Göteborgsdebatt Archives | Page 2 of 3

POSTAT November 4, 2014, AV Anna Nyborg Lafveskans

En broöppnare?

Ola Nylander vänder i GT på perspektiven kring nya Hisingsbron. Är det verkligen så självklart att dagens Göta Älvbro måste rivas, frågar Nylander som menar att pratet om dess dåliga tekniska skick är en myt – i själva verket kan bron, som trots allt har både bebyggelsehistoriska och arkitektoniska värden, stå länge till.

Nylander kastar istället in ett nytt alternativ i brodiskussionen: behåll den befintliga bron för kollektivtrafiken men riv extrafilerna på sidorna som gjort den både klumpigare och mer underhållskrävande. Bygg samtidigt en ny lågbro för bilar, cyklister och gående, parallellt med den existerande bron. Göteborg behöver fler broar, inte färre, slår Nylander fast och jämför med andra flodstäder med livlig sjöfart där broarna per kilometer flod är fler än i Göteborg. Vid den nya lågbron ges sjöfarten företräde och broöppningar förekommer utan schema.
Det är alltid en fröjd när någon vågar lyfta in förslag från helt nya vinklar in i debatter som kört djupt ner i givna hjulspår.

Knäckfrågan kring Hisingsbron är som bekant höjden, där regionen och den regionala sjöfarten respektive staden Göteborg har olika intressen. Ur regionens perspektiv vill man undvika att bron sänks och påtvingar vänertrafiken att passara vid schemalagda broöppningar. Det komplicerar transportplaneringen och skapar merkostnader (Ja vadårå invänder kritiker, det finns ju redan många andra lågbroar som sjöfarten passerar längs vägen till/från Vänern. Skillnaden är dock att Hisingsbron är ojämförligt mycket mer trafikerad med kollektivtrafik som kör efter tidtabell än övriga broar.)

Ur stadens och stadsplaneringens perspektiv är bron å andra sidan för hög för att möjliggöra smidiga rörelser mellan älvens två sidor, den blir därmed till en barriär för rörelser till fots och med cykel. Till det kommer att stora ramper behövs på ömse sidor, vilket äter upp landyta som istället kunde förtätas med stadskvarter.

Med Nylanders förslag kan ramperna krympas avsevärt, då den enda trafik som blir kvar på bron är buss och spårvagn. Det avgör saken för min del. Om olika alternativ ställs mot varandra är detta det förslag som får min röst – jag avskyr att riva grejer som fortfarande fungerar.

Min personliga åsikt som varandes Hisingsbo sedan 10 år är för övrigt den att jag uppskattar höjden på dagens bro. Visst är det en uppförsbacke när man ska in till stan med cykel, men det är också den enda gången på dagen då jag upplever starkt att jag bor på en ö och att jag bor i en hamnstad. Vyn från toppen av brospannet över pråmar, kranar, hustak, kajer, ut mot havets släta vita linje långt i väster och skogarnas sågiga gröna linje bortom Partille i öster, är värd ansträngningen att ta sig upp dit. Den dagliga upplevelsen skulle gå förlorad om jag anvisades till en lågbro. Trist tycker jag, men med Ola Nylanders förslag kunde båda möjligheterna finns kvar.

POSTAT April 23, 2013, AV Anna Nyborg Lafveskans

Byggemenskaper: ett frö som behöver vatten

I förra veckan arrangerade Stadsbyggnadskontoret i Göteborg sin återkommande Stadsbyggnadsakademi. Den här gången med temat byggemenskaper. Jag redovisade pågående byggemenskapsprojekt runt om i landet, baserat på den projektrevy Föreningen för byggemenskaper hade vid årsmötet i Stockholm föregående helg.

Jämfört med motsvarande genomgång för ett år sedan har antalet av oss kända pågående projekt nu ökat från 9 till 21 – i olika stadier av genomförande:

En hel del är alltså på gång och det rör sig framåt – trots ett generellt sett lågt byggande i landet. Men det mesta är också, måste man konstatera, ännu i väldigt tidiga skeden. Som idé och som rörelse befinner sig byggemenskaperna alltså just nu i ett läge där det finns många förhoppningar, men betydligt färre ”konkreta fakta på marken” i form av genomförda projekt.

Det är en fas fylld av möjligheter – men också risken att hela projektformen faller ihop som en sufflé när väl nyhetens behag lagt sig och projekten möter den krassa verkligheten och ett efter ett går på pumpen av olika skäl.

För stunden väcker Byggemenskaper stort intresse från många håll. Det ligger i tiden. Men entusiasm och intresse kan på egen hand bara uppnå begränsade resultat. Det är först när samhället från sin sida svarar med konkreta åtgärder för att ge byggemenskaper rätt förutsättningar som det kan bli fart, kvalitet och volym på byggemenskaperna.

En parallell till 30-talets situation kan vara aktuell. Vid den tiden rådde en omfattande bostadsbrist och en högst otillfredsställande nyproduktion av nya bostäder till rimliga priser. Flera ambitiösa initiativ togs bland byggnadsarbetare och hyresgäster till att uppföra sina egna bostäder i kooperativa former, men det var först när staten 1942 gav kooperativa företag en särskild möjlighet att få statliga tertiärlån upp till 95 % av fastighetens värde som det kooperativa byggandet tog verklig fart. Den konkreta ekonomiska reformen var nyckeln till att det kooperativa byggandet under två decennier därefter kom att dominera och leda svensk bostadsproduktion.

Motsvarande reformer behövs idag för byggemenskaperna. Men de behöver inte nödvändigtvis komma från staten. De kommuner som vill stimulera byggemenskaper kan göra mycket på egen hand. Men det förutsätter ett aktivt ställningstagande: staden måste börja se byggemenskaper som ett reellt verktyg för att klara sitt bostadsförsörjningsansvar och förverkliga stadsbyggnadspolitiska målsättningar.

I Göteborg har vi just nu den förmånliga situationen att det finns många spännande initiativ på marken kombinerat med ett intresse från stadens sida, vilket stadsbyggnadsakademin var ett exempel på. Men det räcker inte. Nu måste de frön som är sådda vattnas och få rätt näring för att kunna slå rot och växa. Det hänger på staden.

Här är fem konkreta åtgärder som Göteborgs stad kan vidta för att stötta det spirande intresset för byggemenskaper i staden:

1. Ta fram och kommunicera en vision om hur Göteborgs kommun avser att jobba med byggemenskaper.

Ta ett helhetsgrepp om frågan, sätt upp mål och en vision för vad staden vill uppnå med byggemenskaper. Här som i alla andra planeringssammanhang handlar det om att bygga förtroende. Förvaltningarna behöver ha ett tydligt uppdrag från politikerna. De enskilda tjänstemännen behöver känna en tydlig vilja från staden. Byggemenskaperna behöver veta att stadens engagemang är seriöst menat, långsiktigt samt vilket konkret stöd man kan räkna med.

2. Inrätta en funktion på Fastighetskontoret / Stadsbyggnadskontoret med uppgift att stötta byggemenskaper.

Byggemenskaper drivs av ”amatörer”. Kommunen måste förhålla sig till att det därför ställer andra krav på förvaltningarnas arbete än att jobba gentemot professionella exploatörer och fastighetsutvecklare. Kommunen behöver börja spela en annan typ av roll. Mer vägledande, mer aktiv i flera faser av projektet. Det kräver avsättning av resurser och det kan, med erfarenheter från Hamburg och Tubingen, innebära inrättandet av en särskild enhet eller en tjänst som lotsar byggemenskaper.

3. Underlätta matchmaking, ge byggemenskaper en ingång och närvaro på Boplats Göteborg

Ännu så länge är byggemenskaper fortfarande något som i första hand engagerar begränsade grupper av entusiaster. Ninni Löwgren från Tysk-svenska handelskammaren konstaterade på Stadsbyggnadsakademin att byggemenskaper i Tyskland nu har utvecklats från ”ideologi” till ”pragmatism” – main stream. Detsamma måste ske här. Kommunen kan genom olika åtgärder, som t ex en tydlig ingång på Boplats Göteborg och en egen ”tomtkö”, ge byggemenskaper både en ”legitimering” och bidra till en ”normalisering” av projektformen.

4. Korta projekttiden för byggemenskaper genom en proaktiv plan- och markstrategi.

De långa projekttiderna i svenskt byggande är ett problem för alla byggande aktörer men särskilt för mindre aktörer och särskilt för aktörer som bygger på ett ideellt och personligt engagemang. Kommunen kan själv se till att projekttiderna kan kortas utan att planprocessen behöver reformeras genom att proaktivt arbeta fram detaljplaner där byggrätter reserveras för byggemenskaper.

5. Driv mötesplats för erfarenhetsutbyte mellan aktiva byggemenskaper

För de aktiva byggemenskaperna är ett kontinuerligt erfarenhetsutbyte med andra som befinner sig i samma typ av processer både ett sätt att undvika att göra misstag och ett sätt att hämta energi ur det faktum att man inte är ensam ute på havet. Genom att etablera eller stötta en regelbunden mötesplats för erfarenhetsutbyte, t ex en gång i kvartalet, mellan byggemenskaper, kan kommunen göra en viktig insats.

POSTAT February 9, 2013, AV Anna Nyborg Lafveskans

Ett nytt kunskapsstråk för Göteborg

Tillsammans med Johannes Hulter från YIMBY Göteborg har vi tagit fram ett förslag för förtätning med bostäder och verksamheter längs Guldhedsgatan mellan Kapellplatsen och Sahlgrenska. En gemensam debattartikel är idag publicerad i GP. Yimby skriver mer om förslaget på sin hemsida.

Syftet med det här förslaget är tvåfaldigt.

Vi vill dels bidra till diskussion och idéutveckling kring hur några av Göteborgs viktigaste kunskapsproducerande områden kan knytas närmare varandra. Avståndet mellan Chalmersplatsen och Sahlgrenska är faktiskt inte längre än Avenyn från Götaplatsen till Kungsportsplatsen. Men det känns mycket längre. Det beror på att Guldhedsgatan är en motorled istället för ett aktivt stråk med intressanta målpunkter längs vägen, där människor rör sig med många olika transportslag. Det finns idag många ytor längs Guldhedsgatan där nya byggrätter kan inrymmas utan att det innebär konflikter med befintliga områden runt vägen. Det är ytor som blivit över som ett arv från ett äldre planeringsparadigm där principen var att dra bebyggelsen så långt bort från vägarna som möjligt

Vi vill även bidra till att lyfta diskussionen om stadsförtätningar ur den ständiga återvändsgränden: för eller emot. Låt oss inse att förtätningar kan vara både bra och dåliga – det hänger helt och hållet på hur de passas in och genomförs. Med ansvarsfulla och genomtänkta förtätningar, som vi menar att detta är ett exempel på, kan vi både utnyttja befintlig infrastruktur mer effektivt, minska stadens miljöbelastning och ytanvändning och samtidigt göra staden bättre för alla som bor i befintliga områden runt den tillkommande bebyggelsen – utan att lägga beslag på grönytor som är viktiga för rekreation och ekosystemtjänster. Genom förslaget koncentreras 1000 nya bostäder och 20 000 kvadratmeter ytor för verksamheter längs ett av stadens mest välförsörjda kollektivtrafikstråk.

Vi har även gått lite mer på djupet i att studera ett antal av de platser som stärks och utvecklas genom förslaget. Genom att koncentrera nya byggrätter precis vid vägen stärks en kedja av strategiska mötesplatser i staden från Kapellplatsen via Chalmersplatsen, Wavrinskys plats, den nya Medicinareplatsen vid entrén till Medicinareberget och sist Sahlgrenska – den regionala motorn för Life Science.

Ovan illustreras en möjlig framtida vy längs Aschbergsgatan ner mot Kapellplatsen. Idag är Kapellplatsen i stora drag en bortslösad möjlighet att öka tätheten och koncentrationen av händelser runt stråket på ett sätt som stärker attraktiviteten i att resa kollektivt. I bilden här nedan illustreras samma plats från luften. Resonemangen kring varför detta är en lämplig förtätning utvecklar vi i rapporten (se nedan för länk).

Mest centralt i förslaget är ändå det vi menar bör ske längs Guldhedsgatan på sträckan från Wavrinskys plats ner mot Sahlgrenska. Här är glesheten runt stråket särskilt påtaglig och särskilt förödande för fungerande stadsrumssamband. Här har vi prövat möjligheterna för att placera in ett flertal nya byggrätter med entréer mot gatan. Det är naturligtvis av avgörande vikt att de tillkommande kvarteren ges öppna och tillgängliga bottenplan (se rapporten för förklaring av nedanstående bild):

Synpunkter? Skriv gärna i vårt kommentarsfält eller delta i debatten hos YIMBY eller i GP! Är detta rätt eller fel väg att gå för att få in nya bostäder i Göteborg?

LADDA NER

Förslaget i sin helhet finns att ladda ner här:

Lågupplöst fil (12 mb, pdf)

Högupplöst fil (33 mb, pdf)

POSTAT October 3, 2012, AV Anna Nyborg Lafveskans

Crisis mgmt, eller varför int hitt på nått

Jag har tänkt på en sak. Allt sedan jag sprang över lite statistik. Handlar om hur mycket pengar olika svenska universitetsorter har fått i anslag från Vetenskapsrådet-medicin. En kurva utmärker sig. Den heter “Göteborg” och är röd i bilden ovan. Ändå sjungs det ständigt om att den ljusnade framtid är vår. Hur går det ihop, och är man beredd att kraftsamla i tillräcklig mängd för att vi inte ska behöva använda krisens skapande kraft?

För hallå! Vakna, det händer nu, och vi är inte med. Det är här min undran kommer in. Fattar ni inte? Eller är det bara min otåliga sida som gör att jag tycker att det går trögt? Är jag en alarmist? Om vi inte får Västsveriges kunskapsmiljöer att komma samman och utveckla varandra, att i huvudtaget ha kunskap om varandras existens, så kommer vi att hamna i stagnation och kris. Och det värsta scenariot av dem alla, om vi har Life Science-hatten på oss, är att den stora i Mölndal, som ofta nämns vid sitt namn, lämnar och lägger ner. Då blir det kris. Riktig svart eländig kris.

Men måste det då vara något negativt. Kris är ett sätt att skapa förändring. Förlusten vid slaget i Waterloo, Varvskrisen och fordonsbranschens hickningar är exempel på händelser som fått Göteborg att förändras, kanske inte i grunden. Men lite mer än bara en polish.

Ibland kan det vara bra att rikta ögonen österut. En så där 50 mil landvägen. Eller varför inte söderut. Pass 30 mil. Vad händer när något krisar? Pharmacias nedläggning i Uppsala och AstraZenecas i Lund var båda mycket upprivna när de tilldrog sig. Men inom Stockholm Life sjunger man Pharmaciadödens lov. Draken har spytt ut sig före detta medarbetare som inte tycks tveka att ta saken i egna händer och försöka att forma sin egna framtid. Och ett kontaktnät har de redan. Sedan tiden som anställda på det stora läkemedelsbolaget. Problemet är väl bara att kontaktnätet reproducerar sig inte längre. Det går snarast i pension. Tämligen snart. Men i Lund är kontaktnätet fortfarande ungt. Här kommer det hända stora saker, sanna mina ord.

Men man behöver inte locka på krisen för att utveckla en stad eller en region. Men något bör göras. För just nu är vår region vi nummer tre i ”norra Europa”, i varje fall om vi ser hur kunskapsproduktion och högre utbildning. Istället går det att skapa en plan, en samfälld idé, ett gemensamt mål, en allmänning och sen köra så det ryker. Flera har gjort det, och på så vis skapat utveckling. Exempel står att finna i vår alldeles nya omvärldsanalys om vi gjort inom ramen för Projekt Campus Näckrosen. Och det finns flera gemensamma nämnare.

Om dessa har vi skrivit flera gånger. Här, här och även här. Grunden till all innovation är interaktion. Därför tjatar vi om behovet av interstrukturer för att ge plats åt mellanmänskliga relationer som i sin tur bildar basen till nydanade kunskapsbyggande.

Ingvar Carlsson skrev en mycket uppmärksammad, men tämligen lam skrift, en genomgång, av Life Science verksamheter i Västra Sverige. Någon som kommer i håg den? Carlssonrapporten brukar den refereras till. Finns här på en i sig ganska spännande sida. För den har knappt uppdaterats sedan rapporten släpptes. Aktiviteten går i stället att finna om man klickar sig vidare till GöteborgBIO (med en mkt irriterande lite musiksnutt varje ggn man öppnar sidan…). Men vad händer egentligen? Någon som sett några synliga resultat? Något som andas framtidshopp och tillförsikt? Ett stort wooooow liksom. Vi är verkligen på gång! Okej, okej, jag är part i målet taget det arbete vi gjort och gör kring Medicinareberget och Sahlgrenska. Men ändå, vill vi synas i konkurrens från Stockholm/Uppsala och Lund/Malmö så är det dags att sätta fart.

Varit i Stockholm/Solna på länge? Tittat på gropen. Diket. Där man skapar en helt ny stadsdel, flyttar en väg, däckar över en järnväg, bygger ett nytt sjukhus och investerar runt tre miljarder enkom för Karolinska Institutets räkning. Och drar till sig forskningsanslag, direkt ur statsbudgeten som ingen annan får vara med och tävla om. Här har man fattat, sammanlänka starka kunskapsmiljöer med interstrukturer som ökar synligheten. Och man berättar berättelsen, och viftar med framgångsflaggan. Och kom nu inte dragande med att Stockholm ligger i Stockholm och det är där politikens maktcentrum finns. För det handlar inte om det. De gör kort sagt ett bra jobb.

Men vi kan väl fortsätta och befinna oss i pratvärlden i den här delen av landet. Och babbla och bubbla, och visonera, och vara fega. Å vips ska ni se, så blir vi omblåsta, månne det vara av “Fjärde storstadsregionen”, för så kallar sig Linköping/Norrköping. Inte så fyndigt. Särskilt inte när de har möjlighet till att bli nummer tre.

På onsdag bär det av mot Nordamerika för egen del. Erik har lovat att fixa en egen bildbyline till mig, snaskiga reportage blir det, från flera av de förnämsta universiteten och regionerna. Tror ni att vi har nått att lära av dem? Nått särskilt jag ska bevaka. Okej, syftet med resan är att förstå kunskapsstäder och campus för konst och humaniora. Men ändå? Kanadicker och Jänkare får väl ändå tjäna som inspiration.

POSTAT September 12, 2012, AV Anna Nyborg Lafveskans

Platser som lyfter oss

”The station gathers us for a while”

Ett citat från Santiago Calatrava har klamrat sig fast i mitt huvud. Calatrava uttalar sig under det höga taket på järnvägsstationen i Liège i Belgien. Det är han själv som har ritat den vita ankomsthallen med spåren och perrongerna insvepta under en pendlande vågrörelse av stålbalkar och glasytor. Det är ett fantastiskt rum. Och naturligtvis var det inte gratis. Stationen tog tio år att bygga, en stor mobilisering för ett stycke offentlig lyx. Konstruktionen förenar, som alla Calatravas projekt, ingenjörens kunskap om krafter, laster, drag och spänningar med arkitektens blick för det sociala rummets estetiska kvalitéer.

”Stationen samlar oss för en stund” säger alltså Calatrava. Det är något med den tanken som jag gillar väldigt mycket. Stationen i Liège är inte endast ett rum utformat för att rationellt förflytta stora mängder människor. Det är också mycket mer än sin basala funktion. En skulptur av rymd, med ett bärverk av matematik som i några sekunder fångar in strömmen av pendlare i en delad upplevelse av att befinna sig på en svindlande plats. Från stationen rör vi oss vidare ut i våra olika omloppsbanor; våra yrken, våra bekymmer, våra enskilda svårigheter. Men när vi är där, för en kort stund, blåser rummet rakt genom huvudet och lyfter oss. Jag tror att vi växer när vi vistas i sådana rum, det vidgar våra tankar, påminner oss om allt som är möjligt. Att vi är kapabla till mycket.

Ett samtal på en högskola i Göteborg. Vi står i de trånga och fönsterlösa korridorerna i en forskarbyggnad och känner oss lätt illa till mods. Är detta en miljö där framtidens banbrytande forskning tar form? Kan små kontorsceller och en kaffebryggare inklämd i en städskrubb härbärgera nobelpristagare?

Nej visst, naturligtvis skapas inte nobelpris och forskningsframgångar av lokalerna – det är människors idéer och samverkan mellan människor som är kärnan i kunskapsprocessen. Men ändå. När vi vistas i lokaler som vänder ryggen till oss blir det inte direkt lättare att ”tänka utanför boxen”, höja blicken, utmana invanda föreställningar. Jag tror rentav att oinspirerande lokaler kan göra det såpass mycket svårare att tänka fritt, stort och nytt att det tillslut blir helt omöjligt.

”Det sitter i väggarna” brukar man säga om stelnade organisationskulturer. Och det är bokstavligen sant. Väggar är väldigt påtagliga saker och de pressar på mot oss. En vägg är aldrig bara en vägg, den är alltid ett budskap. Arkitekturen är ett envist och påstridigt språk. En byggnad kan aldrig kommunicera ingenting, den säger alltid något.

Vad den säger upplever vi inte med tankarna utan med kroppen. Vi kanske inte ens noterar det. Men utan att vi nödvändigtvis är medvetna om det förändras vi av de rum vi vistas i. Vår sinnesstämning påverkas. Vi blir upprymda eller nedstämda, lättade eller betryckta, optimistiska eller pessimistiska, vidsynta eller trångsynta.

Därför är platser som stationen i Liège så viktiga. När man tar en grundläggande funktion och gör något mer med den än det allra nödvändigaste, då känns det i kroppen. Om man sen gör något alldeles extraordinärt av platsen – då sitter det kvar ännu längre. Stationen samlar oss för en stund.

Frågan är vad den där extra ansträngningen är värd? Vad ska den få kosta? Om man försöker omsätta de ”vidgade sinnena” till pengar, vad är de värda? Hur prissätter man optimism? Eller är det så att allt inte kan mätas i pengar men att det måste kunna räknas ändå, på något vis?

Det är alltid en utmaning att bestämma sig för att göra något som inte bara är habilt och inte bara är bra utan som är det allra bästa. Trots att de byggnader som uppförs idag i bästa fall ska stå i flera generationer görs kalkylerna alltid baserade på intjänande/avskrivningstider mellan 0-25 år. Sett från varje enskild investerares och organisations avgränsade budgetperspektiv är det fullt logiskt. Men i ett större perspektiv? Nej. Det är förlorade möjligheter.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om betydelsen av sammanlänkande platser – interstrukturer – för att bygga en kunskapsstad. Bakgrunden till begreppet interstrukturer är att vi på inobi under året har genomfört ett utredningsarbete åt Göteborgs Universitet där vi kartlagt just vad som karaktäriserar kunskapsstäder – och vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att Göteborg ska kunna bli en kunskapsstad.

Intill de nödvändiga interstrukturerna lägger vi nu en annan pusselbit: vikten av att forma platser och stadsrum med identitet och karaktär. Vackra, unika och extraordinära platser som kan bära berättelser och etablera sammanhang som ger våra handlingar ökad mening och betydelse. Platser som samlar oss för en stund. Och lyfter oss.

Om Göteborg vill utvecklas till en kunskapsstad är därför en nödvändig komponent i det arbetet att ta arkitekturens kraft på allvar. Att värdera tyngden och genomslagskraften i arkitekturens språk. Arkitekturen ensam skapar inga nobelpristagare men arkitekturen är en central komponent i en miljö som ger förutsättningar för friare tankar, djärvare handlingar.

Bara om vi gör Göteborg till en fantastisk plats att vistas på för alla som bor, lever och verkar här kan vi som bor, lever och verkar här göra fantastiska saker.

Göteborgsdebatt

En broöppnare?

Byggemenskaper: ett frö som behöver vatten

Ett nytt kunskapsstråk för Göteborg

LADDA NER

Crisis mgmt, eller varför int hitt på nått

Platser som lyfter oss

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Ny kontorsassistent

Trädgårdsstad – går det att åstadkomma idag?