Uncategorized

Okej, vi slänger oss över dagens sista seminarier. Intressanta som alla. Men det känns att det är typ nummer sju och åtta, plus rundabordsdiskussioner et al. Solen skiner över Stockholm. Känns ovant.

Curricula in context: fostering a sense of selfhood in interprofessional education – a question of place and space

Göran Lindahl, Chalmers University of Technoloy

Utgångspunkt, vi lär heltiden, överallt, spatialt (inte digitalt). Vi existerar materiellt. Även om man är uppkopplad mot 200 personer på Facebook, så är man fortfarande själv i sitt rum (om man nu var själv från början)…

Rum och plats. Hur förhåller vi oss till detta i den byggda strukturen. Vi beskriver och ger rummen en funktion och ett innehåll. Nu ska det kopplas till beskrivningar av hur vi lär eller socialt använder rummen. Betyder att vi, i förhållande till ursprungsdefinitionen av vad man ska använda rummet kan använda rummet fel. Om man lagar och serverar mat i ett bibliotek så gör man fel. Eller, nä, det gör man inte. Men det var inte så det var tänkt. Brukaren använder rummet på det sätt som det behöver det. Ger rummet en ny innebörd. Det blir en ny plats. Brukaren bestämmer självt. Göran vill studera hur man genom medvetenhet om rum och plats kan förändra miljöerna som används för undervisning. Liksom att platsen självt måste integreras i utvecklingen av läroplaner.

Utbildning sker utgående från en läroplan och innehåll. Men själva lärandet sker i samverkan, relation, till andra. På olika platser vid olika tider. Både rum och plats relaterar till kultur och användande. Hur kan vi tolka detta och implementera detta in i byggnader. Några reflektioner. Få med aktörerna i planeringen, en utmaning både i tid och organisation. Variation är bättre än flexibilitet. Försök inte detaljbeskriva platsen, det kommer när brukarna själva intar rummet och börjar använda det.

The dislocation of medical dominance: making space for interprofessional care

Alan Bleakley, Universities of Exeter & Plymouth, UK

Utgår från sin bok ”Medical Education for the Future, Identity , Power and Location”, men skulle vilja att tillägget var ”dislocation”. Okej, hur som haver. Alan menar att menar att man påverkas väldigt av den plats som är verksam i. Jämför sixtinska kapellet med byggnader från sjuttiotalet, med lysrör och ingen plats där man kan gömma sig, eller vara privat.

Alan går igenom utvecklingen av läkarpraktiken. Fram till 1800-talets slut handlade det om hembesök, sedan formades kliniken, vart man tog patienten får diagnos, vård och behandling. Nu är vi på väg att förändra läkarpraktiken igen. Sjukhus blir mer av publika platser där vården sker teambaserat, men många olika professioner inblandade.

En lång teoribildning leder fram till att miljöerna behöver förändras från ”uppstyrda” (allegorin är militärmusik) till ”mjuka” (med allegorin jazz). I planeringen brukar man säga att 10-40% av ett sjukhus är korridorer, ”ett nödvändigt ont”. Men korridorerna är bra mötesplatser, platser för diskussioner. Forskning har visat att korridorer är väldigt bra undervisningsytor (5 ggr så högt lärande i korridorer som när studenterna undervisades vid sjuksängarna). Så istället för att planera för IPE-ytor, så dra nytta av de ytor, korridorerna, som redan finns.

Här är KI igen. Undertiteln till denna seminariedel är ”learning from the corporate sector”. Kul. Att akademin ska kunna lära från någon annan än sig själv, eller andra akademiska partner. För det är väl vice-versa som det ska fungera eller?

Kort, något om förmiddagens rundabordssamtal. En, för mig viktig insikt var att IPE hindras av hur de olika professionsrollerna beskrivs i kurslitteraturen. Att IPE kan hindras av organisatoriska och lokalmässiga frågor är självklart. Om man inte vill eller inte kan använda en miljö på det sätt som behövs för att uppnå IPE så är det självklart att det inte fungerar. Men om skolböckerna pratar om rolluppdelning, så sätter man detta i medvetandet på de som man vill ska lära sig IPE (jfr. diskussionen kring skolböcker och genus). En annan sak som togs upp var detta med att kunna mäta resultatet av en förändring. Kort sagt, det finns ingen som har något särskilt bra att komma med angående detta.

Innovations in the corporate workplace: using design to drive organizational performance; implications for interprofessional education environments

Andrew Laing, DEGW North America, USA

Vad gick fel? På 60-talet förstod vi hur vi skapade dynamiska arbetsplatser för kreativ samverkan. Detta förstördes när datorn gjorde sin intåg på 80-talet. Var och en skulle ha sin dator, och de öppna arbetsplatserna ersattes av qubicals.

Arbetsplatsutvecklingen har drivits av två postulat, att arbetet ska vara synkroniserat och det ska ske på samma plats. Ny teknik luckrar upp detta. Vi är inte beroende av plats eller tid. Vi kan sitta och arbeta på kaféer, precis som man gjorde i Wien för hundra år sedan…

”Work is complex, fluid, interdependent, looslely coupled indivudals and teams.” Man har skapat en situation där alla är överlastade med arbete och fulla kalendrar. Man försöker hantera informationsflöden. Bump-faktorn har försvunnit. Dvs. platser där man bumpar in i varandra. Sådana platser där man möts och kan uppehålla sig, både för formella och informella diskussioner.

Därefter följer en genomgång av olika platser som löser ovanstående bump-problem. Jag menar att bilderna talar för sig själva (GSK, Google)

Okej, sammanfattar findingsen.:

1. Utforma platser för flexibilitet och kreativitet. Tillåtande och föränderliga.

– Interaktion, sammanlänkning och kommunikation

– ”Ativity based working”

2. Bygg in valfrihet kring canadian casino vilken miljö man vill använda sig av

– Använd tomytor till andra saker, hyr ut vakum till andra

– Använd teknik för att stärka face-en-face möten (men ersätt inte det personliga mötet)

– Virtuella arbetet/kontakter och fysiska platsen påverkar varandra

3. Formge ”an urban architecture of learning”

– Landar tillbaks i DEGW:s klassiska fyrfältare, som nu utvecklats med nytt innehåll (rör sig kring privathet och aktivitetsgrad)

– Mellanrummen har blivit alltmer värdefull, inte längre något nödvändigt ont för kommunikation eller kaffeintag

– Skapa städer och byggnader som tillåter flöden och olika nivåer av interaktionen (de medeltida städerna förstod detta, mängder av platser för möten, men också platser som är semi-publika eller privata).

Superheroes of the collaborative learning environment of the future

Mark Kelly, Woods Bagot, Australia

Samverkan handlar om interaktion mellan människor. Betyder också att extroverta personer har lättare att känna sig bekväma i samverkan än vad introverta människor känner sig.

Mark menar att vi är på väg in i Conceptual age, konceptens tidsålder, det som ska komma efter informationsåldern. Nytt begrepp för den tid vi befinner oss i (jfr Demklers definition från detta blogginlägg). Richard Florida har sagt att: ”Human creativity is ultimate economic reosurce” Men hur ser morgondagens superhjältar ut, vilka är deras karaktäristik?

När land var den huvudsakliga ekonomiska resursen så var det detta som länder krigade om. Nu pågår kriget om de best and the brightest. Mark Kelly lyfter fram ett antal superhjältar (Gates, Buffet etc.) som gjort sig stora pengar och som nu donerar allt, eller nästan allt till välgörenhet. Är de framtidens superhjältar? Eller finns det något annat.

Sen blir det en racersnabb genomgång av olika organisationsstrukturer. Sammanfattar med att nätverk is da shit. Hierarkiska organisation finns inte längre. Kunskap värderas högre än formell makt och den som kan använda sig av och förstå ny teknik har ett enormt försprång.

Det finns så klart existerande strukturer som vi behöver förhålla oss till. Byggda och organisatoriska. De senare är lätta att bryta ner, medan dess de byggda strukturerna och de förväntningar vi har på dem spelar in, hus finns och de får vi leva med. Vi tycker om en vacker utsikt och ett luftigt rum (i rätt sammanhang så klart). Vi gillar att vara sociala, vi gillar att träffa andra människor även på fysiska platser. På Marks arkitekturskola har man satt relationen mellan formella och informella studieytor (ritsalar v/s lunchrum) till 50 – 50. Och det fungerar utmärkt. Relationen verkar riktig.

Sist, i än högre tempo, beskrev Mark vilka krafter morgondagens superhjältar bör ha.

– Mobabitiy, förmågan att kunna arbeta i stora grupper, att kunna organisera och samarbeta med många samtidigt

– Influency – förmågan att övertala, förmågan att kunna förstå kontexten och vad den vill ha

– Ping Quotient, du bedöms utgående från din förmåga att respondera i ditt nätverk (svara på mail etc.)

– Multi-capitalism, att inte bara se det ekonomiska kapitalet, utan även intellektuellt, sociala etc.

– Protovation, oförskrämd innovation i snabba repetitiva cykler

– Open Authtorship, ge bort kunskap i ett öppet system, för att kunna ta del av andras landvinnigar i samma system

– Emergensight, förmåga att hantera oväntade resultat och komplexiteter

– Signal/Noise Management, kunna filtrera ut meningsfull information och mönster snabbt

– Cooperation radar, förmågan att hitta samarbeten och samverkansparter

Redan innan föredragen kommer igång kan jag konstatera att det plöjs ner en hel del pengar i att marknadsföra Nya Karolinska, utvecklingen av KI och resten av projektet kring Norra Station/Hagastaden. Framförallt fastighetsägarna och byggarna framhäver allt det fantastiska som sker. Bra eller dåligt? Kostsamt eller inte? Det syns i varje fall.

Andra delen av förmiddagen handlade om att utforma nya vårdmiljöer, anpassat för ett modernt lärande. Integration och närhet är ledorden som kommer från båda nedanstående projekt. Intressant hade varit att få lära sig mer om hur man satt in forskningen i samma system.

The new Karolinska University Hospital

Jörgen Nordenström, Karolinska Institutet, Sweden

Ledamot i styrgruppen för Nya Karolinska sjukhuset (som jag tänker kalla NKS). Börjar med frågan om man ska skapa en ”byggnad för utbildning” eller ”utbildning i byggnaden”. För, menar Jörgen, utbildning är sjukhusen tredje uppgift efter vård och forskning… Men så har det inte alltid varit. Från början (John Hopkins 1890-) var universitetssjukhusen inriktade på utbildning av läkare (sic!), från 1930 och till 1980 var fokus forskning och från 1980-talet och framåt har huvuduppgiften varit vård och omsorg.

KS utvecklades simultant KI med en profession och en byggnad. NKS ska bli något nytt och helt annat. Samtidigt är vi en föränderlig tid. Många förändringar pågår samtidigt, inom lärande, vård, intäktsstuktur, populationens sammansättning, ökade kostnader för vården, ny teknik, ökad komplexitet, mer samarbete etc. NKS ska sättas in i framtidens hälsovårdssystem i Stockholms Läns Landsting, där man har valt att sätta e-hälsa i centrum.

NKS ska stå klart 2016/2017. Fokus på forskning och högt specialiserad vård. Nära samarbete mellan akademi och sjukvård. Fokus på att byggnaden ska bidra till att förändra sjukvården i Stockholm.

Basfakta om NKS: 320 000 kvm stort, 7 000 olika rum, men bara 600 sängplatser (endast singel-rum). Sveriges första PPP-projekt, dvs den som bygger huset får också sköta om den i 25 år. Kostnad 14,5 miljarder kronor. Man ska klara av att ha tillhandahålla 14 000 studentveckor utbildning per år (ungefär 350 helårsstudenter). KI har behövt fundera igenom hur man vill förhålla sig till NKS i termer av http://www.phpaide.com/?langue=fr integration eller avstånd (valt modellen, ”vi får se hur det går – vi hänger på”).

Trender i medicinsk utbildning. Färre lektioner, mer IPE, fler småseminarier och projektarbeten, mer simulering och mer e-learning. Ska spilla över hur man gör NKS till en utbildningsmiljö. Generellt, flexibelt, samnyttjande, interaktivt, multiytor (känner ni igen det?). En stor fråga var huruvida lärandet ska ske nära patienterna eller lärande utan patienter. Man valde mellanvarianten. Dvs. om lärandet handlade om patienter, då sker det nära patienten, om lärandet var teoretiskt då kan man gå till ett speciellt studentcenter. Studentcentrat kommer att ligga på NKS-sidan, men i direkt anslutning till KI, förbundet med bro.

Royal Children’s Hospital

Julie Bines, University of Melbourne, Australia

Det nya barnsjukhuset (RCH) öppnade i november förra året. Servar stora delar av södra Australien och Tasmanien. Ligger granne till Melbournes universitet, eller nästan. I varje fall i den del av Melbourne som har är Life-science, om uttrycket tillåts.

Barnsjukhus kan vara tämligen ”jobbiga” att befinna sig i som student. Sjuka barn river upp känslor, något man måste ta med sig när man utformade RCH som lärandemiljö.

Vilka är då det som ska utbildas på RCH. Vanlig studenter så klart, IPE och PE (både kliniskt och ick-klinsiskt), men även patienter och familjer, samt andra ”icke-utbildade” som lärare och anhöriga som behöver lära sig mer om specifika sjukdomar.

Visionen har varit från början att skapa ett integrerad lärandemiljö. Har åstadkommits genom att skapa en stor uppsättning flexibla lärandemiljö. Genom att integrera nya lärandekoncept och innovationer. Maximera IPE och annan ”frivillig” utbildning. Aktiviteter som ska stödjas i den fysiska miljön. Görs genom synlighet, tillgänglighet och närhet, teknikstöd etc. Synligheten manifesteras genom att klassrummen finns synliga glasade mot ”huvudstråket” som löper genom byggnaden. Påminner en hel del strukturellt om Amsterdams universitetsmedicinska centrum (AMC) som vi tidigare borde skrivit om på bloggen, om vi hade haft en blogg då…

Med simulering övar man sina färdigheter, ”look, feel and hear”. Kan övas enskilt eller i grupper. Har simuleringsmiljöer som ligger i direkt anslutning till vårdmiljöer (tänk operationssal), vilket gör att man kan öva ingrepp och sen direkt gå över till ”den riktiga” miljön och genomföra ingreppet. Man har även portabel simuleringsutrustning, vilket gör att man kan öva på (nästan) alla platser på RCH.

Man har också satsat på att skapa ordentliga ”lounge” miljöer för studenter och lärare, som används av samtliga professioner tillsammans. Man kan se det som ett avslappnat fika- och lunchrum, dit man kan dra sig tillbaka för mer informella samtal.

Har satsat mycket på konstnärlig lekfull och färggrann utsmyckning. Man har ett gigantiskt akvarium som går hela vägen vertikalt genom byggnaden. Detta och en liten djurpark utanför sjukhuset har gjort i samarbete med Melbourne Zoo, man har också gjort en avdelning för ”lekterapi” för större barn tillsamman med Melbournes Science Centre. Sen har man ett nallebjörnssjukhus, anordnas av studenterna och har som mål att visa upp sjukhuset, verksamheten och göra barn och familjer mer bekväma med sjukhusmiljön.

Stockholm/Solna. Har lärt mig något. Att klatschigt utformade rubriker inte alltid knyter an till fördragets innehåll. Inte för att de ointressanta. Utan mest att de inte fullt ut handlar om det som rubriken säger. Eller så är min engelska för kass.

Försöker fånga in dagens första pass. Intressant var den fråga som dök upp i frågestunden. Den om att vi tenderar att fokusera på miljöer där studenter och professionella fysiskt möts. Vi behöver nu även fundera över hur det platslösa, virtuella, mötet ser ut. Och platsen för detta möte. För mycket av samarbetena sker idag on-line och inte off-line. Och off-line strukturerna för möten är mycket mer kostsamma och har längre livslängd än de platsobundna. Kanske. Men definitivt mindre beskrivna och fokuserade.

Enigma variations: unraveling approaches to interprofessional education in time and space

Hugh Barr, University of Westminster, UK

En distingerad gentleman med den retoriska talang som man förväntar sig av en britt. Gör att man känner sig bekväm. Eller underlägsen. En del av imperiets maktbas.

Är interprofessionell utbildning (kallar det även idag för IPE) en fluga? Något vi kommer se försvinna och ersättas av en ny trend? Och vilket avtryck kommer IPE att ge på rum och plats? Skönt att någon vågar ifrågasätta den lovsång som annars tenderar att bli utkomsten av sådana här sammankomster.

IPE karaktäriseras av bl.a. av att synsättet är värdebaserad, fokuserar på utkomsten, interaktiv, itterativ mellan universitet och praktik, baserad i teori, del av det livslånga lärandet. Häri lägger även en av skiljelinjerna i synen på grundutbildning mellan IPE och dessmotsats, som vik an kalla för professionsutbildning (PE). PE stärks av en traditionell, maskinell syn på (grund-)utbildning där alla ska lära samma saker, oaktat vilket lärosäte utbildningen ges vid. Alla har samma grundkunskaper och kan vidareutvecklas maskinellt och programbundet. Medan IPE säger att man stärks av att ha olika kunskapsbakgrunder och dela med sig av den i ett interaktivt samspel med andra professionella individer.

Hugh menar att intåget av IPE påverkar hur vi använder och utformar våra rum. Han pekar på några utvecklingstrender:

1. Kursverksamhet kan förläggas till både sjukhus och universitet. Man kan inte längre tydligt peka på att detta är platsen för (vidare-)utbildning, utan det sker överallt.

2. Studentgruppen blir alltmer heterogen, kommer att ställa krav på miljöernas utformning och vilket stöd som studenterna behöver.

3. Studentledd undervisning (skiljer mot samarbetsövningar, ”grupparbeten”, där alla är lika) kommer att öka, vi kan ganska lite om det, och framförallt vilket stöd de behöver

4. Utökat behov av och tillgång till simulationsmiljöer

Betyder enligt Hugh översatt till fysik och stöd följande:

– Små rum platser för små grupper

– En extrastor föreläsningssal vid sidan av de små platserna

– Sociala mötesplatser och rekreation för alla inblandade aktörer

– Barnomsorg, både ”permanent” och ”tillfällig”

– Tillgänglighet för alla grupper

– Boende, framförallt korttidsboende

Designing for competence: spaces that enhances collaboration-readiness

Gerri Lamb, Arizona State University, USA

Hur utvärderar man IPE-miljöer? Utgår i presentationen från en kurs med IPE som hon håller i och som ges i Afrika (Rwanda) med IPE som ett naturligt inslag.

Vi har inga problem att attrahera studenter till IPE-miljöer. Intuitivt förstår de att de lär sig mer i samarbete än var och en för sig. Men det kräver energi, eftersom studenterna upptäcker att de måste ”sälja” sin idé till individer som har en annan idé som de tycker är bättre. Men IPE är inte längre ”valfritt”, det är en självklar del av utbildningen och arbetslivet. Så det är bra för studenterna att få uppleva frustrationen redan i skolan, och se vilka styrkor som synsättet har, innan de hamnar i yrkeslivet.

Har särstuderat design och samarbete. Det finns en ”hysteri” att skapa samarbetsmiljöer i USA. Varje universitet ska ha minst en (känns det igen från hemmaplan?). Men hur kan man utvärdera dem, blir de bra, ger det något? Utvärderingskaraktäristik, vad är det vi ska titta efter? Börjar med vilka designkoncept som kan anbringas, och försöka hitta vad det som kan mätas. För att kan man mäta kan man tydliggöra resultatet.

Gerri beskrev vilka huvudkomponenter som behövs i en bra IPE-studentmiljö (vilket man kanske kan generalisera och säga att det gäller alla moderna studentmiljöer):
– Flexibilitet. Möjligheten att förändra en yta för att anpassa den till den verksamhet som ska bedrivas.
– Teknik. Studenterna behöver tillgång till teknik som de enkelt kan, och får använda.
– Miljö och infrastruktur, dvs. ljus, luft, ljud etc. måste ”vara bra”, randvillkor, annars kan man ge upp alla andra ansträngningar
– Visual Transparency / Proximity. Hur skapar miljöer där studenterna ser varandra och känner närhet till varandra? Runda bord, glas och rörelse är exemplen som tas upp.

Sen kan man lägga samman detta i en bild (se ovan) och få en mer komplett, eller om man så vill, komplex bild för vad och hur man skapar bra IPE-miljöer. Men varje teori eller svar ger hundra nya frågor som behöver besvaras. Så angreppssätt är nog att man måste testa och utvärdera, och göra det i system med andra aktörer. Både genom piloter och fullskalemiljöer. För det är för kostsamt att bygga många olika miljöer eller bygga om felaktigt utformade och vi vill ju gärna så rätt som möjligt från början.

Stockholm/Solna. Söndag och regnet hänger i luften. Lär ha varit rätt kallt här igår, Marathonen lär ha varit hemsk. Kallaste juni sen 1928 skriker löpet. På vägen hit från hotellet passerade jag Norra Stations-området och den framväxande miljö som är väldigt uppenbar just nu. Fokus på Life Science. Räknar till 30 byggkranar. Häftigt när saker går från ord till handling. Undrar om det kommer funka.

Mitt nörderi fortsätter. Nu en tredagarskonferens om ”Future Learning Environments – How Space Impacts on Learning” (www.ki.se/learningspaces). Med fokus på det medicinska utbildningsområdet. Så klart. Eftersom vi är i Nobelforum på KI. Future. Framtid. Kontexten kan vara sämre. Det är inte bara sjukhuset som ska bygga nytt. KI bygger, staden bygger. Massa projekt. Läs mer www.stockholm-life.se Konferensen är som en speed-dating historia. Massor med talare. 10 minuter var och däremellan rundabordssamtal. Ska försöka att bara få med det viktigaste av vad som sägs… Eller kanske snarare det som fastnar i mig.

Men först kanske jag ska börja med mina egna slutsatser. Så att ni slipper läsa allt det nedanstående. Såklart blir jag glad om ni gör det. Skummar i varje fall. Pliiiiiis. Den övergripande slutsatsen är att det, när det gäller medicin- och hälsovetenskapligt anknuten utbildningsmiljö blir allt svårare att skilja denna från resten av vårdmiljön. Utbildning är idag (borde vara, ska vara) en så pass naturlig och integrerad del av vårdmiljön att den inte behöver skiljas från det övriga ”sjukhuset”. Japp, och så blev vårdplanering, långsiktigt och flexibelt, än mer komplext…

Då kör vi.

Först ut; Jonas Nordquist, Conference chair,

Karolinska Institutet, Sweden

Karolinska ser väldigt mycket likadant ut som det gjorde när campuset etablerades 1936 (samtidigt som sjukhuset, som nu rivs och ersätts med ett nytt). Uppdelat ämnesvis och med ett didaktiskt anslag. Ett ämnesområde, en professor, ett hus. Sen har det förändrats. Problembaserat lärande kom på 60-talet. Intradisciplinaritet och interprofessionaliteten är grundpelare på vilka utbildningen vilar idag. Och miljöerna ser likadana ut (mer eller mindre) som det gjorde på 30-talet.

(Okej, det tog mig ett tag innan detta med interprofessionaliteten bet. Det är termen som, till skillnad från professionalitet, eller professionsutveckling, handlar om hur flera discipliner utvecklar sig tillsammans. I detta fall hur man vidareutvecklar teamet som består av sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter osv. till att bli ännu bättre genom att man kompetensutvecklar dem tillsammans. Eller ännu hellre, att de kompetensutvecklar varandra. Kan också handla om att man vidareutvecklar flera olika individer med samma bakgrund, men olika specialisering.)

Jonas menar att det bör ligga på universiteten att förändra sina lokaler så att de att de passar det sätt som vi vill lära ut. Och gapet mellan vad man vill och verkligheten är ganska stort. Karolinska har därför satt igång ett program som innehåller fyra delar:

1. Karolinska försöker förstå hur miljöer påverkas av och påverkar de kurser och utbildningar man ger.

2. Hitta ytor för interaktion och samarbete mellan professionen och utbildningen, men också över ämnesgränser.

3. Lära från andra sektorer. Försöka få ihop politiker, arkitekter och byggare. Ta inspiration från helt andra miljöer och verksamheter.

4. Få igång en diskussion och driva en utveckling av teoretiska perspektiv på hur miljöer påverkar utbildning.

Slutligen menar Jonas att lärmiljöer ska ge upphov till:

– Dialog

– Möjligheter att ta till sig av existerande kunskap och tidigare erfarenheter

– Peer-learning (översätter det med lära av andra och tillsammans med andra ) och lärande i grupp

– Bidra till att bygga en identitet, för ämnet eller för institutionen

How space impacts on learning: the LEaRN project

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas projekt i Australien har tjänat som inspiration för KI när de har dragit igång sitt projekt kring Learning spaces.

Thomas inleder med att säga att miljöer i sig är ointressanta, det är vad som pågår i dem som är det som betyder något. På Uni och Melbourna har handlar projektet LEaRN om dessa frågor. Universitet, generellt, investerar stort i uppgradering, eller nyskapande, av lärandemiljöer. Många dras med miljöer som är väldigt gamla. När universitetet förändrar sina utbildningsprogram så bör lokalerna (i bästa fall) stödja dem. Alltså, när man investerar sina lokaler är det bra att göra så rätt som möjligt från början.

LEaRN drar sina erfarenheter från tre tidigare forskningsprojekt:

– Smart Green Schools Hur påverkas lärandet av att man har en hållbarhetspolicy för byggnaden? Vad ska man tänka på om man lägger ett ”grönt” raster över projektet så att det blir så bra som möjligt? Tex har man nu klarlagt att hög koldioxidhalt påverkar lärandet negativt.

– Future Proofing Schools. Handlade om hur man designar skolor som är temporära. Något som var helt outforskat.

– ”Mönsterskolor”. Kan man skapa en mönsterskola, eller ett mönsterklassrum. I delstaten Victoria byggde man 240 likadana klassrum på olika platser för tre olika ämnestyper. Nu kan man studera dessa och se hur designen har påverkat resultatet.

Learning Environment Applied Research Network (LEaRN) bildades inom universitetet för att dra lärdomar ur de tre ovanstående projekt för att skapa bra miljöer för universitetet självt Man har både skapat väldigt konkreta miljöer och mer experimenterande lärmiljöer, där man kan testa olika teorier och grepp för att se hur det faktiskt fungerar. I LEaRN hittar man medlemmar, inte bara från universitet och akademin, utan även från näringsliv, och att medlemmarna kommer både från hemland och utland.

The scholarship in the area of interprofessional learning

Scott Reeves, Journal of Interprofessional Care, USA

Man kan väl inte kalla tidskriften för en kioskvältare, men den har sina läsare. Börjar med att kalla Interprofessional Education, se min definition ovan, för IPE så har vi gjort det lättare för mig själv.

IPE är när (minst) två yrkesverksamma (måste de vara yrkesverksamma?) lär från varandra genom interaktion. Det handlar om samarbete (på individ-, ämnes-, organisationsnivå), likvärdighet, erfarenhetsutbyte och reflektion. Kan ske på flera sätt; genom seminarier, problemlösning, praktik, rollspel, e-learning etc. Det finns en massa organisatoriska-, logistiska-, finansiella- och ledningshinder för att IPE ska bli verklighet.

Den här konferensen kommer att dokumenteras i en bilaga till Journal of Interprofessional Care, kallad Spaces, places and Learning. Känner att det är något som jag måste ha! Köp den du oxå vetja!

The connection between space, place & learning

Simon Kitto, Wilson Centre, University of Toronto, Canada

Simon pratar om utbildningsmiljöer, och framförallt de för vidareutbildningen som hittills har varit i speciella miljöer skilda från arbetsmiljön. Man går på seminarier, kurser, lär och lyssnar. Handlar om jobbet. Sen går man tillbaka. Till jobbet. Men detta håller på/behöver förändras.

Det Simon menar är att vi måste förstå att lärande inte sker i ett vakuum Det kräver att vid begriper att olika fysiska, sociala och kulturella faktorer påverkar lärandet. Lärande sker (i huvudsak) i stora sammanhang med många deltagare. Vilket i någon bemärkelse ökar komplexiteten.

Han vill gärna skilja rum (space) och plats (place) åt. Space är platsen, parat med en social sturktur, interaktioner, identifikation, socialt spel och makt (power) så formar man en plats (place)

För att nu skapa en lärande arbetsplats (workplace learning) så måste vi titta på hela den den komplexa sturkturen. Lärande sker i ett socialt och kulturellt system som befinner sig i en byggd miljö. Lärande kan ske olika, för samma individ i olika kontexter.

Lärande är egentligen att vi deltar i ett socialt sammanhang eller aktivitet. Blir ännu viktigare när vi pratar om livslångt lärande. Vilket i Simons fall betyder att vi måste minska avståndet mellan klinik och praktik.

Rundabord och rundvandring

Efter seminariedelen var det en rundabordsövning. Förutom en hel radda med intressanta referensmiljöer (bl.a. ett nytt universitetssjukhus i Toronto, lärandemiljö i Singapore och simuleringsmiljö i Australien) så kom det att handla en del om flexibilitet. Vad är det egentligen? Vad betyder det för olika människor? Vilken grad av flexibilitet ska man nå? Är det vettigt att man når? Kan den ersättas genom en stor variation av miljöer? Då pratar vi inte bara lärandemiljöer, utan rena sjukhusmiljöer. Hur snabb omställning förväntar vi oss när det gäller omställningen i flexibla lärandemiljöer, på minuten, tre dagar? Och klarar kollegiet eller organisationen alltför stor flexibilitet.

Bra med en kritisk diskussion kring ett av branschens häng- och flängord.

Sen rundvandring. Det händer en del på KI nu för tiden.’

Oo.

Nya aulan

Karolinska Institutets Science Park, KISP:en i folkmun.

Känns mönstret igen?