deltagande i utbildning har varit ökande under hela 1900-talet. Vilket har lett till en allt mer heterogen studentgrupp. Kraven på och behovet av att möta många olika ingångar och förväntningar har ökat. Norrdas budskap har detta som bakgrund. Det första handlade om att profilera sig, att bli bäst och visa att man är bäst inom något område (vilket kan vara mer socialt betingade företeelser, att det ska vara bra att plugga här).

Men inte genom att;

– ”There are only ten of us in the top three”, eller

– ”Excellent is what used to be good”

utan faktiskt genom att skapa ryktbarhet och marknadsvärde, dvs. en positiv spiral som ger allt mer uppmärksamhet (även om det inte är oproblematiskt att använda sig av skattebetalarnas pengar för att nå internationell ryktbarhet.) Här gäller det att välja sina vapen (nisch, kultur, stil, akademisk framgång) och strategiska samarbeten. Liksom att hitta rätt profilering. Ett amerikanskt colleges rektor fick kommentar att de just hade rankats som 127 i landet. Måste kännas fruktansvärt sa reporten. ”Fruktansvärt sa rektorn, läste du inte vad de skrev i motiveringen ” ett A-college för B-studenter, och det är precis vad vi har sagt att vi ska vara”.

Ett annat budskap var att skapa internationella miljöer. Att se till att blanda studenter från många olika länder för att öka intrycken och skapa mer kunskap. Inte, som i Grekland, bara tillåta skolböcker på Grekiska, eller att ta betalt från utländska studenter utan att etablera ett stipendiesystem.

Dagens sista presentation (förutom ett seminarium jag lämnar därhän) var från Skolverket. Hur förbereder skolan för högre utbildning? Och detta var deprimerande. Skolan blir sämre på alla punkter. Eller kanske inte på de vi inte kan mäta, eller har metoder för att mäta. Här står sig Sverige starkt. Nog. Tror vi. Eller kanske hoppas vi. Men vi är i en intensiv reformperiod. Omställning och det märks.

Okej, vad har hänt? Skolan är alltmer segregerad, olika villkor gäller för olika skolor, valfrihetsreformen gör att elever med god socioeknomisk bakgrund söker sig till ”bra” skolor osv. Uff, kände mig nedtryckt hela vägen igenom. Viktigaste är att man ser, i internationella mätningar, att de länder (läs Finland och Kanada) där man lyckats behålla lärarnas samhälleliga status, så presterar studenterna bäst. Wonder why?

Nä, nu räcker det. Återkommer med sista halvdagen i morgon.

Varför, varför, varför? Måste stolar i föreläsningssalar vara så fruktansvärt obekväma. Ont i baken efter en kvart. Sen är det många kvartar kvar. Å bena. Vart gör man av dem. Befinner mig på HSV:s konferens om Kunskapssamhället – en illusion, på Handels i Göteborg. Har är bara nördarna. De som gillar högre utbildning och primärt har detta som arbetsfält. Vi som kommer från ”näringslivet” är inte så många. Märkligt eller inte? För det är frågor som borde beröra fler.

Man kan väl säga att en av Vetenskapsradions pensionerade medarbetare satte huvudet på spiken vid den avslutande frågestunden. ”Om ni vill popularisera detta ämnesområde så har ni en hel del att för att lämna fikonspråksnivån. Om jag varit kvar på radion så har jag ingen aning om hur jag skulle referera det som sagts idag”. För så är det. Det blir mycket öppenhet, mötesplatser, kreativitet och andra buzz-words i anförandena. Det är språklig dräkt som ger trygghet. Ett ”technical language” för samhörighet. Men vet man vad man pratar om? Vad man menar? Egentligen?

EU-kommissionär Margie Waters verkar inte riktigt veta. Hennes tugg om kunskapstriangeln saknar i någon måtta en grundläggande förståelse om vad som egentligen menas med begreppet. Men det låter bra. Forskning, utbildning och innovation. Tillsammans. Sen pratar hon om Kommissionens utbildningsstrategi för 2020, Smart Sustainable and Inclusive – Higher Education in Europe. Länge. Länge. Fast än att utbildning inte är ett av EU:s kompetenser. Utan ett suveränt område för varje land.

Och hon imponerar. I sin långrandighet. Pratar och pratar. Säger inget. Jag har träffat många ”framstående” företagsledare. Arbetat tillsammans med dem. De har en sak gemensamt. Förutom bufflighet och förmåga och mod att ställa obekväma frågor, så är det inte den rasande intelligensen som binder dem samman. Nej, för mig är det förmågan att kunna arbeta väldigt mycket som är den gemensamma nämnaren. Att kunna lägga saker, familj och privatliv, åt sidan och bara jobba. Jobba. Jobba. Margie Waters för in en ny dimension i hur man blir framgångsrik som politiker. Man kan prata länge, länge och ganska trist, med överbelupna powerpoints. Till dess att ingen lyssnar, utan bara sitter och skruvar sig på grund av de obekväma sätena. Å så kan man säga vad man vill. Att härska genom att prata. Kanske har något att lära här…

Okej, några intressanta saker sa hon, försöker summera punktvis.

– År 2020 räknar man med att 35% av arbetena inom EU kommer kräva högre utbildning

– 60% av högskolenybörjarna, globalt, kommer från USA, Kina eller Ryssland (Sverige står för imponerande 0,4% taget att vi är 0,1% av jordens befolkning). Enkom i kina börjar 9 miljoner högskolan varje år.

– Man prognostiserar att en 38 åring (sic!) år 2020 kommer att ha haft 10-14 olika anställningar

– De fyra utbytesprogram som EU i dag driver kommer, enligt förslag för kommissionen, att ersättas med 1 ”Ersamus for all”, och man undrar genast vem dessa ”for all” är. Totalt 19 miljarder Euro under 7 år, 70% ökning mot idag. Kommer medlemsstaterna att gå med på detta? Och skära i andra utgiftsområden (läs nödlån och jordbruk). Vi får se, men jag har en uppfattning…

– Samtidigt planerar man för ett inomeuropeiskt studielånssystem. Totalt 19 miljarder Euro. Bra. Men då blir det inte längre en nationell angelägenhet…

Jaha, skeptisk. Men eftermiddagen fortsatte med Lars Haikola, universitetskanslern (vem vill inte ha titeln ”-kansler”?), som rabblade fakta, Sverige har:

– 37 universitet och högskolor

– med 72 600 anställda, varav 2/3 är akademiker

– 318 500 helårsstudenter, varav 58% kvinnor

– 106 00 högskolenybörjare

– 18 900 forskarstuderande

– Inalles över en halv miljon av landets invånare finns inom högre utbildning

Och trenderna är att medianåldern för nybörjare sjunker (nu 20,7 år), kvinnornas andel är hög och ökande, färre internationella studenter och andelen forskande och undervisande personal ökar, medan administratörerna minskar. I hela världen finns det 165 miljoner studenter, en ökning med 65% sedan år 2000.

Men allt är inte ljust enligt Haikola. 1977 skapades världens bredaste högskola. Har det varit bra? Hur har vi hanterat den eftergymnasiala utbildningen? Haikola pratade kring tre teman.

1. Hur mycket högre utbildning behövs? Kopplar till EU:s mål för 2020, där Sverige med sin ambition om att nå 40-45% som går igenom högre utbildning är ”lagom” ambitiöst. Risken finns dock att vi får en ”överutbildning” (om det nu finns en sådan…). Ungefär var tredje anställd har en ”för hög” utbildningsnivå i förhållande till sitt arbete. Men samtidigt har OECD visat att det allmännas nytta av högre utbildning är fyra gånger högre än det allmännas kostnad för densamma.

2. Marknad, konkurrens och utvärdering. Här svänger pendeln från Public Good till Private Good. Över hela världen. Marknadstänkandet skiner igenom Studenterna förutsätts vara upplysta utbildningskonsumenter. Är de verkligen det? Förväntan finns att högre utbildning ska vara nytta. Och här finns en utmaning, att hitta rätt balans mellan nytta och bildning.

3. Forskningsanknytning – ett klokt (uppnåbart) ideal? Bara 8% av utbildningen bedrivs av aktiva meriterade forskare. En fjärdedel av lärarna saknar forskarutbildning. Resurserna räcker inte till för att nå upp till det Humboldtska idealet som propageras för i högskolelagen. Vi kanske behöver diversifiera forskningsanknytningen och fundera på vad är det som är relevant.

Dagen avslutades med Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet. Konkluderar med att hon saknar långsiktiga, partiöverskridande, mål och vision för den högre utbildningen i Sverige. Kursen måste ligga relativt fast, inte ändras över natten, och universiteten behöver få frihet att försöka uppfylla dem på det sätt som de finner bäst. Huruvida man lyckas sker bäst genom peer-review (extern granskning) av verksamheten.

Samtidigt är det viktigt att utbildningen är relevant. En diversifiering, där inte alla utbildning behöver ges inom universitetens hägn, är en väg framåt. Vi pratar mycket om utbildningsmålen (40-45%) för 30-34 åringar, men vilka utbildningsmål ska finnas för 35-70 åringarna. Vad är egentligen livslångt lärande och hur ska akademin arbeta med denna fråga?

Pam konkluderade med att alla kunskap måste betraktas som ett värde för individen och för samhället. Och eftersom jag har lärt mig en del i dag, så har även samhället blivit rikare. Känns skönt att kunna bidra.