Blogg

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

POSTAT April 27, 2015, AV Anna Nyborg

Världshistoriens första interstrukturkartläggning

En stor del av vårt arbete på inobi handlar om att analysera och beskriva hur möten och social interaktion mellan människor kan möjliggöras och stimuleras. Se bland annat här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Detta grundläggande mötesplatsperspektiv har vi med oss i allt från stads- och campusplanering till utformningen av det enskilda huset. Vi menar att detta är ett av de viktigaste bidrag som vi som bygger och planerar kan lämna till samhället: att så långt som det är möjligt rigga den fysiska miljön för fler och bättre möten mellan människor och mellan grupper. Det är en förutsättning för både demokrati och tillit och för kreativitet och innovationer.

I grund och botten är stadens rum först och främst ett kommunikationsgränssnitt, ett medium där människor antingen stimuleras eller förhindras att interagera och kommunicera med varandra.
Ett av de teoretiska verktyg som vi använder och upplever oss ha en stor nytta av i detta arbete är begreppet interstrukturer. Detta är ett begrepp som hjälper oss att göra framförallt två saker:

1) Dels att fånga in i nivån över den enskilda mötesplatsen och mäta och beskriva hur ett system av mötesplatser fungerar, vilka dess karaktärsdrag och egenskaper är, dess specifika kvalitéer och brister.

2) Dels att urskilja och inkludera en större bredd av olika sorters platser där människor de-facto möts och interagerar, inte fastna vid enbart de planerade och officiella mötesplatserna.

Under 2014-2015 har vi tagit detta verktyg vidare och på uppdrag av Chalmersfastigheter gjort en Interstrukturkartläggning av Chalmers Campus Johanneberg. Världens första i sitt slag.

I interstrukturkartläggningen undersöker vi just hur campus fungerar som interstruktur. Det vill säga, längre uttryckt, egentligen en mängd separata frågeställningar:

Vilka planerade och oplanerade mötesplatser finns på campus?
Hur förmår campus få olika grupper att mötas? Hur används mötesplatserna?
Hur ser fördelningen ut med koncentrationer och underskott av mötesplatser?
Vilka olika typer av mötesplatser finns representerade, är blandningen mellan typerna bra?
Vilka former av interaktion möjliggörs, i vilken utsträckning?
Är tätheten och närheten mellan mötesplatser tillräcklig?
Är synligheten, tillgängligheten och öppenheten tillräcklig?
Var finns det barriärer och murar? Vad består dessa av?
Är mötesplatserna tillräckligt tillåtande (”karnevaliska”)?
Vilka grupper är dåligt kopplade till andra grupper?
Vilka platser fungerar som magneter för många olika grupper? Varför?

Varför är frågor som dessa viktiga? Ja, ser man på campus och universitetet som ett verktyg som kan utvecklas och finkalibreras för att maximera kommunikation, värdeskapande möten och gränsöverskridande interaktion, då är det nödvändigt att veta hur förhållandena på marken ser ut och att utarbeta genomtänkta handlingsstrategier utifrån det. Chalmersfastigheter driver ett sådant medvetet och strategiskt arbete som förvaltare och utvecklare av campus, det handlar inte om fastigheter – det handlar om möten.

Idag levererar vi slutrapporten från Interstrukturkartläggningen av Campus Johanneberg till Chalmersfastigheter. Kartläggningen omfattar 116 mötesplatser och har genomförts i två steg: fältinventering med en mötesplatsanalys på varje plats och därefter kartproduktion och analys av den insamlade informationen.

Kartläggningen var på flera sätt ett pionjärprojekt. Det var första gången vi genomförde en såhär omfattande interstrukturkartläggning och vi har saknat andra miljöer att jämföra med. Men resultatet överträffade våra förväntningar. vi har fått en tydligare bild av de osynliga strukturerna på campus; var och hur interaktionen sker, var det finns stora hål som måste åtgärdas, mer eller mindre enkelt avhjälpta murar och rester från gamla synsätt på campusplanering som fortfarande i hög grad påverkar och begränsar interaktionsförutsättningarna.

För även om husen är det som syns är det den mer svårmätbara interaktionen mellan människor som äger rum i husens skuggor och salar som är huvudsaken för ett universitet – och den interaktionen måste man titta på med en särskilt kalibrerad blick för att se.

Sammanfattningsvis har detta för oss varit ett mycket givande projekt som har resulterat i ett unikt planeringsunderlag för att utveckla de enskilda mötesplatserna på campus och stärka hela Campus Johanneberg som interstruktur.

Nu ser vi fram emot att ta detta vidare och med stöd av vidareutvecklade kartläggningsverktyg göra fler interstrukturkartläggningar – på andra campus, i stadsdelar och på enskilda gator. Utmana oss!

POSTAT April 10, 2015, AV Anna Nyborg

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga “sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.

HPI – ett påkostat externcampus

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även “lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.

Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av “hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.

Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo

Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.

Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?

Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal “anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.

Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.

Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen.

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.

Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik.

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

POSTAT December 15, 2014, AV Anna Nyborg

Att rädda kulturtidskrifterna är allas angelägenhet

I den alliansbudget som riksdagens utskott arbetat med de senaste veckorna, är kulturutskottets föreslagna nedskärning av det statliga stödet till kulturtidskrifter med 75% den förändring som kommer ha störst långsiktigt negativa effekter för hela samhället.

Går förslaget igenom får det konsekvenser som berör långt fler än kultursektorn. Även vår sektor (löst definierat: byggande och planering) kommer uppleva det, dock framförallt på längre sikt. Visst kan vi producera hus utan en bredd av kulturtidskrifter, men ska vi lyckas göra något mer av husen, då behöver vi både kunna tänka kritiskt och kreativt, förstå vad som sker i samhället och ha ett brett perspektiv där vi ser vår sektor i det större sammanhanget. Att bygga hus och planera städer innebär en ständig interaktion med kapital, samhälle och människor. Det berör frågor om moral, historia, tillhörigheter, miljö och mycket mer. Vi är därför beroende av att det finns en aktiv och självständig kulturdebatt med en viss nivå i samhället. Där utgör kulturtidskrifterna ryggraden.

Sett till statsbudgetens totala storlek utgör besparingen en löjlig näve småpotatis. 15 miljoner kronor i minskat stöd till kulturtidskrifter motsvarar 0,1 % av statens kulturbudget och 0,02 % av statens totala utgiftsanslag. Annorlunda uttryckt motsvarar det två kronor per skattebetalare och år.

Inte mycket pengar, men pengar som har en stor hävstångseffekt. Det som är växelkassa för staten, utgör för hundratals kulturtidskrifter hela skillnaden mellan att existera och lägga ner.

För någon som inte arbetat med icke kommersiell tidskriftsutgivning kan det vara svårt att förstå riktigt hur obefintliga marginalerna är för en typisk kulturtidskrift. Men betänk då att detta är publikationer med ett avancerat innehåll (essäer och undersökande reportage som kan ta veckor att skriva), smala målgrupper (och därmed begränsade prenumerantintäkter) och en obefintlig annonsmarknad (ibland därför att intresse från annonsörer saknas, ibland för att bevara ett genuint oberoende). En stor del av arbetet sker helt ideellt och varken redigerare, skribenter eller fotografer får i närheten av en ordentlig ersättning för nedlagd tid. Få har råd att ha någon anställd. Ännu färre har en ordentlig lokal att vara i.

Villkoren är alltså rätt skrala redan som det är. Den stora intäktsposten i budgeten hos majoriteten kulturtidskrifter utgörs av det statliga stödet. I det läget vill kulturutskottet minska stödet med 75 %. Det är nästan så att man misstänker att det sker av ren illvilja. Men så kan det väl aldrig vara?

Kulturutskottets ordförande Per Bill försvarar beslutet med att kulturtidskrifterna ”borde kunna skynda på digitaliseringen och därmed minska en del kostnader”.

Rörande med så genomtänkta ”goda råd” samtidigt som man sparkar undan benen. Dessvärre är det en mer än lovligt naiv tanke att kulturtidskrifterna skulle kunna spara sig in i framtiden genom en ”påskyndad digitalisering”. Varför förklaras väl här.

På vårt lunchbord ligger mängder av facktidskrifter som ges ut av leverantörer och aktörer i vår bransch. Tidskrifter med namn som Glas, Stål, Trä, Betong, Lera och så vidare. Namnen är självinstruerande. I byggsektorn finns många som vill berätta att man skall använda just deras byggmaterial, med lite redaktionell inbakning. Och det är väl okej. Men om någon inbillar sig att detta är källor för några oberoende och intellektuellt kvalitativa perspektiv på arkitektur och samhällsbyggande så misstar man sig. Därför räcker inte de kommersiellt drivna tidskrifterna, det behövs idédrivna och oberoende kanaler.

Kulturtidskrifternas överlevnad är som sagt en angelägenhet för hela samhället – de skapar värde långt utanför kultursektorn. Att anlägga ett nyttoperspektiv på kulturens betydelse upplever en del inom kultursektorn som provocerande, men för min del är det en självklarhet att nyttan av en offentlig utgift måste värderas.

Så vad är värdet för samhället av att dessa tidskrifter kan överleva? Vad händer om de försvinner? Vi kan ta inobi som ett exempel. Vi hör, som sagt, trots allt inte till de närmast sörjande. Vi är verksamma inom byggsektorn och inte inom kultursektorn, vi är ett företag och inte en idéburen sammanslutning. Icke desto mindre, från oss som enskilda individer till inobi som företag: vi har både glädje och nytta av kulturtidskrifter så gott som dagligen.

Som företag har vi framförallt haft ett direkt utbyte av arkitekturtidskriften Kritik som ensam och med små medel lyft nivån på den svenska arkitekturkritiken under flera år och drivit branschjätten Arkitektur framför sig. Vi läser varje nummer av Kritik och varje gång bidrar det till att vidga perspektiven. Några gånger har vi själva bidragit med artiklar. Hade Kritik inte funnits hade de texterna inte blivit skrivna och vi själva hade aldrig fått skäl att på djupet fundera över hur vi uppfattar den byggda miljön och inom företaget diskutera bredare kring arkitekturkritik.

Vad är poängen med arkitekturkritik? Det kan studenterna på varje arkitektutbildning se med egna ögon i samband med de obligatoriska kritiktillfällena. Kritiken är arkitekternas viktigaste arbetsverktyg, det är genom kritiken vi utvecklar oss själva, vårt arbete och hela vår yrkeskårs förmåga. Genom kritiken slipar vi våra argument, tvingas tydliggöra våra antaganden och vägval, värderingar och föreställningar. Kritiken skär genom det osynliga i arkitekturen och synliggör underliggande fördomar och förlorade alternativ. Både under gestaltningsprocessen och efter den – kritiken är vår motsvarighet till naturvetenskapens försöksutvärderingar.

Ändå är arkitekturkritiken i Sverige sorgligt eftersatt. Det råder brist på kvalificerade och analytiska texter och det råder brist på oberoende skribenter som skriver annat än beskrivande hyllningar av sina kollegors arbete. Den modiga, genomtänkta och oberoende kritiken finns inte i Glas, Stål, Trä, Betong och Lera, där de projekt som är utvalda finns där för att framhålla förträffligheten hos respektive material, inte för att problematiseras.

För något år sedan organiserade vi ett samtal om bostadspolitik på vårt kontor i Victoriapassagen som resulterade i en artikel i Fronesis nummer 42-43 om Hemmet och bostaden. Samtalet genomfördes i våra lokaler men initiativet kom från Fronesis nummerredaktion. Det var kulturtidskriften som såg till att det samtalet överhuvudtaget ägde rum.

Och det är ofta precis den rollen som kulturtidskrifter har i det ekosystem som samhällsdebatten är: en möjliggörare och plattform som skapar många andra kulturhändelser. Genom sin konstruktion med temanummer, redaktioner och regelbunden utgivning bär kulturtidskrifterna på mekanismer som manar till reflekterad åsiktsyttring, något som allt mer blir en bristvara i ett medielandskap där allt mer består av korta ögonblicksrapporter och tyckarkrönikor på det som hände för fem minuter sedan.

Den feministiska kulturtidskriften Bang har sedan 1991 publicerat de bästa texterna om bostäder. Alltihop ur ett feministiskt perspektiv som inte finns någon annanstans. Vad kan en feministisk och postkolonial estetik innebära? Skarpa idéer om det finns inte främst i Arkitektur men väl i Bang.

Både Kritik, Fronesis, och Bang riskerar nu att mista större delen av sin finansiering, liksom ett stort antal andra kulturtidskrifter med olika inriktning.

Det kulturtidskriftsstöd som kulturutskottet nu sparar in kostar oss skattebetalare ungefär 2 kronor per person och år. En femtedels cheesburgare. Per år. Det är inte mycket pengar för att upprätthålla någon sorts grundläggande infrastruktur för en oberoende kultur- och idédebatt i landet.

Har vi verkligen blivit så dumsnåla att vi inte har råd med det?

Ett samhälles självbild och prioriteringar kan mätas genom var det anser att det måste göra sina besparingar och var det väljer att satsa. Kulturutskottets ordförande Per Bill vill vara ”väldigt tydlig med att det är på kulturtidskrifter som vi ser besparingspotentialen.”

Är det så illa ställt att kulturutskottets majoritet värdesätter en femtedels cheesburgare mer än att ha en ryggrad i landets kultur- och idédebatt?
Det verkar inte bättre.

Här kan man skriva under ett upprop för att rädda kulturtidskriftsstödet!

Bilder i posten från Arkitekturtidskriften Kritik som nominerats till Kollapriset.

POSTAT December 1, 2014, AV Anna Nyborg

Arkitekturgalan 2014

Stora salen i Aula Medica

Det var ett tag sedan jag var uppe i Stockholm och minglade runt på Arkitekturdagen (sedan några år omdöpt till Arkitekturglan för mer flärd, typ) men det brukar vara ett bra tillfälle att ta pulsen på hur det är ställt med arkitekturen (och arkitekterna) i landet. Och så är det ju trevligt att träffa gamla kompisar och kollegor också.

I år hade Sveriges Arkitekter förlagt Arkitekturdagen till Aula Medica vid Karolinska institutet. En på alla sätt ståndsmässig inramning (den som vill kan med fördel läsa Fredrik Rosenhalls text om byggnaden här) för den professionella och “uppstyrda” konferens som Arkitekturdagen utvecklats till uner senare år.

Moderator för dagen var Jenny Strömstedt, som med andan i halsen efter att ha hastat från Nyhetsmorgonstudion snabbt fann sig i att stå framför 850 (nytt publikrekord) representanter från den svenska arkitektkåren. Under hela dagen levererade hon sedan vassa och pålästa följdfrågor till de många inbjudna föreläsarna och paneldebattdeltagarna. Svaren hon fick kändes även de insatta och i de olika panelerna rådde allt som oftast en gränsöverskridande samstämmighet, oavsett om det var byggherrar eller politiker som intagit scenen, kring vilka vår tids stora utmaningar är och vad som borde göras.

När jag arbetade på Sveriges Arkitekter 2009-2011 präglades allt som oftast samtalet i arkitektkåren av frustration. Självbilden var den av missförstådda väktare av holistiska visioner och mjuka värden redo att på allvar axla framtida utmaningar, men med litet gehör från övriga aktörer. 2014 är läget ett helt annat. Politiken är i djup kris och nya visioner för samhällets framtida utveckling lyser med sin frånvaro. Bostadsbristen fortsätter att öka och likaså svenskarnas ekologiska fotavtryck. Arkitektur och stadsbyggnad erbjuder lösningar till dessa problem och det verkar vara en insikt som nu landat även utanför det egna skrået. Det finns förväntningar och förhoppningar på arkitekterna. Kanske är tiden mogen för kåren att erövra en del av det förlorade inflytande som modernismens backlash inneburit? En insatt beställare är i vart fall en god start.

Något som säkerligen kommer att göra skillnad är utredningen Gestaltad Livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson leder arbetet och presenterade utredningen som bland annat skall:

 föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden,

 analysera de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken och vid behov föreslå nya mål.

Det hela skall presenteras i oktober 2015. Motsvarande dokument i de nordiska grannländerna har visat sig vara effektiva verktyg för politisk uppslutning kring frågorna och har av många lyfts som helt avgörande för att höja digniteten på arkitektur, design och form som värdeskapande discipliner med central roll i samhällets omställningsarbete.

Samtidigt är inte detta något som kommer utan motprestation. I en paneldebatt på temat makt (med den något gnälliga rubriken Varför blir det inte alltid så bra som vi vill) manades snarast till självransakan. Sara Westin, forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala Universitet har i sin avhandling Planerat, alltför planerat använt sig av psykonanalys för att gå på djupet med arkitekters komplexa förhållande till modernismen (no pun intended). Även om språket och idealen ändrats på ytan finns många av modernismens värderingar och arbetsmetoder kvar inom kåren. Samtidigt menar Westin att hon, fyra år efter att ha publicerat Planerat, alltför planerat, i konsumismens tidevarv ser ett behov av mer planering. När Jane Jacobs skrev sina texter var de reaktioner på den likriktning dåtidens planeringen skapade. Idag är det snarast bristen på planering som resulterar i densamma.

Mycel

Carl Mossfelt, tidigare VD på Tällberg foundation, använde en mycket träffande liknelse från naturens värld för att illustrera sin syn på arkitekternas problem. Enligt Mossfelt är samhället lite som svamp i en skog. Arkitekter är besatta av svampar – deras form, färg i vart fall. Problemet är bara att vilken svamp som dyker upp är framförallt avhängigt mycelet – det vill säga det underliggande rotsystemet. Mossfelt menar att nyliberalismen har lett till en decentralisering av makten i samhället och att arkitekter (och politiker) inte lärt sig att hantera denna förändring. “Ni stirrar er blinda på svampens form, men ni måste förstå att det är ett nytt sorts mycel!” förkunnade han med allvar i rösten. Det blir inte som arkitekterna och politikerna vill. Det blir som mycelet vill, och det är ekonomerna och juristerna som behärskar mycelet. När får vi se det första arkitektontoret gå samman med en advokatbyrå och en investmentbank (helst i stiftelseform med politiker ii styrelsen)? Helt klart en viktig tankeställare, även om allt fler arkitektkontor börjar släppa taget om “svampen”.

AVA-Tower, Manuel Gautrand

Arkitekturgalan bjöd även på en rad föreläsningar från internationella gäster. Manuelle Gautrand talade om att bygga högt i Paris (något som blivit stört omöjligt) och i Göteborg (verkar vara lättare, även om just hennes förslag inte vann tävlingen om Karlvagnsplatsen).

Ann McAfee, gillar också torn, men är mer känd för att i rollen som (idag pensionerad) stadsbyggnadsdirektör i Vancouver ha varit en av de drivande krafterna i arbetet med att ta staden till toppen av Most Liveable Cities (etta 2006). För att sammanfatta består framgångsreceptet av en kombianation av politiskt ledarskap (set directions and stick to them – for the long run), inkluderande medborgardialog, stöd till medborgarinitiativ, förhandlingar mellan olika intressen med fokus på lösning och en vilja att uppfinna och utveckla egna lösningar som svar på de egna utmaningarna (exempelvis de typiska Vancouverskraporna som med sin plint av låga bostadshus skapar gaturum samtidigt som de erbjuder utsikter och hög exploatering). Samtiigt har framgången också inneburit helt andra utmaningar. Downtown Vanccouver är inte bara most liveable utan också en av de dyrate platserna att bo på i hela Kanada. Samma problematik som återkommer i städer med most liveable stadskärnor över hela världen. lösningen ligger, för att spinna vidare på Mossfelts analogi, nog snarare i mycelet än i svampens form.

En som kunde kombinera både form och samhällsengagemang var Ralph Erskine (1914-2005).som i år skulle i fyllt 100 år. The Ruth and Ralph Erskine Award delas ut var tredje år till en eller flera arkitekter som verkar i Erskines anda. I år gick priset till John Lin och Joshua Bolchover som genom non-profit verksamheten Rural-Urban Framework (RUF) i samverkan med University of Hong-Kong under 8 år arbetat med projekt på den Kinesiska landsbygden. Deras inställning och framtoning genomsyras av ödmjukhet inför traditionella byggnadstraditioner och det lokala kontextet, men resultatet angriper globala frågor med ett samtida formspråk.

Mulan primary school, RUF

Dagen avslutades med en Pecha Kucha där ett antal unga arkitekter fick presentera sina respektive verksamheter. Jag inspireras av Andreas Martin-Lööf som med stort självförtroende ingår samarbeten där hans kompetens genererar arkitektur med stora värden för både beställare och brukare. Även om Junior Living inte är det optimala svaret på ungas bostadsbrist (det lämnar en hel del att önska i form av blandning av lägenhetsstorlekar eller möjlighet till levande bottenvåningar) så är det en idé som realiserats och faktiskt visat sig fungera på bostadsmarknaden. Visst bör vi som arkitekter engagera oss i att påverka politiken och övriga aktörer i byggbranschen, men efter Arkitekturgalan 2014 känns det som att manegen äntligen ligger krattad och det nu är hög tid att släppa sargen och hitta rätt samarbetspartners och projekt där en progressiv arkitektur kan åstadkommas. För det är endast genom de realiserade projekten som vi på allvar visar att arkitekter har något att tillföra samhället.

POSTAT November 6, 2014, AV Anna Nyborg

Högskolan i Dalarnas nya bibliotek i Falun

Vakna 05:30. Världens minsta och skumpigaste flyg till Borlänge. Taxi till Falun. Vad finns här då? Jo, Högskolan i Dalarnas nya biblioteks- och entrébyggnad. Nybyggt 2014 efter en tävlingsvinst av Adept Architects. Och så Kurt Byström, bibliotekets projektledare och Hans Danelid, tf bibliotekschef som guidar oss runt.

Byggnaden är en av referenserna i den omvärldsanalys som inobi gjort i Projekt Framtidens bibliotek för Göteborgs Universitet. Läs gärna om objektet i denna. Projektet finns även publicerat i olika former, bl a i A10 och på Archdaily (bra bilder).

Jo, visst är detta ett mindre projekt i glesbygd, men de flesta frågeställningar som behandlats i Falun är relevanta och aktuella även för oss. Och de frågeställningar vi har Campus Näckrosen har på olika sätt berörts i Falun. Som i alla biblioteksprojekt har processen varit lång och stött på många motgångar. Men resultatet är intressant. En liten pärla faktiskt.

Viktigaste lärdomar från besöket:

1. Här vill man inte kallas sig Media Center, Learning Lab, Information Common eller liknande. Man är det nya ’biblioteket’ och biblioteksbegreppet tål att utvecklas utan att behöva speciella benämningar. Ja, man jobbar med e-litteratur, utvecklar studiemiljön och är en arena för samverkan. Men allt det är inkluderat i en modern tolkning av biblioteksbegreppet. Vettigt.

2. Samarbetet med duon från Adept Architects lyfts fram som väldigt viktigt för bibliotekets lyckade utformning. Adept kommunicerade lyhört och professionellt med bibliotekets projektgrupp och hade därtill ansvaret för utformningen även avseende inredning. Viktigt.

3. Ge inte upp. Se till att biblioteket är representerat i alla organ, utskott, arbetsgrupper och projekteringssammanhang under projektets gång. Lätt att någon viktig funktion går i stöpet om helheten inte kan bäras fram till färdigt byggt resultat. I Falun har man fått kämpa och det var det värt.

Vi har som sagt beskrivit projektet i vår omvärldsanalys men lite kan kanske ändå tilläggas så här i samband med ett platsbesök:

Arena

Biblioteket är uppbyggt kring en amfiteaterliknande arena som också är byggnadens hjärta och nav. All orientering utgår från arenan. Viktigast är kanske det massiva intresse av att nyttja arenan som visade sig finnas. Både från högskolans utbildning, forskning och studenter. Även föreningar, kulturgrupper, företag mm vill nyttja arenan och en policyutveckling pågår för att hantera vilka som egentligen är välkomna. En smärre succé således.

Men akustiken är inte optimal och förbättringsåtgärder ska genomföras. En kritisk besökare noterar också att arenan är relativt statisk i sin karaktär, storlek och utformning. Också att den utgör stommen i byggnadens idémässiga utformning bidrar till att den är just statisk.

Arenan är ständigt närvarande i biblioteket. Var du än befinner dig har du en relation till arenan i form av ljud, ljus, siktlinjer eller annan kommunikation.

Entré och omvärld

Biblioteksbyggnaden är också den nya campusentrén. Vissa organisatoriska svårigheter har betytt att man trots det inte fullt ut samordnat bibliotekets entré med högskolans entré. Info- och entréfunktioner ligger som ett pärlband genom biblioteket, från det lilla caféet direkt i biblioteksentrén, via infopunkter i arenan till passagen med högskolans reception som första funktion när biblioteket passerats.

Infodiskarna är omsorgsfullt placerade lagom långt in i biblioteket och lagom centralt på arenan för att vara maximalt nyttiga och tillgängliga. Personalen har en något bullrig arbetsmiljö i disken. Många frågor slussas vidare in till campus-receptionen eller till bibliotekets personal för djupare handledning.

Lärmiljöer

Arenan är en lärmiljö i sig när den inte nyttjas för något event, men merparten av enskilda platser, grupparbetsplatser, grupprum, tysta rum etc ligger några steg utanför arenan. Man har uppnått en mycket bred variation i utbudet av lärmiljö och har i biblioteket 400 studieplatser till sina 18 000 studenter, varav hela 11 000 är nät-studenter (!) och alltså inte finns på plats på campus.

Programmets tysta läsesal delades upp i två mindre tysta läsesalar föra att bidra till denna variation. 10 av de 18 grupprummen har utrustats med stora bildskärmar för samarbete (och nät-samarbete).

I utbudet av lärmiljöer ryms också bl a ett mediarum, som möjliggör gemensamt lyssnande och tittande på media-material ur samlingarna samt på inlånat eller streamat material.

Exponering och bokförvaring

Mängden samlingar är inte så omfattande. Och mängden i arkiv är ganska minimal. Alla samlingar får plats i de öppna bokhyllor som utgör innerväggar. Alla innerväggar är bokhyllor. Men stor energi har också lagts på att tillgängliggöra det elektroniska materialet. Displayer erbjuder aktuella e-titlar inom olika ämnesområden.

En kul detalj är de flyttbara skyltar som styr sorteringen. Design by Adept i finstämt samarbete med bibliotekets projektgrupp, precis som allt annat i biblioteket – rumsligheter, material och inredning.

Kontorsmiljöer

I planeringen av biblioteket var det beslutat att kontorsplatser skulle placeras i en intilliggande byggnadskropp. När man sent i processen fick möjlighet att flytta in delar av kontorsplatserna i huvudbyggnaden blev det en mycket traditionell och i sammanhanget något märklig cellkontorslösning.

Och nu för dig som tycker att det är svårt att hitta foton från projektet. Håll till godo:

Lärkträ

Rastret “reflekterar omgivningen”, tjänar som solskydd men är framförallt en konstnärlig utsmyckning av Jeppe Hein.

Tysta rum (2 st) är markerade med en orange kulör.

Wc är en färgklick.

Next Generation Learning

Dessutom så har man på Högskolan i Dalarna satsat på utveckling av ett NGL-centrum (Next Generation Learning). Det ”… handlar om pedagogik som utvecklar teknik och hur vi på ett innovativt sätt kan utnyttja de möjligheter som dagens teknik ger för att
möta pedagogiska utmaningar.” Naturligtvis mycket intressant för en högskola en bit från storstaden och med intresse i att utveckla sin distansundervisning. Eller nät-undervisning som man säger här. För i stor utsträckning är man personligare och närmare sina nät-studenter än sina campus-studenter.

Vi träffade Ragnar Olafsson, Utvecklingsansvarig digitala lärmiljöer, som beskriver hur personal på NGL-centrum har dubbelkompetenser inom både pedagogik och teknik. Man jobbar för att för nät-studenterna tillgängliggöra allt som campusstudenterna har tillgång till.

Högskolan i Dalarna har 70% nät-studenter. NGL-centrum har utvecklat egna verktyg och portaler för den samverkan, streaming och seminarieverksamhet som bedrivs. Förebilden för den nätbaserade utbildningen har varit den vanliga fysiska. Allt ska vara lika lätt och intuitivt. Ingen särskild ny pedagogik ska krävas. Ingen teknisk kunskap ska egentligen heller krävas. NGL-centrum tar hand om tekniken, användaren ska jobba intuitivt. Utmaningen är inte pedagogiken, utan att överbrygga avståndet. Det är det tekniken ska göra.

På högskolan har man 10 salar utrustade med utrustning och programvara för streaming. Med dessa producerar lärare och föreläsare ca 2 500 streamade föreläsningar/år. Dessa är tillgängliga för alla. Med besöksinloggning är det möjligt att delta i streamade event så väl som sparade. Man kan också delta i livechat även som besökare. Detta sänker trösklarna till högskolan och ger bra PR.

Blogg

Världshistoriens första interstrukturkartläggning

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Att rädda kulturtidskrifterna är allas angelägenhet

Arkitekturgalan 2014

Högskolan i Dalarnas nya bibliotek i Falun

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Ny kontorsassistent

Trädgårdsstad – går det att åstadkomma idag?