Vy mot Manhattan, från Queens College
Nääääj, kanske ni utbrister. Usla telefonfoton även idag, vad hände? Jo serni jag har haft vissa garantiåtagansbekymmer, men de är nu lösta (no hablan con mi mujer, verdad). Så imorgon. Idag har vi åkt tunnelbana, varit på NYU och sett Queens college. Frapperande olika, men ack så spännande. Roligast idag var nog svårigheten för resten av besöksdelegationen att förstå skillnaden på roastbeaf och roasted beets. Varav deras starka längtan efter eftermiddagsfika… Detta var dag 2 i Nordamerika. Följ med i bloggen och på twitter.
Vet ni hur många offentliga bibliotek som finns i NYC? 220 stycken. Viktigt att veta, liksom att NY:s tunnelbana transporterar lika många passagerare årligen som alla andra ”Mass Rapid Transport Systems” i resten av USA tillsammans. Och ändå finns här oändligt med stora bilar! Men, läs och häpna, idag har vi sett fem småbilar. Fyra stod på en och samma parkeringsplats i Queens, så det kanske är dit man ska åka och leta. Men det är vansinnigt provocerande att det drar runt i sina stora feta SUV:ar bland Neon och kylanläggninar, och vägrar att minska sin energiförbrukning. Fortfarande vet jag inte hur stor andel av USA:s befolkning som är stadsanställda, anyone?
NYU – New York University
NYU finns detaljerat beskrivet här, och vän av bloggen vet att jag inte kommer idas att skriva det en gång till. Men så mycket kan jag säga att NYU i huvudsak finns samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Man tycker att man är trångbodda, bara 160 sqm/student, jämfört med Yale och Princetons dryga 800 (vi kan väl jämföra med Chalmers 231 eller GU:s 194) och vill växa så att man når minst 240 sqm/student.
Det är inte bara trångboddheten som är bakgrunden till lokalutvecklingen. Man vill också höja standarden på de lokaler man har. NYU:s starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig på Manhattan i NYC, de som kommer hit kan acceptera mindre yta och något lägre standard än vad som kan erbjudas på andra ställen. Men någonstans går en gräns där det blir problem, och den gränsen menar man att man har nått (visas i svårigheten att rekrytera forskare), och nu måste bättre lokaler och mer yta till.
Detta ska ske genom en förtätning runt Washington Square. Men då åker man på motstånd från grannarna. Varför kan man undra, upplevs inte universitet som något positivt.
Jo, till viss del görs det väl det, men inte deras studenter. Likt Attilas Hunner springer de omkring och stör. Bottnar i att NYU höll på att gå i putten på mitten av 70-talet. Oljekrisen ledde till en stor kris för hela NYC, och NYU valde att lägga ner ett Campus i Bronx, sälja detta liksom flera byggnader på centrala Manhattan (för skit och ingenting ska tilläggas, vilket man ångrar bittert idag…). Plötsligt tillfördes WSP ytterligare 20 000 i huvudsak tillresande studenter. Det blev trångt.
Sedan 70-talet och fram till för fem-sex år sedan skedde universitetets utveckling relativt ad-hoc. Men då, för fem-sex å sedan, samlade man ihop en campusplaneringsavdelning, med uppgift att tillgodose universitetets framtida expansion. En av de viktigaste sakerna man har fokuserat på är att kommunicera med allmänheten och de hundratals medborgargrupper som finns i grannskapet. För att åstadkomma detta bjöd man in till Open House kring sin utvecklingsplan NYU 2031. De öppna husen hölls vid sex olika tillfällen, varje tillfälle hade ett tema och lockade 300-400 besökare per gång. De delades upp i mindre grupper och fick föra dialog om olika ämnen vid olika stationer, och fick på så vis komma till tals.
Ett antal av besökarna (för att inte säga majoriteten) var där för att säga ”stoppa bron, stoppa den”. De ville inte alls att NYU skulle utveckla mer yta, utan allt ska bara bevaras precis som det ser ut idag. Men trots detta menar NYU att Open House har varit framgångsrikt. Även om universitetet och grannarna inte är överens, så har de mötts och kunnat utbyta åsikter. Viktigt är nu att universitet i fortsättningen bygger vidare på detta förtroende, och inte förstör det genom att göra (som tidigare) något helt annat än vad man sagt att man ska göra. Hela Open House processen har handlat om öppenhet, med egen hemsida, utställningar och film.
Vilket så klart resulterat i motfilmer
och överklagande. Vilket gör att NYU inte tror att planerna kommer att kunna förverkligas än på tio år.
NYU håller på det akademiska planet även på att gå in i ett spännande skede, där man etablerar campus på andra platser i världen under begreppet ”Global Network University”. Färdigt är det i Abu Dhabi, och nästa ska campus i Shangahai stå klart. Campusarna kommer att fungera som självständiga entiteter, med egen ledning och anställd personal som ska forska och utbilda där och inte på uppdrag av ”moderskeppet”. Studenterna ska kunna läsa på hala sina proram på dessa platser (eller delar av utbildningen på flera olika platser) och ändå få en NYU-examen, utan att ens ha satt sin fot på Manhattan. En härlig motreaktion till den massiva hypen kring distansutbildning och tesen om att universitet endast kan finnas på en plats och inte distribuera sig själva. Den som lever får se om det funkar
Queens college
Innan vi åkte till Queens så sa våra vänner på NYU att de ”gör väldigt mycket med små medel”, något som visade sig både vara alldeles sant när vi kom på plats. Lite springande i solen blev det (har jag sagt att vi haft 25-28 grader och sol de två dagar vi varit här) innan vi hittade våra värdar. Nu kom vi till något helt annat. Detaljerna kan du läsa om här.
QC är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer härifrån och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller. För det första är Queens väldigt multikulturellt. Fler än 140 etniska grupper (vi kanske skulle säga nationaliteter?) finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Utbildning ges på dagtid, kvällstid och på helger. Maximerar sin lokalanvänding. Man ger även graduate-utbildning till områdets lärare, något de behöver för att vara behöriga att undervisa på High school.
Det som är verkligt spännande på QC är alla de aktiviteter som man gör för att synas i samhället. Man arbetar metodiskt för att plantera sig i möjliga studenter (och deras föräldrars) huvuden som något positivt och bra. Man har insett att den mest avancerade naturvetenskapliga och medicinska forskningen är svår att lyfta fram och visa upp, utan man har i stället valt att koncentrera sig på kulturella aktiviteter, både egenproducerade och sådana som är komna utifrån. På campus finns en av de största teatrarna i hela Queens med 2 500 sittplatser. Den byggdes på 1950-talet och bland andra har Simon & Garfunkel spelat här i början av sin karriär. Under senare tid har både Seinfeld och Aung San Suu Kyi gästat QC, och man menar att det är aktiviteter som dessa som gjort att både allmänhet och beslutsfattare fått upp ögonen för området. Vilket också resulterat i en monetär tillströmning
En annan rolig detalj är att Louis Armstrong levde de sista 40 åren av sitt liv i Queens. Efter hans död och sedermera hans hustrus, donerades deras hus tillsammans med deras privata arkiv, inspelningar och andra samlingar till staden. Staden visste inte riktigt vad de skulle göra med gåvan, så småningom hamnade den hos QC. De förvaltar Armstrongs hus, och i biblioteket finns hans arkiv och samlingar. Man har en jazzmusikerutbildning, som delvis bottnar i Armstrong och hans hem är idag ett museum, som sköts och underhålls av universitetet.
Nästa vecka firar QC sitt75-årsjubileum. Massor med före detta studenter kommer att komma, och fira i dagarna tre. Typ. Men mest imponerade var vi dock av den entusiasm som våra värdar uppvisade. Sent en varm fredag eftermiddag. De är så himla stolta över sin skola, och vad det åstadkommit för att öka synlighet och få hit fler studenter. QC är värt ett besök från alla som säger sig vilja arbeta med breddad rekrytering. För här gör man det i praktiken. Och då pratar jag inte om något lite klädsamt inflöde av utbytesstudender…
Glömde en sak från igår. På bilen nedan kan ni se en vit byggnad, precis bortom nybygget av Colombias Manhattanville Campus. Det är ett gammalt mejeri, från pastöriseringens barndom. Detta med att koka mjölken och hälla den på flaska innan den nådde ut till konsumenterna uppfattades som lite otäckt. Därför valde man att göra stora fönster på nedre botten (igensatta på bilden) där människor kunde stå och titta på hur det gick till när mjölken togs in, pastöriserades och fylldes på flaska. Lite som polkagrisbakningen i Gränna, fast inte alls lika lustfyllt. Även detta något att tänka på när man planerar universitetsmiljöer…
Slutligen kommer här en exposé (nåja) med snea och vinda iPhone-bilder kring Manhattans kvartersindelning (blocks) och hur dessa i sin tur har delats upp på en massa olika mindre fastigheter, som utformats och givits var sin egen karaktär, en typologi som inte går att återfinna på så många andra platser (tänk oxå på hur mycket finare bilderna blivit med min nya kamera). Så allra mest slutligen en fundering om varför varför måste det bli så mycket text. Kan ha att göra med att vi ser väldigt mycket på en dag… hörs i morgon.
