Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

Konstnärligt campus och HUMlab, med eller utan X

Facebook Twitter Pinterest


Umeå. Skinande sol. Har, nästan, inte varit här sen lumpen. Blå dragonen. Attackerad av veganer med potatis efter skorvmål på Max. Scharinska (stavas det så?) villan. Snö och kallt. Björkarna finns så klart kvar som minne av storbranden artonhundrakallt. Lärt mig ett nytt epitet idag. Vid sidan av digital bibliotekarie kan jag nu lägga digital humaniora. Stort utomlands sägs det. Men Umeå rankas som en av de 3-5 främsta i värden inom området. Konsultar åt Stanford. Det är fint serni.

 

Landar på Umeås flygplats. Den har säkert ett käckt namn. Inte Kallax, något annat. Björklien. Nä. Låt oss kalla den Umeå international. Tar en karta. En sån där gratis ihopvikbar variant. Öppnar. Programförklaring i vänsterspalt. Umeå är en konst- och kulturstad. Umeå är en universitetsstad. Umeå växer. Umeå har ett kreativt näringsliv. Umeå är ungt och glatt. Välkommen. Och så lite reklam för det nya konstcampuset. Mer om det senare.

 

Börjar nog med HUMlab. En spännande verksamhet. Etablerad för femton år sedan ungefär. I källaren under universitetsbiblioteket. Syftet, idén, var att para ny digital teknik med humanistisk forskning, att skapa en mötesplats för forskare/studenter/samhälle och att vara en autonom proaktiv aktör som kan stödja forskarna i deras vardag. Vill både tillgängliggöra forskningen på ett nytt sätt, och förändra sättet att tänka kring vad det nu är man tänker kring. Hjälpa till.

 

Okej, vad betyder då detta. Kanske enklast att försöka beskriva. Dels finns här en massa teknik. Datorer, skärmar, mjukvara m.m. Bemanning, tekniker, programmerare, ledning och ett 20-tal forskare som är knutna hit för att utveckla verksamheten. Sen är det en plats. Eller två. En i källaren under UB. Den andra finns på nya konstcampuset. Även här i källaren, fast öppen ut mot Umeälven. Ny och flådig. Med tillägget X. HUMlab-x. Där x:et står för att det är en mötesplats. Eller nytt och okänt. Men har inget med Bio-x att göra. Synd. Man ser de två labben som en enhet. Men på två ställen.

 

HUMlaben är öppna, röriga, tillåtande och myllrande. Man har gett användningssättet och skapandet av de fysiska rummen ett epitet: ”Creatorshape”. Att skapa sin miljö för att den på bästa sätt ska stödja det man håller på med. Bra. Men svårt. Överlappa glappet mellan verksamhet och byggnad.

 

Vid vårt besök pågick samtidigt en föreläsning, öppen om digitalisering av hällristningar för museifolk, individuella projekt, gruppstudier, en programmerares envisa hackande, en workshop och en dragning för oss om vad det är man gör och har gjort.

Sen är det själva verksamheten i labben. Byggd kring en infrastruktur som ska supporta humanistisk och kulturell verksamhet. Skapat en mängd projekt. Allt från att hjälpa lärare att utveckla moment i kurser genom att applicera nya tekniska hjälpmedel, till att bjuda in barn till TV-spelsaftnar där de bidrar till forskning om interaktion och spelande. Post-doc program där unga lovande forskare från hela världen har kommit för att bedriva sina projekt i HUMlab-miljön. Har handlat om vilken roll den interaktiva tekniken har i amerikanska megakyrkor. Eller att använda sig av Sonys Kinect-teknik i improvisationsteater. Eller de GIS och 3D modellerade hällristningarna som snart kommer vara tillgängliga på ett nät nära dig. Sånt liksom. En lek- och tummelplats. Här får man göra det man annars inte hade gjort.

 

Ävensom HUMlab organisatoriskt sorterar under Humanistisk fakultet är det än universitetsövergripande resurs. Ungefär hälften av användarna kommer från annat håll. Att använda sig av deras tjänster, att konsultera dem, kostar inget. Vill man däremot ha hjälp på djupet, involvera HUMlab i ett projekt krävs en finansiering. Som HUMlab kan vara behjälpliga att försöka finna. Att använda HUMlab kräver att man ansöker och har en projektidé. Blir man beviljad tillträde är det bara att köra. Dygnet runt.

 

 

Längs Umeälven har Umeå universitet etablerat ett nytt campus. Här har Designhögskolan legat ett antal år. Arkitekthögskolan tillkom 2010. Konsthögskolan har precis fått nya lokaler och den 29 maj är det dags att inviga Bildmuseet, som UmU har i uppdrag att driva med finansiering från Utbildningsdepartementet. De fyra verksamheterna finns i olika byggnadskroppar, men är sammanlänkade med en gemensam inomhuskorridor. Korridoren är suterrängplan och är glasad mot den promenadväg som följer Umeälven från centrum och ut mot, ja vad det nu kan heta som ligger i okänt väderstreck längre bort. Längs korridoren ligger även HUMlab-x , restaurangen och andra pausutrymmen.

 

Öppenhet präglar samtliga verksamheter. Verkstäderna i det gamla designhuset har glasats, konstnärernas ateljéer öppnar sig mot yttervärlden. Arkitekthögskolan (läs mer i arkitektur 7/2010) domineras av den öppna ”trappan” med tillhörande utrymmen som används för undervisning, modellbygge, events, föreläsningar och externa aktiviteter. Med mera ska jag lägga till. Och med det menar jag ett av campusets problem. Studenterna är av den typen som aldrig vill gå hem. Och som använder husen som om det vore deras hem. Explorerkorken vi råkade sparka till kanske kan ge en indikation om vad jag implicerar.

 

Just det! Bildmuséet får vi inte glömma bort. En riktig (enda?) siluett i det Umeåska stadslandskapet. Sticker upp och har ljusa härliga utställningsytor. Klädd på utsidan av trä. Precis som övriga campusbyggnader. Blev ”svindyrt” för att citera prorektorn. Men med Lars Nittve som konsult kanske det var att förvänta. Här ska man dels presentera studentarbeten, men framförallt visa samtida bildkonst och utveckla den verksamhet som tidigare funnits på Gammlia.

 

Campus kompletteras av den gamla konsthögskolan Sliperiet (gammal industrilokal som användes vid papperstillverkning) som nu står inför en totalrenovering. Här har universitet valt att behålla en del lokaler, öppna ytor med ännu så länge visionärt innehåll. Det ska konkretiseras och ses som ett nödvändigt tillägg som mötesplatser och samarbetsytor för verksamheterna inom de tre högskolorna på campus. In ska också en inkubator och funktioner som ska locka in andra aktörer från näringsliv och samhälle.

 

Lägre bort på campus, mot stan till, bygger IKSU en ny stor idrottsanläggning. Här ska även ett företagshotell byggas och på sikt kommer kommunen att bygga Kulturvävaren som ska inrymma stadsbiblioteket och musikskolan (ett projekt som har utsatts för massiva protester och demonstrationer – Googla och läs – eller använd annan valfri sökmotor såklart). Man vill ”vända staden mot älven” och att staden mellan broarna ska präglas av kulturella aktiviteter, upplevelser, mötesplatser, småskalig handel och annat som gör området befolkat, tryggt och levande året om.

 

Sammantaget tycker jag att den satsning som UmU gör kring sitt Konstcampus, även om det bara inrymmer 450 studenter, satt i perspektiv på stadsförnyelse och att Umeå ska bli Kulturhuvudstad 2014, är lovande. Man har en designskola i världsklass, en väl fungerande konstutbildning och en arkitektskola som försöker tänka något annorlunda (byggd på konstnärlig grund) än sina kollegor på andra platser i Sverige. Man vitaliserar centrala Umeå, bjuder in staden att delta och skapar platser för möten mellan studenter och forskare från olika ämnen och discipliner.

 

Befriande känns det ändå. Att besöka ett universitet som försöker att tänka nytt. Men sin starkt politiserade historia. Här finns en ledning som håller i gemensamma medel och gör universitetsövergripande satsningar. Tar och vinner diskussionen med fakulteterna. Mer lekstuga i utbildning och forskning. Mod att tänka nytt. And yet is more to come. Se om satsningarna ovan kan spela roll för att fortsatt utveckla universitetet.

 

Now look at me

Facebook Twitter Pinterest


Sista dagen av Liber-Lag. Inom någon vecka kommer den officiella dokumentationen på hemsidan. Googla och hitta dit. Dagen har varit om akustik och bevarandeaspekter på bibliotekssamlingar. Intressant, relevant, och dokumenterat genom presentationerna.

 

Britter. Man slutar aldrig att häpna över deras retoriska förmåga. Presentation av Oxfords boklager i saltgruva (you’ve just gotta love such a place, I actually want one of my own) och i lagerbyggnad, å det är både spännande och intressant. Anledningen till att de flyttat ut delar av boksamlingen var dels trångboddhet och behov att utveckla nuvarande lokalen och universitets utåtriktade verksamhet. I flytten av 2,5 miljoner böcker hittat man dessutom 2 500 böcker som tidigare varit försvunna.

 

Okej, nu då. Vad kan man göra i Oxford om man blir av med en del av böckerna? En stad där “you can’t even pollish your shoes without asking three committes and the Heritage Foundation, and afterwords they say ‘nah, we shouldn’t have let you done that at all'”. I ett hus looking like it was made of prince Harrys tweed. Men drivkrafter finns. Brandosäkert, stölder och dålig arbetsmiljö. Sammanfattar med att, jo det blev ganska fint och bra. Men nu har jag fått så många bibliotek beskrivna att jag inte kan hålla isär dem.

 

En annan intressant sak från dagen var att Netherlands insitute for sound and vision har en samling med “lost sounds”. Det vill säga inspelningar av ångmaskiner, hästdroskor och andra vardagsljud vi inte hör längre. Detta och andra arkiv ligger under jord. Eller snarare under vatten. Vi pratar om Holland. Argumentet var att fasaderna är det dyraste på en byggnad (sic!). Genom att gräva ett hål, eller snarare anlägga en bassäng, pumpa ut vattnet, anlägga grunden och gjuta så bygger man arkivet. Och sparar pengar. Och yta. Som kan fortsätta vara park. Institutet i Rotterdam är helt klart värt ett besök.

 

Kan inte undanhålla er nedanstående. Även som jag redan tweetat om det. Först Old spices legendariska Superbowl-reklam. Sen Young Brighams rip-off. Mycket nöje.

 

Projektils vinnande koncept.

Facebook Twitter Pinterest


I Tjeckien är kaffet svagt. Min farmor sa alltid att svagt kaffe är grunden till alla folksjukdomar. Jag tror henne. Det leder i varje fall till minskad uppmärksamhet vid dagens nionde föreläsning. Om det nationella tekniska biblioteket. Fint och bra. Blir nog mest en kavalkad av bilder.

 

Tävlingen om biblioteket avgjordes år 2000. Sen blev det finanskris, och man fick vänta. Och banta. Sen byggde man. Det stod klart för tre år sedan. Det som framförallt känns bra är att man inte har bantat bort konstnärlig utsmyckning, roliga skyltar och de bärande grunderna i biblioteket. För det här är riktigt riktigt bra. Ska försöka sammanfatta nedan.

 

1. I bottenvåningen finns det fyra entréer. Leder in till en allmän yta. Här finns konferenscenter, utställningshall, café, bokhandel, stadsdelsbibliotek och entrén till själva huvudbiblioteket (bevakad av säkerhetsvakt, larmbågar och hela faderullan). Har lyckats med att skapa en byggnad som är en aktiv del av sin omgivning. Som innehåller funktioner som är intressanta för många. Som går att röra sig igenom. Som försöker att vara både ute och inne samtidigt. Och man har lyckats väl.

 

2. Byggnaden utstrålar lekfullhet och tolerans. Roliga små skyltar (se inobis twitterflöde för exempel). Fin konstnärlig utsmyckning etc.

 

3. Det finns en stor rikedom av studie- och arbetplatser. Tysta salar, grupparbetsplatser, datorarbetsplatser för parvisa studier, “raritetssalar”, mjuka låga salar, undervisningssalar etc. Bra och väl genomarbetat.

 

4. Byggnaden försöker bryta mot det gamla kommunistiska hierarkiska systemet. Bibliotekarierna ska arbeta ute bland besökarna (finns i varje fall möjlighet, även om “back office är rätt stort). Alla är välkomna in och det är tillåtet att möblera om och röra sig fritt.

 

Sammanfattar det med att detta är en av de bästa biblioteks-/studiemiljöerna jag sett. Även om klimatet inomhus både var varmt och kvalmigt. Men så blir det väl med självdrag…. (det är f.ö. väldigt varmt överallt inomhus i Tjeckien, undrar varför?)

 

Freiburg, Strasbourg och Köpenhamn

Facebook Twitter Pinterest

Freiburg är intressant. Min värderade kollega Erik Berg kan säkert producera ett inlägg om denna sydtyska stad vid tillfälle. Den är intressant ur många bemärkelser. Framförallt med sin tydliga miljöprägel. Freiburg var första stad i Tyskland med fler än 100 000 invånare (230 000 idag) att få en borgmästare från Die Grüne. Skedde i början av 90-talet. Därefter har man gjort en hel del för att bli den “grönaste” kunskapsstaden i landet. Bl.a. fattade man beslut 1992 om att inte ge bygglov till några projekt som inte är “lågenergi”-byggnader. Och från 2015 ska centrala Freiburg bara vara tillgängligt för fotgängare. Och cyklister. Och bussar. Och ambulanser. Kanske Taxi. Ja, ni fattar vad jag menar.

 

Hur som haver. I stan finns ett universitet. Bildat 1457 med 23 000 studenter och 6 500 anställda. Har ett stort bibliotek, ett av de största i Tyskland, men man befann sig i en byggnad från 1978. Kass. Fasaden trillade av. Energikostnader var mer än 10 miljoner Euro per år. För få arbetsplatser. Byggd efter dåtidens krav etc. Dags att tänka nytt.

 

Det gör man. Sonika klär man in den gamla byggnaden i ett nytt skal. Källarvåningarna (med boklagren) och de nedre våningarna behålls. Förändras, men rivs inte. Det gör man med de övre. Och ny fasad. Fast det skrev jag visst. Man har fyra tydliga mål med projektet:

1. Reducera energiförbrukningen med 65% visavi den tidigare byggnaden

 

2. Öppet 24/7, mer självservice.

 

3. Mångfald av lärandemiljöer

 

4. Modern ICT-infrastruktur.

 

Det man visade upp verkar kunna motsvara dessa krav. 1 200 indivudella arbetsplatser. 500 grupparbetsplatser. Större del “privata” platser än vad vi kanske tänker oss i Sverige. Å sen ska bibliotekspersonalen sitta i öppet landskap. På översta våningen. Det kanske vi kan tänka oss i Sverige. Översta våningen alltså, men inte landskap… Byggnaden ska stå klar 2014

 

 

I Strasbourg gör man tvärtom. Behåller skalet och blåser ur innanmätet. Biblioteket har en spännande historia. Grundades i slutet av 1800-talet. Var då tyskt, ett kejserligt bibliotek. Blev franskt som ett resultat av första världskrigets slut. Men fortfarande är denna bikulturella identitet viktig (föredragaren kallar det för “multikulturelt” men multi implicerar fler än två för mig).

 

Strunt samma. Kåken är från 1895. På 1950-talet blåste man bort det gamla tyska arvet. Stuckaturer, vägmålningar, ornamentik. Rubbet. Kan inte säga att det tyska arbet stod så högt i kurs just då. När man nu stod inför en modernisering fanns det inte så mycket av det gamla att bevara. Istället sopar man ut innanmätet. Fasaden och kupolen är skyddade “by law”. Men resten.

 

Via en gyllene bur tar man sig in i det nya biblioteket där tanken är att allt ska vara öppet och att aktiviteten ska synar för alla. Kan nog bli bra. När det är klart. 2014. Då har det kostat 61 miljoner Euro. Men då finns det nya bjälklag. Och sprinklers. Kommer ta längre tid än den två minuter man beräknat att byggnaden skulle bli övertänd på idag.

 

För att kunna genomföra projektet har man flyttat på 50 km böcker. Snart ska man flytta tillbaka dem igen. Plötsligt känns den tråkigaste PRAO jag haft, slipa bort limrester från skor på AGE, rolig.

 

Slutligen kort om den svarta diamanten i Köpenhamn. Samma år som tävlingen utlystes, 1993, föddes Internet. Kanske. Eller, beror på vem man frågar. Men typ det året. Man byggde alltså ett nytt kungligt bibliotek utan att kunna överblicka konsekvenserna av den digitala revolutionen. Men det skulle finnas en biblioteksdel öppen 9-21, och en kulturell del öppen 8-23. Och så skulle det vara flexibelt.

 

Ävensom biblioteket är tämligen traditionellt även idag, så har man förändrat det en hel del under de gångna åren. De digitala samlingarna och det digitala stödet har ökat. Brutalt. Forskningsplatserna har reducerats till förmån för studentarbetsplatser. Och studenterna har kommit. Även om de har intagit tämligen tysta enskilda platser, så är de här. Och det är bra. Betyder att man kunnat omvandla en struktur till något som kan vara fortsatt nyttigt.

 

En sak till är viktig att nämna. Initiativet StudentsOnly! En “klubb” för studenter där man bjuds in till gratis, eller kraftigt rabatterade arrangemang i regi av Det Kongelige Bibliotek. Kan vara föreläsningar, föreställningar eller andra arrangemang. En gång om året ordnar man ett kalas, där 2 500 studenter bjuds på en helafton på biblioteket. Brukar bli slutsålt på nolltid. Och kul. Enligt bibliotekschefen.

 

Un polo culturale a Modena

Facebook Twitter Pinterest


Det verkar som om varenda överbibliotekarie som gått i pension blir “library consultant” för att få hänga i ett tag till. Inget fel med det. De bibliotekskonsulter jag hört tala har haft mycket klokskap att komma med. Så även den italienske herren med böljande hår. Slängig halsduk inomhus. Känns trygg. Fnittrar åt sina egna skämt. Men visar en väldigt spännande utveckling.

 

Bakgrund. Modena. Italien. Eftersom jag aldrig varit i Italien är Modena en blind fläck. Kan inte ens kolla på en karta vart det ligger. Men någonstans. I Italien. Här finns ett gammalt sjukhus. Etablerat på 1700-talet. 1753 säger anteckningarna. Del av den gamla stadskärnan. Ombyggt i omgångar. Moderniserat. Men inte så farligt. 2005 flyttade sjukhuset ut. Nybygge någon annanstans. Kan anta 1000 gånger funktionellare. Så stan har ett sjukhus över. Vad göra? Högskola? Inkubator? Eller nått annat.

 

Det blev nått annat. I Santagostino, som byggnaden kallas, ska etableras ett kulturhus. Det är nu det blir intressant. Här ska man:

 

1. Lyfta samman två bibliotek, ett, även det, från 1700 talet och ett från mitten av artonhundra, till att samsas under ett tag. Det äldsta har fokus på humaniora, den yngre konst och arkitektur.

 

2. Sen ska man få en ny plats för utställningar. Konst och annat. Både aktivt och passivt. Event och konserter. Allt.

 

3. Hit ska också universitetets center för foto och film flytta. Liksom centret för utländska språk (här var det lite oklart om det rörde sig om kunskap i utländska språk, som Modarnesarna (eller vad de nu kan heta) ska lära sig. Eller om det rör sig om utomitalienska studenter som vill lära sig italienska. Vet inte. Utländska var det i varje fall.

 

4. Man fyller oxå upp på med konstundervisningen och boende för gästforskare.

 

5. Slutligen slänger man in en del kommersiella och service ytor. Vet inte exakt vad de tänkt att de ska innehålla för typ av verksamhet. Ska försöka hugga Alessandro under kvällens bankett. Eller så får min vapenbroder göra det. Han undrade oxå något. Undrar vad det var.

 

Summa summarum får man en väldigt spännande kvarter. Tänk vad intressant med två bibliotek fyllda med gamla handskrifter och bilderböcker om hus. Och så parar man detta med centret för film och foto. Och har konstisarna nära. Och har en utställningsyta. Och, nej det hade man inte, lite digital kompetens. Aaaahhh, men det har jag ju lärt mig att sånt finns inom biblioteken. Så då var det klart.

 

När kulturcentret står klart om 3-4 år (det är en historisk byggnad, skrev jag det? Gör det hela lite besvärligt) kanske det kan vara dags för mig att åka till Italien. Om inte förr.

 

Kan oxå konkludera att förmiddagens föreläsningar om hållbart byggande – fokus på energi – gav två lärdommar:

 

1. I resten av Europa är man ungefär på den nivå som vi var i Skandinavien på 70-talet. Nästan. Kanske inte rörande frågor om systemtänkande, energiproduktion och kyla. Men det var fint sammanfattat och tillvänt en auditorium fyllt av bibliotekarier (fördomar!)

 

2. Ett fördrag på tjeckiska, tolkat till engelska och med obegripliga slajdar, även de på tjeckiska, och som avhandlar renoveringen och värmesystemet på Nationalteatern inte bara var spirituellt upplyftande. Ungefär lika begripligt och underhållande som spex på finska.