Blogg

Fokus på bibliotek. Man lär sig en massa. Till exempel att det saknas digitala bibliotekarier. Eller att den brittiska regeringen vill öppna “högre utbildnings marknaden” för externa aktörer. Och att man kan heta Bulpitt i efternamn utan att någon endaste i auditoriet skrattar åt en. Eller kanske en som smålog. Nedan följer högt och lågt, intressant och ointressant, en massa som jag plitat ner. Osorterat.

På Stanford utvecklade man en kurs i Artificiell Intelligens med stöd av Google Foundation. Kursen gavs på nätet. Första vändan lockade 200 000 studenter, av vilka 35 000 fullföljde och klarade examen. Fick diplom. Stödjer trenden att studenter själva vill välja när och hur de studerar. Fast det gäller inte fullt ut i Korea, där de från 2015 avser att ersätta alla böcker i hela skolsystemet med e-böcker och läsplattor.

Nästa steg i utvecklingen från det klassiska universitetsbiblioteket via Learning Centret går nu mot Super convergence, där man skapar en plats som ger studenten all service som den behöver under sina studier. Flexibel och lokalt anpassad, men med fokus på informationsspridning och -värdering. Det senare fullständigt nödvändigt för den uppväxande Google-generationen. Eller digital natives om man så vill.

Hela e-boksdiskussionen är het. Förlagen håller emot. TJänar mer pengar än någonsin. Biblioteken tycker att de borde vara billigare. Särskilt om man betänker att alla böcker idag börjar i digital form (undantaget Guillous alster)

I Storbritannien har man mätt sambandet mellan höga betyg och användande av bibliotek och deras resurser. Föga förvånande fann man att de som ofta loggade in på bibliotekssystemen och lånade böcker ofta hade höga betyg. Eller så betyder det att aktiva studenter får höga betyg. Man är något konfunderad själva. Kan man säga att så är fallet eller inte. Här på konferensen verkar de flesta tycka att det nog är så. Inte heller så förvånande.

Det finns idag 25 400 vetenskapliga peer-reviwed tidskrifter. Tryckta alltså. Därtill finns 7 311 Open Access (bara tillgängliga on-line) tidskrifter, men de har inte lika hög status. Än. Sen verkar lösningen finnas i Bryssel. Inte på att öka statusen. Utan genom att säga att den forskning som finansieras av EU-medborgarnas skattemedel ska föras tillbaka till dem utan kostnad. Open Access alltså. Tro’t när man ser det. Just det. I gammel media, de tryckta, publiceras årligen 1,5 miljoner artiklar. Det är jättemånga om någon undrade.

Helle Juul, Juul+Frost, pratar länge, engagerat och initierat om framtidens campus och bibliotek. Staden. Campus. Plug in, plug out. 24/7, böcker i bakgrunden och under grunden. Men kvar. Öppet. Holistiskt. Diversitet som norm. Studenter och samhälle. Bibliotekarien i ett nytt sammanhang. Men hon missar forskaren. Varför ska forskaren gå till biblioteket nu när nästan allt material finns att tillgå digitalt.  Vad ska forskaren, alla fall merparten av dem, med biblioteket till? Och varför ska forskaren vara på campus överhuvudtaget?

Förr var svaret enkelt; informationen som fanns lagrat på biblioteket. Ju större bibliotek ju bättre. Nära och tillgängligt. Kollegor och handledning. Sökte sig som flugor till en sockerbit. Tillgången till det senaste tryckta materialet, och arkiven, kombinerat med ett extensivt resande runt i världen, gjorde nya framsteg möjliga. Men nu? Vad lockar? Finansiering? Infrastruktur och arbetsrum? Närmsta kollegorna och labbet. Why oh why ska de vara här?

Helle beskriver beskriver att framtidens universitetsbibliotek behöver ge svar på vad:

1. Creating knowledge

2. Consuming knowledge

3. Communicating knowledge

…betyder/är.

Jag tror att det är den sista punkten riskerar att bli tungjobbad när forskarna lämnat biblioteket. I alla fall till viss del. Förr möttes man här. Visade öppet vad man sysslade med, det fanns möjlighet att komma i samspråk med fler än de man normalt lunchade/fikade med. Kanske inte över fakultetsgränser, men väl över ämnesgränserna. Då och då kanske man till och med kunde samspråka med en student. Hjälpa. Eller intressera, månne en framtida kollega? Ibland kanske man såg någon människa från utsidan. Inte så ofta. Men ibland.

Nu sitter forskaren  instängd på sitt rum (obs, grov generalisering). Kommunicerar digitalt med kollegor över hela världen. Som förstår det smala smala område man själv är specialiserad inom. Man behöver inte förklara för klåpare vad det är man gör. Skönt. Då kan man ju vara mer effektiv. Komma längre. För intryck stör den väg man slagit in på.

Universitetet ska närma sig näringslivet. Risken finns att forskarna kan få lukrativa erbjdande därifrån. Kanske inte historikerna, men naturvetarna, ekonomerna, psykologerna, samhällsvetarna… Ett nytt arbetsrum i ett nytt sammanhang, andra kollegor. Men ingen interaktion. Eller ingen som stör, man kan försjunka. Campus har dränerats, urvattnats och forskaren går miste om den kringliggande kompetensen. Frågorna. De nya infallsvinklarna. Från helt andra håll.

Frågan är akut. Varför behövs campus för forskarna? Vad gör att det är bättre för en forskare att tillbringa sina dagar på campus än någon annanstans? Svaret skulle kunna vara mötet. Med kollegor från andra områden, studenter, samhälle, näringsliv. Som leder till nya infallsvinklar och upptäckter. 

Biblioteken i sin nya form, kunskaps- och interaktionsnoden, kan vara ett av av platserna som dessa möten sker. Men hur ska vi forskarna dit? Vad gör universiteten för att skapa arbetssätt och fysiska strukturer som gör att campus även om 100 år (nåja) är dynamiska platser för kunskapsproduktion, -konsumtion och -kommunikation där, förutom studenter, samhälle och näringsliv, även forskarna är aktiva aktörer.

Kring detta gav Helle Juul inget svar. But yet is more to come!