Blogg

Sista blogginlägget från USA resan. Besök på omsjungna Googleplex i Mountain view. Inte så omtumlande som man skulle kunnat trott. Inte så mycket mer. Hoppas ni haft nöje av att läsa om PPS och High Line, New School, Bryant Park, Media Lab och Koch, MIT, Seattle Public Library och Microsoft, Bio-X och AMP-lab, samt Stanford University. Alltsammans en sammanställning av den resa i Amerika inom ramen för arbetet med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Jag gör ingen ansats på att de vare sig är kompletta, fullt ut korrekta eller underhållande. Och är det något du inte förstår så fråga.

Googleplex ligger i Mountain view en del av Bay Area och därigenom också en del av Silicon Valley, som numera ska utläsas som ett konceptuellt begrepp snarare än något fysiskt. Här arbetar NN NNN Googlers (eller Noodlers som nybörjarna kallas, eller Greylers för de som är över 45). Området är stort, och det finns massor med cyklar som gör att man enkelt kan ta sig runt. En gratisbuss tar de anställda till hem som kan ligga både norr och söder om Bay-area. På bussen finns wi-fi, så det är bara att knega på under resan. Ungefär hälften av de anställda tar sig till arbetet på andra sätt än med egen bil, vilket i amerikanska mått mätt är helt gigantiskt. Egentligen är det sjukt hur stort Google har blivit på 15 år (är det så länge?).

Och den fråga som jag ställer mig är vad de är bäst på. Att ha en schysst avskalad sökmotor som faktiskt ger en svar på de frågor man ställer. Eller på att ha en affärsmodell som gör att de fyller sina valv likt Joakim von Ankas. Eller om det är deras inställning till sin personal. Eller om det är deras drivna marknadsföring, där vi är många som ser Google där när de klara färgerna i gult, rött, grönt och blått är närvarande.

Utomhusrestaurangen, här har man stormöte varje torsdag. Streamas till resten av världen.

För efter att ha varit där och kollat runt så vet i tusan om det inte är det sista. Googles campus är en rätt go marknadsföringsinsats, i vilken de vill bygga sitt varumärke. Man kan karaktärisera det som ett kårhus utan alkohol. Och där studierna har ersatts av arbete.

Campuset är beläget i Silicon Graphics (eller om det var Sun Microsystems) gamla lokaler. Det är stora, tämligen ordinära kontorslådor. Sen har man adderat kul. Och färg. I kärnan finns tämligen traditionella kontorsmiljöer med typiskt 12-20 personer i varje rum. Bra hårdvara, feta linor och stor frihet i arbetsuppgifterna lockar. Det finns inga veckorapporter, hårda dead-lines (förutom ibland) och strikt management som styr. I stället är man fri att arbeta som man vill, bara man presterar. Ingen tid loggas, och saker blir klara när de blir klara.

Ett mellanrum. Mellan arbetsplatserna finns mer avslappnade ytor. Här finns fåtöljer, biljardbord, stort öppet seminarierum, mindre grupplatser och konferensrum med videokonferensutrustning

Kring kontorsmiljöerna har man adderat det nyttiga och det roliga. Det nyttiga i form av mötesrum (som alla är utrustade med telekonferensutrustning) och andra miljöer för samtal och interaktion. Det roliga i form av arkadspel, biljardbord, pooler med bollhavsbollar, pianon och beachvolleybollplan. Mitt mellan nyttigt och roligt ligger mikroköken (man ska aldrig ha längre än 50 feet till ett mikrokök) och restaurangerna. Där allt är gratis. Och här kommer allegorin med kårhuset in igen. Man vill att de anställda ska hänga på campus. Både för att skapa, åstadkomma resultat, och för att ha kul och lägga sin sociala tid med kollegorna på campus. Någon i vår besöksgrupp uttryckte att det är ett lite cyniskt förhållningssätt till sin personal – att vilja att de ska alliera sig så till den milda grad med företaget och arbetsplatsen att de spenderar stor del av sin vakna tid här. Något av den nya tidens brukssamhälle, allt man gör kopplas på endera sättet till den dominerande arbetsgivaren, som nästan är omöjlig att lämna.

Ingen ska någonsin har längre än 50 feet till ett Mikrokök – en av de designprinciper som format Googles anläggningar

Google är en attraktiv arbetsgivare. De betalar bra, de ger alla anställda aktier, de har bra trygghetssystem, de har en mycket hög servicenivå som alla kan åtnjuta och framförallt ger de alla anställda en hög grad av frihet. Medelåldern är låg, och de anställer ett par hundra personer i veckan (globalt, men alla går en grundläggande utbildning på Googleplex). Den omtalade 20%-tiden, den tid de anställda har att utveckla sina egna idéer, kallas allmänt för 120%-tid, dvs. projekt som sällan hinns med under ordinarie arbetstid.

Beachvolleyplanen ligger mitt på campus, precis bredvid besöksentrén, den enda vägen in för besökare.

Jag besökte för fem år sedan Google i Zürich som är specialbyggd för Googles räkning enligt samma principer som gäller på Googleplex. Och jag måste säga att jag blev mer imponerad av den miljön än vad jag blev av Googleplex, eftersom den senare är en existerande anläggning anpassad för Googles behov i efterhand. Och det börjar nu märkas att det gått några år sedan Google flyttade hit. Det börjar slita på lokaler och funktioner, ”roligheterna” ser inte lika roliga ut längre. Samtidigt växer ju Google så att det knakar (jfr Microsofts expansion i Seattle).

Temperaturkarta över aktivietszoner på Googleplex. Känns mer genomtänkta än vad de egetnligen är…

Så tillbaks till hur man egentligen ska läsa Googleplex. Trots Wilkinsons snygga och lättbegripliga scheman så är jag benägen att tycka att Google handlar om att living the brand. Man har skapat ett enfakultetsuniversitet, i ett stort kårhus med mängder av sociala aktiveter. Tydliga är principerna med individuella arbetsplatser, och som zoneras för att småningom lösas upp i tillrättalagd frihet i gym eller restaurang. Men känslan är god, det verkar vara en bra arbetsplats där det stora flertalet trivs och mår bra.

Klart att ett kårhus av rang behöver en tvättstuga som alla medlemmar kan använda sig av.

Kul detalj; inne i alla toalettbås hänger A4.or med Learning on the Loo – en lysande idé som alla borde ta efter

Även på Stanford, liksom på MIT, försöker man tänka nytt kring pedagogik och utlärning. Tydligast kommer detta till uttryck inom d.school, eller Hasso Platter Institute for Design. Ett samarbete mellan Stanford och Hasso Platterinstitutet vid Universität Potsdam i Berlin. Detta är det sjunde bloggposten från den studieresa vi genomfört inom ramen för vårt arbete med mötesplatser på Chalmers campus. Och jag vet att det blev lite långt, men jag lovar, det är väl värt en läsning.

Skrev lite mer allmänt om Stanford skrev jag om i inlägget om Bio-X, så det hoppar vi nu. Vi fick då lite mer kött på benen under vårt avslutande möte hos Vinnova (som skedde två dagar efter mötet på d.school). Stanford drog 2012 in över en miljard USD i donationer, pengarna kom från 79 000 individuella personer/organisationer. Det är ganska imponerande. Eller ganska… ska nog utläsas sjuttijäkla.

d.school

d.school grundades 2002 och ger en av de mest eftertraktade tvärvetenskapliga utbildningsprogrammen (”classes) vid Stanford. Detta mycket tack vare att man har lyckats integrera affärs- och ledarskapstänkande i en traditionell produktdesignutbildning.

När man kommer in genom den anonyma entrén till d.school så möts man av en lobby i vilken det finns foton på alla studenter som finns på d.school just nu. Rakt fram ligger den gård/öppna aula man delar med designskolan och till vänster ligger lärarrummen.

För att gå en kurs vid d.school så får man, som Stanfordstudent, ansöka om en plats och man antar för att få en stor spridning på studenterna (vilket irriterar många med goda betyg och meriter, läs antagna på business school). Normalt består en kurs av 20-80 personer och arbetet sker i mindre grupper. Grupperna är tvärsammansatta med högst en student från varje ”school”. Varje år genomgår 800-900 studenter en utbildning på d.school. Genom att studenterna byts ut så genomgår d.school varje år, eller till med varje läsperiod (”quarter”), en evolution och fungerar olika beroende på vilka brukarna just för stunden är.

d.school finns på två våningar, total har de 1 000 kvm. Här en bild från första våningens lärarutrymmen – hit in kommer inga studenter, utan är en plats för mer koncentrerat enskilt arbete. På d.school finns det ett 20-tal fast anställda, men i kursverksamheten är ytterligare 30-50 personer engagerade som lärare

Det som vi besökte är den fjärde inkarnationen av d.school. Tämligen flärdfritt inrymt i en tidigare labbyggnad. De många flyttarna har gjort att man kunnat förfina och utveckla konceptet till det som det är idag. Den ene av de två Scott som vi träffade har skrivit en bok om miljön och det pedagogiska konceptet – heter typ Make space. Ska försöka få fatt i den. Ger säkert en djupare förståelse för konceptet, innehåller en hel del tankar om hur man ska använda sig av d.school.

Vy över den gård/öppna aula d.school delar med designskolan. Lobbyn och entrén ligger snett bort till höger i bilden. Observera budskapsskylten till vänster i bild. Ett av flera motsvarande som man försöker hamra in i studenterna.

Arbetet i kurserna sker problem-baserat. Studenterna ges uppgifter som ska lösas och som lärare handlar det mycket om att försöka knuffa studenterna i rätt riktning. Vid betygssättningen så är det effort och inte outcome som bedöms. Dvs. det är viktigare att arbeta hårt och följa den metod som lärs ut, och inte vad man faktiskt kommer fram till. Ett exempel på en uppgift kan vara att arbeta med hur man kan uppmana, uppnå, ett hållbarare mer grönt agerande när man handlar mat.

En våning upp möts man av ett stort rum som rymmer många möjliga figurationer

Till vänster i det stora rummet, avskilt av snillrika skärmar – mer om dessa i senare bilder, finns enkla arbetsplatser för de lärare som är direkt involverade i kurserna. Dvs. de finns nära studenterna, men inte direkt i miljön

På andra sidan det stora rummet finns, i baskonfigurationen, möjlighet för arbete i grupp. Hela rummet kan i och för sig manipuleras och ordningställas för att bara inrymma gruppernas arbete, eller annat. Även här finns de snillrika skärmarna.

De skärmar som skiljer av lärardelen från studentdelen, och som också finns och kan användas för att dela upp det stora rummet i mindre delar, är av en synnerligen enkel karaktär. Skrivbara plexiskivor med foam-skivor emellan. Upphängda på hjul i taket, därmed flyttbara, men också nedplockbara så man kan flytta runt dem som man vill.

Detalj på skärmväggen

En noga utarbetad “kartongark” används som bas i många av grupparbetena. De hängs upp på stolpar som är spända mellan golv och tak, och kan, efter avslutad arbetssejour plockas ned och läggas på de förvaringsplatser som varje grupp har.

Utformningen av studentborden är väl uttänkta. Förvaring under. Ståhöga, och skivor som är för små för att man ska kunna ställa upp fler än en laptop i taget. För arbetet är fokuserat på det analoga, på diskussionen.

Längst in i lokalen finns en liten verkstad, utrustad med olika härligheter.

I andra ändan av det stora rummet, dvs. där man kommer upp med trappan från entrén, finns den ena av d.schools studios/klassrum. Här är allt på hjul och kan manipuleras för olika lärande situationer. Lärarna hjälps åt att ställa i ordning inför varje klass. Det har naturligtvis utvecklats et antal grundkonfigurationer som man i huvudsak använder sig av

Om vi sveper ett varv runt lokalen. De röda sofforna på hjul syntes på denna förra bilden. En projektor, med duk finns också. Liksom små sittkuddar för mer fritt sitttande.

Fortsätter runt. Här finns samma skärmväggar som i den stora lokalen utanför, liksom höga samarbetsbord, stolar och whiteboards.

Vidare finns höga barstolar och glasvägg ut mot den stora lokalen

På den sista bilden, inte mycket nytt, utom lite materialförvaring och vrider man näsan lite till åt vänster så…

Finns instruktionen för hur lokalen ska lämnas efter genomförd lektion. Denna vänder sig också till studenterna. d.school är öppet 24/7 och studenterna kan fritt använda lokalerna efter eget tycke, när de inte är planerade för undervisning

Under vårt besök möblades lokalen om till lektion, och detta är då en av baskonfigurationerna. Först biosittning, därefter stående grupparbete, där varje grupp kan använda en dubbelsidig whiteboard var.

d.school har ytterligare en studio, med något annorlunda konfiguration. De röda sofforna känns igen, men här finns det låga bord och stolar (ses i mitten) och ingen projektor, utan behöver man visa bilder får man rulla in en storbildsskärm som står undanskuffad

Det som ytterligare skiljer är de t-formade väggmodulerna där baksidan är en plats att nåla upp bilder…

… och de andra är whitboardväggar, där man också kan hänga upp sina stora papp-ark som vi såg på bilderna från det stora rummet.

d.shool var en intressant upplevelse, där en pedagogisk modell har fått styra utformningen av miljön. Man ska inte lura sig att tro att den är helt fri. Det är snarare så att den tillåter en stor uppsättning konfigurationer – där ett samarbetande arbetssätt står i fokus.

Andra studiemiljöer på Stanford

Det är viktigt att komma ihåg när vi pratar Stanford att man här prioriterar utbildningen väldigt högt. Alla professorer, med några få undantag, undervisar. Innan man fastanställs som lärare genomgår man en rigorös urvalsprocess, där ens pedagogiska kvaliteter (m.m.) bedöms ingående. På samma sätt bedöms studenterna vid antagning. Det räcker inte bara med att goda betyg, man måste även ha utmärkt sig på annat sätt, såsom inom idrott eller musik.

Fokus på utbildning bottnar i främst två saker. Dels så ser man detta som den mest effektiva tech-transfer-metod (dvs. sättet att få ut den kunskap som finns på Stanford till samhället) och dels så stimuleras professorerna av mötet med studenter på ett sätt att de får nya frågeställningar till sin forskning. En anställd professor på Stanford kan lägga upp till en dag i veckan på annan verksamhet än den akademiska, såsom att sitta i bolagsstyrelser eller bedriva konsultverksamhet. Även detta ses som tech-transfer och ett sätt att få nys på nya frågeställningar att inkorporera i forskningen.

Vi har tidigare skrivit om MOOC (Massive Open Online Courses) som ett, kanske inte hot men snarare ett komplement till det traditionella platsbundna universitetsutbildningen. På Stanford experimenterar man en del med detta inom vad som kan kallas hybrid-MOOC, dvs på nätet föreläsningar kombinerat med klassrumsundervisning/fördjupningar. Eller så testar man med att köpa in bra kurser från andra utbildningsanordnare, men även detta i kombination med lärareledda fördjupningsstudier.

Med denna intorduktion så kommer några korta bilder på salar som vi såg eller som vi hörde talas om på Stanford.

Okej. Jag trodde att jag skulle kunna googla det här. Men icke. Hittar inget, dock en intressant artikel om Active Learning Classrooms, men det kanske inte är alla som tycker som jag. Det en bild ska visa är motsvarigheten till MIT:s runda bord, fast i en sal med plats för 80-studenter arbetar man med ett dynamiskt ljudssystem som går att ställa in på olika sätt. I en situation kan man störa ut alla andra än den egna gruppens samtal så att man kan sitta ostört fastän man är många som diskuterar vilt. I en annan situation kan läraren välja att ha en genomgång som hörs av alla i hela salen – vare sig de vill eller ej. Eftersom vi inte fått den förevisad kan jag inte säga mer än så. Men lite coolt och high-tech låter det allt.

Precis som överallt annars så försöker man använda mellanrummen, och skärningspunkterna mellan byggnaders stråk till platser för studier.

Här är ett annat exempel, där det intressanta egentligen är hur öppen relationen är från labbet till korridoren och studiemiljön. I närheten ligger också ett lunchrum för studenter.

En hörsal till. Precis som flera av de tidigare exemplen så nöjer sig amerikanerna med brickor för antecknande

En sista bild. Denna är från Berkeley’s Soda Hall, man skulle väl kunna säga att här har vi identifierat en plats som med tämligen små åtgärder skulle kunna bli många spår bättre…

Nu så serni att det blir spännande. Två giganter. Mot varandra. Eller, nä, inte alls. Utan en beskrivning av två väldigt speciella laborativa miljöer, som både har likheter och avgörande skillnader. Den ena har provrör. Den andra inte. Tror jag. Den ena nybyggd. Den andra inte. Men båda är såna däringa världsklasspjutsspetsmiljöer som vi bara brukar använda som epitet i Sverige. Inte skapa på riktigt. Detta är det sjunde inlägget från vår resa från New York via Boston och Seattle till San Fransisco inom ramen för det arbete med mötesplatser som vi gör åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Kolla högermarginalen så hittar du de tidigare.

Stanford Bio-X

Först lite kort om Stanford. Det är ett privat universitet grundat 1891 med en donation för att åminna Leland Stanfords son. Har anseende att vara ett av världens främsta (å andra sidan, taget denna resa, vilket av Columbia, Harvard, MIT, Berkeley och Stanford kan inte sägas tillhöra ”världens främsta” på något sätt?). Campuset är låglänt och utspritt, med tydlig ”design guideline”, gula sandstensfasader, röda tegeltak och röda detaljer på utsidan. Det är ett residential-campus, dvs studenter och lärare bor, i stor utsträckning, på campus. Detta påverkar så klart upplevelsen av miljön. Omvittnat är också den kultur av entreprenörskap, och självklarheten i att ett misslyckande är också ett viktigt resultat – det viktigaste är att man försökt.

Bio-X är en laborativ forskningsanläggning inom i huvudsak biologi och kemi. Egentligen är det inte byggnaden som är ”da thing”. Eller, det är det också såklart. Utan det är den organisation och synsätt som genomsyrat skapandet av byggnaden. För det handlar om en idé om att få samman forskare från olika delar av Stanford för att skapa nya saker tillsammans. Man ser det som ett socialt experiment. Vilket kanske är överord, men det krävs visst mod att våga blanda forskare från olika bakgrunder och forskningskultur.

Vy från Bio-X bort mot stamcellsforskningscentrat, School of Medicine och sjukhuset.

James H. Clark center, som är det officiella namnet på kåken, stod färdigt 2003 och ligger strategiskt mitt på det stråk som går från Stanfords sjukhus och bort till de centrala delarna på campus. Inom en femhundrametersradie ligger även Medicin-, Kemi- och Ingenjörsskolorna. I direkt anslutning finns det nybyggda stamcellscentret. Clark center är ritat av Foster and partners, och lite mer infor finns i denna filmsnutt.

På tal om stamceller så satte denna frågan vissa käppar i hjulet på projektet. Det byggdes under den tid då Kalifornien införde ett förbud mot stamcellsforskning, vilket gjorde att James H. Clark (entreprenör och tidigare Stanford-professor) drog tillbaka delar av sin generösa donation. Konsekvensen blev besparingar under byggtid, varför fläktarna på taket blev enklare och mycket bullriga (generellt kan sägas att amerikanska ljudmiljöer är rätt usla). Märks inte minst om man går ut på balkongerna på översta våningen – lite lätt psykotiskt och omysigt måste man säga.

Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från campus centrala delar bort mot sjukhuset m.m. (jfr även bild 1)

Bio-X är alltså mer en organisation än en byggnad. Verksamheten skär på tvärs genom Stanford och engagerar fler än 400 forskare (faculty) från ett 60-tal forskargrupper (från 26 olika institutioner). Kopplat till organisationen finns en hel del forskningsmedel, som man kan få del av genom att föreslå goda forskningsprojekt. Och forskningsprojekten genomför man med byggnaden och dess labb som bas. Även näringslivet kan hyra in sig och genomföra projekt på Bio-X. Klart?

Planbild över Bio-X

Exteriört ansluter byggnaden till Stanfords design guidlines. Gult, rött, kvadratiskt. Interiört så är formerna mjukare. Egentligen är det tre separata trevåningsbyggnader samlade kring en gemensam utomhusgård (exteriört atrium som någon uttryckte det…), kopplade till varandra med spänger och loftgångar. Formen, den ovala, har givits av att dels låta ett huvudstråk gå genom byggnaden, och dels för att fånga in rörelser från andra stråk. Alla byggnadsdelar är kopplade till varandra under mark. Under mark ligger även djurförsöksanläggningen som sträcker sig hela vägen bort till stamcellsforskningscentrat.

Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från sjukhuset m.m. bort mot campus centrala delar

Vy över Bio-X centralplats mot den bakre byggnaden som innehåller restaurang, Bio-X kansli, hörsalar, mötesrum och några lab.

Grundläggande i byggnaden är att den är ett forskningslaboratorium. Visst sker doktorand-utbildning, och undergraduates kan få extraknäcka här, men forskningen står i centrum. Alla lab är helglasade mot gård eller loftgångar, ävensom gardinerna är nedfällda allt emellanåt för att stänga ute den kaliforniska solen. Men idén är att det ska vara öppet och transparent.

Laboratorerna är trånga, stökiga och ommöblerbara. All mediaförsörjning sker rätt rufft från taket, alla möbler är på hjul för att underlätta omflyttningar och omorganisationer (och små spratt, då man över natt kan flytta en kollegas hela skrivbord och uppställning). I ett stort rum mot gårdssidan har alla forskare ett skrivbord och en labbänk för ”enklare” försök (inga andra arbetsrum finns). I bakkant, mot Bio-X utsida, ligger mer fasta installationer, kylrum, förråd och rum med gemensamma dragskåp.

Del av labbmiljön. I förgrunden en labbänk, mot fasaden finns skrivborden.

Attityden är öppen och inkluderande. Inga labbriggar eller instrument ses som personliga (ävensom att ansvaret för utrustningen ligger på någon forskare) och man lånar ut dessa till varandra – det finns en utrustningslista och ett gemnsat bokningssystem. Vissa utrustningar är inköpt av enskilda forskare/grupper, vissa är inköpta av Bio-X som en strategisk satsning.

Alla bord och all utrustning är på hjul för att det ska vara enkelt att flytta om inne i labben.

Mediaförsörjningen sker från taket, rufft men effektivt.

Det är dock viktigt att påpeka att miljön i Bio-X inte är ”för alla”. Alla passar inte in – utan man måste ha en social fallenhet och en önskan att arbeta diskuterande i team för att vara här. Det finns andra miljöer på Stanford för de som vill fokusera på koncentrerad (enskild) grundforskning. Även om miljön är social så är ljudmiljön dämpad och hänsynstagande. Om man ska ha möte fler än två personer går man ut från labbet, till loftgångarna/gården eller till ett mötesrum. Även telefonsamtal sköter man utanför labben.

Ett annat viktigt inslag i Bio-X är restaurangen. Den är av bricklunchskaraktär, men med många val och omvittnat bra mat. Öppen för alla, även besökare lockar den till sig gäster från hela Stanford med omnejd.

I restaurangen har man medvetet endast långbord, detta för att man ska ”tvingas” sätta sig bredvid någon man inte känner eller halvkänner och ”tvinga” fram ett samtal

AMP-lab

Från Stanford, som ligger i södra Bay-area, tog vi oss nordöst om San Fransisco. Här ligger UC Berkeley, en del av det delstatliga University of California systemet. Är en förnämlig institution, lite radikal men ändå moder till ett 70-tal nobelpristagare.

Det lab vi besökte, AMP-lab, forskar kring hantering av stora datormängder, s.k. Big Data. AMP ska utläsas algoritmer, maskiner och människor (people) och indikerar vad det egentligen handlar om. AMP är den tredje eller fjärde evolutionen av labbet, tidigare lab har haft annat fokus, men det är samma lednings-kvartett som skapat både detta och tidigare lab. Det unika är och har varit att man samlat spetskompetens från matematik och flera av datalogins olika grenar (AI, databaser, hårdvara etc.) för att tillsammans försöka lösa komplexa problem.

Att försöka hitta trender eller fakta ur stora mängder data (och nu pratar vi storlekar som fyra miljarder textdokument) är lite trassligt, allra helst om man inte vill att svarstiderna ska bli alltför långa. Här är samverkan fullständigt nödvändigt. Och samverkan sker inte bara inom det egna labbet, utan kontakterna utåt är stora (mer om det längre ner).

Här sitter fyra outstanding professors. Fast inte just nu. För du vore de yttepyttesmå. Och det är det inte. De är snarare som vanliga människor. Typ.

Den fysiska miljön är något helt annat än Bio-X. Även detta en världsledande miljö, med synnerligen kompetenta professorer (faculty) som forskningsledare. Men de sitter i ett fuktskadat hus, Soda Hall, som anses som ett av Berkeleys fulaste. Den interna miljön, med låga cubicals, mötesrum och gratis kaffe känns lite, hrm, sunkiga. Men samtidigt är det inte det intressanta.

Mötesrum, en väggen är en enda stor white-board

Det är en uppblandad miljö. Faculty sitter tillsammans med alla andra anställda (i huvudsak doktorander) och det finns tydliga sociala regler. Hörlurar på, så vill man inte bli störd, fråga kan man göra, men diskussioner tar man i något av det flertal konferensrum som ligger runt landskapet. Det är socialt, på gränsen att det påverkar arbetet, passar (liksom på Bio-X) inte alla, men ger ett samarbetsklimat där alla är med och bidrar. Och det är fokus på resultat, det är vad man presterar som räknas. Presterar man inte, så kanske man inte ska vara här.

Forskningen är synnerligen tillämpad. Den verkliga hårdvalutan för att kunna bedriva forskningen är set med stora datamängder (ex.vis många textfiler), och för att komma åt sådana set samarbetar man med näringsliv och amerikanska ”myndigheter”. För näringslivet betyder det att man får betala en inträdesbiljett på ett anta hundratusen dollar per år. Därigenom ges de möjlighet att få komma till labbet ett par gånger per året och göra presentationer och resonera om vilka problem man har och skulle vilja få lösta. Då hummar professorerna lite och går sedan in i säljrollen, för de är inte bara begåvade forskare, de är rätt bra på att dra in pengar. Företagen vars problem kan komma att resultera i projekt får också låna ut datasets. Forskarna gör sina projekt, och publicerar sina forskningsresultat öppet, dock utan att ta med information ur dataseten.

Det viktigaste i AMP-lab är naturligtvis kompetensen hos medarbetarna, det gemensamma, sociala och öppna klimatet och tillgången till datasets, datorkraft och feta linor. Hur det fysiskt ser ut är lite strunt samma.

Roliga detaljer

Assorted details from Stanford and Berkeley

No fuzz. Inga massa jäkla pappersdiagram och trender. Här är det en lampa som berättar hur energieffektiv byggnaden är för tillfället. Befriande enkelt liksom.

En svängd whiteboard. Har jag aldrig sett förut. Måste dokumenteras.

Ja, jo, liksom. Klart man kan ta med sig sin cykel i labbet. Bara man hänger den på väggen så blir det nog bra.

Ingen jäkel ska komma här och komma och stjäla med sig adaptern till min Mac!