Blogg

POSTAT April 10, 2014, AV Anna Nyborg

The Library of Birmingham

Tillsammans med GU:s Universitetsbibliotek reser jag inom ramen för Projekt Campus Näckrosen till Storbritannien och närmare bestämt Birmingham och Sheffield. På agendan står besök på The Library of Birmingham, Sheffield Hallam University Learning Resource Centres och Sheffield University Information Commons. Kan bli bra.

The Library of Birmingham är ett publikt stadsbibliotek som efter en sedvanligt lång process slutligen kunde invigas 2013. Ritat av Mecanoo efter en arkitekttävling. Byggnaden har blivit den ikon och det spektakulära ”world class landmark” som den skulle bli. Investeringen i denna kulturinstitution är utan motstycke i regionen och en av bibliotekets viktigaste funktioner är att representera och kommunicera öppenhet, demokrati och mångfald.

Mecanoo, 2013

Biblioteket har fått en placering intill ett antal teatrar och andra kulturinstitutioner. Biblioteket är också delvis sammanbyggt med och delar reception och entréfunktioner med The Repertory Theatre. Denna samverkan är något som både biblioteket, teatern och Birmingham som helhet drar nytta av. Man marknadsför varandra och samordnar viss programverksamhet. Biblioteket har blivit en populär, välbesökt och välintegrerad miljö i staden, för staden.

Samverkan mellan kulturinstitutioner

Interiören domineras av byggnadens öppna kärna som också är ljusschakt och vertikal kommunikation. Man rör sig i byggnaden främst med rulltrappor (vilket inte är särskilt tyst) och det ger en slags kommersiell och förtydligad urban karaktär åt byggnaden.

Köpcentrum?

I många avseenden är detta ett traditionellt stadsbibliotek, visserligen modernt, tillgängligt och familjevänligt. Men man har tagit ut svängarna i en del avseenden, särskilt med musikavdelningen. En stor samling av noter och partitur har föranlett att man också erbjuder ett antal övningsrum med piano där mindre ensembler kan provspela sig igenom samlingarna.

En musikavdelning som är en musikavdelning

Man erbjuder också tillgång till en topputrustad musikstudio(!). Värt att notera i övrigt är samverkan med intilliggande kulturinstitutioner, ett relativt kommersiellt konferenscenter, ett mediatek med fri tillgång till ett nationellt filmarkiv samt de utställningsytor som kan exponera värdefulla (och tidigare magasinerade) samlingar.

Mediatek

Utställningsytorna är avskilda säkerhets- och klimatmässigt. Känns inte så tillgängliga. Ytan är relativt museial, men är ett stort steg i rätt riktning. Och det är klart att det är en svår utmaning att både tillgängliggöra och skydda de fantastiska dyrgripar, av bl a Shakespeare och Picasso, som finns i arkiven.

Dyrgripar

I samband med flytten av biblioteket gjordes också en omorganisation i personalen. Tidigare jobbade man i egna avdelningar och specialområden utan vare sig intern eller extern samverkan. Nu är ledning, styrning och marknadsföring samordnad och endast ett fåtal experter i personalen är kopplade till olika fackområden. Merparten av personalen jobbar istället ”pool”-baserat med roterande arbetsscheman på olika funktioner. Merparten har inte heller fasta arbetsplatser.

Asplund?

Shakespeare har en central roll i Birmingham och ett rum från sent 1800-tal, byggt i åminne av 1700-tal, har demonterats och återskapats i ett “Shakespeare memorial room”.

Shakespeare Memorial Room

Som det samtida bibliotek det är har också stor vikt lagts på digitala tjänster, digital display av innehåll, möjligheter till uppkoppling och arbetsplatser med fast datorstöd. Vid vårt besök var biblioteket välbesökt. Att hitta en ledig läs- eller studieplats eller ett grupprum var svårt, trots att detta är det “biggest regional library in Europe”.

Generösa terrasser

Fakta: ca 2 500 000 besökare/år. 35 000 kvm kostade 188 000 000 pund att bygga. 175 helårsekvivalenter personal. Öppet 8-20 alla dagar.

PS. Temat i Mecanoos design är cirklar vilket återkommer i hela byggnaden på olika sätt. I fasaden representerar de stora svarta cirklarna Birminghamregionens historiska tunga tillverkningsindustri och de mindre cirklarna juvelindustrin. Nu vet ni det!

POSTAT March 20, 2014, AV Anna Nyborg

Ekosystemtjänster och social hållbarhet

I veckan har det ställts till med seminarier i byggbranschen och eftersom det utöver mat lockades med intressanta rubriker och deltagarlistor valde jag att lägga några inobitidstimmar på så kallad omvärldsbevakning.

Först ut var Johanneberg Science Park och Riksbyggen som i tisdags arrangerade frukostseminarium med titeln Ekosystemtjänster som verktyg för hållbart boende. Seminariet ingår i den serie av frukostträffar som projektet Johanneberg Science Park arrangerar i samband med att man utvecklar projektet att bygga vad som förhoppningsvis blir en världsledande plats för forskning, utveckling och innovation. Den här gången hade alltså turen kommit till riksbyggen och mer specifikt deras hållbarhetschef Charlotta Szczepanowski som med genuin entusiesm presenterade företagets senaste verktyg för strategiskt arbete med ekosystemtjänster – Positive Footprint Housing – utvecklat i samarbete med SWECO och Ekologigruppen.

Varför är då detta med ekosystemtjänster så viktigt att man ska lägga dyra konsulttimmar på att utveckla verktyg? Jo, det är nämligen så att vi (mänskligheten) i våra nuvarande kalkyler inte tar värdet av dessa naturens (gratis)tjänster i beaktning. De liksom bara finns där som en slags livets infrastruktur som alla tar för givet. Detta gör att vi också med en imponerande effektivitet är på god väg att helt slå ut förutsättningarna för dessa systemtjänsters existens. När smarta personer räknat på vad det skulle kosta att ersätta dessa så blir det så dyrt att världens samlade BNP är slut redan innan vi ens börjat. Helt klart typiskt dåligt att inte värdera dessa tjänster högre.

Genom att utveckla ett verktyg vill alltså Riksbyggen säkerställa att man inte bidrar till urholkningen av ekosystem. Dessutom är det coolt att kunna säga att man jobbar med ekosystemtjänster.

Ungefär såhär funkar det, lite förenklat. Genom en platsanalys som tar max två timmar identifieras de ekosystemtjänster som finns på en plats. Dessa delas in i understödjande, reglerande, tillgodoseende och kulturtjänster och kan exempelvis vara systemets förmåga att producera odlingsbarjord, filtrera vatten, rena luft eller bara erbjuda en vacker och avlsappnande miljö för rekreation. Om Riksbyggen vid en exploatering inte förmår att återskapa värden motsvarande eller större än de existerande så blir det avslag för projektet enligt dekret från högsta styrande nivå. Detta är ju helt klart ett effektivt sätt att i hela organisationen rikta fokus på dessa grundläggande tjänster. En annan positiv aspekt som Charlotta nämnde och som jag tog till mig lite extra är den att arkitekter, ekologer och andra berörda konsulter som vurmar för dessa värden nu får uppbackning för sina lösningsförslag då de utgör hela grunden för om projektet får grönt ljus eller inte.

Verktyget har bland annat använts i pilotprojektet Brf. Viva på Dr. Allards gata. Ett parallellt forskningsprojekt om social hållbarhet ingår också i projektet, men där har ännu inget lika konkret verktyg presenterats. Förhoppningsvis kan Riksbyggen snart berätta lika inspirerande om detta arbete!

Nästa arrangemang för veckan stod Skanska för när man bjöd in till framtidsdag. Talarlistan var imponerande och innehöll såväl minstrar, både sittande och tidigare, som näringslivstoppar och namnkunniga forskare. Dock börjar det bli tröttsamt att få ett program i handen där talaruppställningen till två tredjedelar utgörs av vita medelålders män. Betydligt mer glädjande var då den blandade publiken.

Dagen skulle alltså bjuda på framtidsspaningar och om jag ska ge mig på att sammanfatta blir mitt konstaterande att framtidens två huvudfrågor enligt Skanska är social hållbarhet och nya upphandlingsformer. Rubrikerna för dagen hintade visserligen om att social hållbarhet skulle behandlas flitigt, men det var nog ändå upphandling som var dagens stora fråga – och behållning. Med väl underbyggd argumentation, rörande samsyn och exempel från verkligheten framförde en enad kör av talare budskapet att nu är det hög tid att fasa ut upphandling med lägsta pris som främsta (enda?) bedömningskriterie. Anders Wijkman, ansvarig för upphandlingsutredningen Den goda affären var minst sagt upprörd över att så lite gjorts i frågan när 50 konkreta förbättringsförslag faktiskt ligger på bordet.

En lite överraskande insikt är att det snarare verkar vara näringslivet som går i bräschen för att höja kvaliteten på upphandling. Detta är förvisso helt logiskt, då många aktörer inom näringslivet gjort och gör stora investeringar i att utveckla och lyfta fram sitt hållbarhetsarbete. Nu vill man givetvis ha avkastning i form av vunna uppdrag. Detta kräver följdaktligen upphandlingsformer som värderar upp innovation, helhetssyn och genuint samhällsengagemang.

En avslutande reflektion från de båda dagarna är att samtalet om hållbarhet har antagit en ny form. Vi talar nu om hållbarhet i termer av konkurrensfördelar snarare än som ett gemensamt ansvar för att säkerställa kommande generationers livskvalitet. Eller som någon av talarna uttryckte det – ”hållbarhetsarbete ska inte vara något man ägnar sig åt för att man är snäll, utan det gör man främst för att det är bra business”. Gissningsvis har många av talarna inspirerats av Carl Halls bok miljökapitalisterna (eller liknande), där gröna entreprenörer presenteras som samhällets framtida frälsare. Mantrat från scenen är i vart fall tydligt. I avregleringarnas tid står minsann näringslivet redo att axla ansvaret för samhällets hållbara framdrift. Så länge det är bra business.

Huruvida dessa intressen i praktiken kommer att vara likställda vill jag inte sia om, men jag kan ändå inte undgå att känna mig beklämd över att det från samhällets sida verkar finnas så lite i form av inspirerande visionsarbete och konkreta resultat att sätta emot när näringslivet slår på stora trumman. Att byggsektorns tunga aktörer höjer ribban och uppvärderar hållbarhetsfrågor är inte bara något i grunden väldigt positivt utan också helt nödvändigt. Samtidigt är det oroande om frågeformuleringsprivilegiet helt hamnar hos den privata sektorn. Jag tror nämligen inte att bra business utgör en tillräcklig drivkraft för ett brett förankrat och långsiktigt hållbarhetsarbete.

POSTAT February 19, 2014, AV Anna Nyborg

Eneco – vision, innehåll och skal

Nederländerna är tätt, knappt 17 miljoner på en yta stort som Småland. Det bor 400 personer per kvadratkilometer (att jämföra med Sveriges typ 19). Det är som om vi skulle ha typ 190 miljoner invånare. Inlägget från igår, och även dagens, är lättare att sätta i sammanhang om man vet det. För närheten, de korta transporterna och det gemensamma utnyttjandet av begränsade resurser genomsyrar samhälle och planeringsstrategier.

Idag gick besöket till Eneco, vilket är ett energibolag inriktat på energiproduktion från förnyelsebara källor (vet inte riktigt hur de definierar dessa… men troligtvis inte på samma sätt som Vattenfall). Så har det inte alltid varit, utan detta är en strategi som växte fram under 2000-talets första år, här fanns en nisch att ta. När strategin togs fram fann man också att hållbar energiproduktion måste ske lokalt (och relativt småskaligt) i samverkan med de som berörs av och är avnämare till produktionen. Strategin skrevs till två ord ”Sustainable” och ”Together”, vilket därefter har hamrats in i organisationen in i varje detalj.

Okej, Eneco fanns fram till för snart tre år sedan på åtta olika platser i Rotterdam. Detta skapade distans mellan avdelningar och bolagsdelar. Varje byggnad fungerade på sitt sätt och samverkan var låg. Väldigt lite ”Together” kort sagt. Insikten från ledningen var att man behövde samla verksamheten och få mer samverkan och utbyte mellan bolagets olika delar. Den nya byggnaden (utformad av Hofman Dujardin Architects och Fokkema & Partners läs mer här) är därför baserad på visionens ledord.

Grundtankarna i kontors och samlingsmiljöerna är långt ifrån unika, har sett dem både hos IBM och Google i Zürich, eller för den delen hos Telia i Gårda, eller hos Icon Medialab under det glada 90-talet.

Genom att stapla arbetsytorna på höjden kring ett väl tilltaget centralt atrium optimeras tillförseln av naturligt dagsljus i hela huset. Reflekterande vita ytor dominerar och tillsammans med möblering och detaljer av hög kvalitet åstadkoms en hälsosam och tilltalande arbetsmiljö. Exteriört förstärker vegetationsväggar och stora partier med solpaneler den gröna profilen ytterligare. Mer intressant ur ett mötesplatsperspektiv är då kanske de grepp som tagits för att också skapa en inbjudande atmosfär inne i byggnaden. Istället för en traditionell receptionsdisk hälsas besökare välkomna av värdar redan på golvet i entrén. Dessa visar sedan vidare till den espressobar och lounge som står strategiskt placerad mitt i det tidigare nämnda atrium runt vilket all verksamhet i huset kretsar. Espressobaren blir en självklar mittpunkt och träffyta, väl synlig från de flesta rum i byggnaden. Ett annat sätt att visa upp de människor som befinner sig i byggnaden för varandra är placeringen av vertikala kommunikationsvägar. Hissarna har fått stå tillbaka till förmån för tydligt markerade trappor som blir det självklara valet för att ta sig runt i byggnaden.

Espressobaren av massivt trä är också den ett inslaghelt i linje med byggnadens utformningskoncept som bygger på en idé om unikt designade öar i det vita hav som utgör husets grundstommen. Detta är dels tänkt att underlätta orienterbarheten i den stora byggnade, men bidrar också till att erbjuda en stor variation av möjliga mötes- och arbetsmiljöer för de anställda att röra sig mellan under arbetsdagen. De som jobbar i huset ska kunna välja just den typ av miljö som bäst lämpar sig för deras arbetssätt. Mötesmiljöerna, formella och informella, är i huvudsak placerade på första och andra våningen. Övriga våningar inrymmer kontor – med tillhörande små obokningsbara mötesrum.

Det nya huvudkontoret är arbetsplats för 2100 personer, men eftersom hela arbetsstyrkan aldrig är i huset på samma gång har man anpassat antalet
arbetsstationer efter detta. Det finns stolar för alla 2100, men bara 1500 arbetsbord av olika typ, vilket räcker gott och väl för att möta behovet. Varje avdelning har sin egen ”del” av byggnaden, så helt utströsslad blir inte organisationen. Vissa medarbetare (såsom callcenter-medarbetarna) sitter mer eller mindre på samma plats varje dag, medan andra är mer rörliga. Inte ens ledningen har personliga arbetsplatser, och vid arbetsdagens slut (eller då man inte längre ska använda platsen för dagen) städar man av sin plats och lägger sina eventuella papper i sitt personliga förvaringsskåp (något som alla anställda har).

Eneco säger sig vara helt digitalt – all information, dokument osv ska finnas digitalt, även om det inte är förbjudet att skriva ut sina filer… I samband med flytten tog man in hjälp, rationaliseringskonsulter, för att hjälpa de anställda att sortera och digitalisera. Och hela processen i samband med flytten är värd att nämna. Man började två år i förväg med ett speciellt team som gick igenom alla krav och behov in för flytten, och som arbetade utåtriktat med ”change agents” för att förbereda alla anställda på det nya kommande arbetssättet (och självfallet fanns det motstånd och synpunkter). Alla anställda fick vistas en dag i den nya byggnaden för att bekanta sig med den och vad den erbjuder innan inflytten. Man byggde flera testmiljöer och lät alla prova de nya möblerna och rumstyperna innan man gjorde färdigt allt inför flytten.

Så sammanfattar man besöket kan man säg att det är två saker som är särskilt intressant, det ena att strategin ”Sustainable” och ”Together” har satt sådana spår i hela byggnaden. Uttolkningen av vad som behövs i fysiska termer har varit god och stringent. Det andra är processen med att styra mot visionen och processen att implementera densamma (inklusive flytt och nytt arbetssätt), och att tro på sin idé och inte vika från densamma. Detta är ett intressant exempel då vision, innehåll och arkitektur har samverkat på ett fenomenalt sätt. Men icke att förglömma, detta är en byggnad för Enecos anställda och de personer som de väljer att bjuda in som gäster. Det är inte en publik mötesplats, utan en klubb, men som sådan fungerar den utmärkt!

Glasade möteskuber. Elegant lösning med presentationsskärm på massiv trävägg som döljer teknik och kopplingar.

Även varningsmarkeringarna som ska förhindra att man vandrar in i glasväggarna går i hållbarhetens tecken.

En rolig detalj; när man ska anropa hissen så måste man ange vilken våning man ska till (och om man är en grupp) så att styrsystemet kan räkna ut vilken hiss som energioptimalt ska stanna och plocka upp just dig!

Första gången jag sett ett bönerum på ett privat företag.

POSTAT February 19, 2014, AV Anna Nyborg

Zuidplein – en teater som vill mer

Då var vi på studieresa igen. Denna gång kring begreppet mötesplatser. Ett mycket intressant projekt som vi kommer berätta mer om längre fram i vår. Lägg begreppen agenter och sociala objekt på minnet. Viktigt viktigt. Komponenter för att på djupet förstå det som på plankartor består av en ring med orden ”kreativ mötesplats” och som brukar realiseras som ett kafé, eller en boulodrome

Dagen började aptidigt, och slutar sent, och bjöd på både Delft och Rotterdam., och flyg, tåg och tunnelbana så klart. Delft har jag redan beskrivit här, och tänker inte skriva mer om just nu (att ses som uppsamling för några som inte var med förra gången).

Första besöket i Rotterdam gick inte till själva byn Rotterdam, utan grannbyn (inte så elegant men ändock sammanvuxen med storstaden) Spijkenisse och deras nya stadsbibliotek De Boekenberg. Ligger inbäddat i ett ”social housing”-område och det genomgående temat är tegel tegel tegel, och mycket väl utförd arkitektur. Teglet fanns till och med i innertaken! Och i hissen! Fast där bara på låtsas. Men som mötesplats… Nja, inte bättre än något annat lite avskilt stadsbibliotek. Men det finns en massa arkitekturporr här.

Men en sak lärde jag mig. För att få låna böcker på ett stadsbibliotek i Nederländerna behöver du lösa ett medlemskap. Kostar i Spijkenisse 13 Euro för budgetvarianten och 50 Euro för fullvärdighet. Ger egentligen olika möjligheter till antal samtidiga lån. Barn under 18 år får låna gratis. Kändes främmande på nått sätt, säger jag, låst i mina kulturella begränsningar och föreställningar.

Theater Zuidplein

Vidare till Theater Zuidplein. Här spelade arkitekturen en underordnad roll. Byggt 1958, renoverat några gånger så tjänar den som skal en mycket intressant och utåtriktad verksamhet.

Upprinnelsen till teaterns metamorfos är vikande publikunderlag i slutet av förra seklet, med hot om indragna anslag från kommunen och nedläggning (att satsa pengar på kultur är inget som något parti i NL förordar i dagsläget, utan kulturarbetare ses allmänt som parasiter på statskroppen). Här började man att omdefiniera sin verksamhet.

Teatern ligger i den fattiga södra delen av Rotterdam. Här är arbetslösheten 23% och andelen som genomgått eftergymnasial utbildning under det Rotterdamska snittet på 30% (vilket är långt under Amsterdams 45%). Södra Rotterdam är även mångkulturellt sammansatt med stora invandrargrupper, hitlockade av arbeten i hamnen eller genom Hollands tidigare ställning som kolonialmakt.

Zuidplein förstod att skulle man spela roll så behövde man spela roll i det samhälle man verkade. En ganska spännande berättelse leder fram till att en ny strategi finns på plats från 2006. Teatern ska rikta in sin verksamhet mot de inte så rika (häri inbegrips t.ex. den stora studentgruppen i Rotterdam), de utan högre utbildning och med en kulturellt inkluderande verksamhet. Här har man t.ex. skapat plats för monokulturella företeelser och evenemang, riktade mot t.ex. enkom den NL-Turkiska befolkningsgruppen, och bjudit in gästartister eller skapat utrymme för inhemska NL-Turkiska aktörer. Man tar upp frågor som är brännheta i debatten kring barnaga, omskärelse och kvinnors rättigheter. Och man når ut med sin verksamhet genom ett omfattande marknadsföringsarbete – riktat och specialiserat till de grupper man vill nå.

Kort sagt har det var en stor succé. Man har ökat besöksantalet, fått snurr på ekonomin, bedriver en rik barnverksamhet (med både barnteater och utbildning) och blivit erkänt för att hålla hög kvalitet i sina produktioner. Hälften av produktionerna görs av utomstående aktörer. Dvs. andra med goda kontakter som kan leta fram intressanta akter och föreställningar som den holländska kultureliten aldrig har hört talas om.

Idag är verksamheten inte längre hotad. Stadsfullmäktige har beslutat att investera 330 Mn Euro under de kommande åren i området runt Zuidplein. En ny simhall ska byggas, större bussterminal, mer galleria och en helt ny teaterlokal. Med stora risker för ökad gentrifiering. Men som teaterdirektören frankt konstaterade ”Våra politiker vill att det fattiga ska försvinna från Rotterdam”, men hon tänker fortsätta att skapa en bra verksamhet riktad till de grupper som normalt inte bevistar teaterevenemang eller tar del i kulturlivet. Och det har nu Theater Zuidplein uppmärksammats för. Både i Nederländerna och utomlands! Åk hit, upplev, bli berörd!

We want to break free, bonusbild: kedjade omflyttbara solar utanför BK i Delft

POSTAT November 6, 2013, AV Anna Nyborg

Turkiet, IRCICA och Koç

Att resa i Istanbul är en upplevelse i sig. Ska villigt erkänna att jag vid många tillfällen tryckt foten hårt i golvet i taxin i ett fåfängt försök att hjälpa till att bromsa. För de kör nära. Och tutar. Och filindelningen ska bara ses som en rekommendation. Fyra filer kan bli sju. Om man bara vill. Rödljus tycks gälla. I alla fall efter en stund. Men vi har inte sett en endaste olycka. Och få bilar är krockskadade. Hur det nu kan komma sig.

Men det blir ju alldeles uppenbart att man kan för lite om Turkiskt samhälle och statsskick. Eller för en skull om bilolycksstatistik. Eller om markägoförhållanden. För det känns knepigt att det i en relativt välmående stad som Istanbul (Turkiet har ju klarat sig väl genom både tidigare och rådande finanskris, till skillnad från grannlandet Grekland) finns mängder av centralt belägen nedlagd industrimark och nedgångna kåkar som inte tas om hand och utvecklas till något nytt. Känn på begreppet ”turkisk 60-talsarkitektur”, så förstår ni den potential som finns.

Turkisk 60-talsarkitektur, låt orden sakta rulla i munnen

Men varför händer inget? Är det hur saker ägs, eller handlar det mer om lagliga begränsningar. Behöver verkligen en crash-course i Turkisk ekonomisk historia och juridik för att hänga med. För här finns hur mycket jobb som helst för den som gillar att arbeta med fastigheter. Och, hur i hundan kan någon tjäna tillräckligt med pengar för att överleva genom att ha ett försäljningsstånd i en basar?

IRCICA

Dagens första besök var på centret för forskning i islamsk konst-, kultur och historia – IRCICA. Eftersom jag är här på inbjudan av Dansk biblioteksförening så är ju fokus på biblioteket, som ärligt talat inte var så spännande. Fin hantering av en gammal byggnad för ett relativt modernt ändamål. Men ändå, mer av typen forskarläsande sarkofag, än modernt och bubblande. Studier i orientalism handlar ju en hel del om att söka i handskrifter och bilder. Så deras ambition om att tillgängliggöra stora delar av samlingarna digitalt är en viktig insats för det globala forskarsamhället.

Biblioteket på IRCICA, tillfälligt överbelastat med en massa bibliotekarier från norden

Centret är en gemensam angelägenhet för 57 medlemsländer, tillika finansiärer, och placerat i Turkiet sedan grundande 1980. Här bedriver man forskning baserat på skillnader och likheter i den Islamska traditionen. Men oj så främmande det känns. Vi fick titta på en ”corporate video” där IRCICAs verksamhet presenterades på knagglig engelska och en rasande takt i bilder från olika händelser och verksamhetsgrenar. Och överallt var det bara män. Och inte vilka män som helst, utan män med makt.

Bilden är från Koç, men påvisar ändå kvinnans roll i samhället, i detta fall som hustru till en donator

Minst en krigsförbrytarmisstänkt flimrade förbi (Omar al-Bashir, president i Sudan) och jag fick ihop till fyra diktatorer, och då räknade jag inte in de självsvåldiga härskarna i Gulfstaterna. Och så Erdogan. Turkiets nuvarande ledare, vars parti AKP är islamistiskt (eller enligt anhängarna ett moderat muslimskt parti). Honom gillar dom. Hela filmen får mig att fundera kring frågor om demokrati, opartiskhet och frihet. Bläddrade i en av skrifterna som centret gett ut och som försökte förminska de armeniska folkmordet mellan 1915-1917 – de får ju skylla sig själva, för de var också dumma. Men känner att det bäst att inte fråga. Inte idag. Vill ju inte bidra till att det blir dålig stämning. Får skicka ner Özz Nujen i stället.

Koç University

Dagens andra besök var till Koç University, som ligger i Istanbuls kommun, men ungefär 1,5 timme från centrum (eller 2,5 h i rusningstrafik…). Det är ett 20-årigt ”residential university” (dvs. att studenter och lärare bor på campus) där all undervisning bedrivs på engelska. Koç är privat (i stiftelseform, precis som Bilgi) och startades med en donation från familjen (gissa) Koç. Tanken är att skapa en så god utbildningsinstitution att flyttströmmarna från Turkiet till Europa vänder, och att de unga i stället stannar kvar och utvecklar landet.

Pampiga entréer kan se olika ut, så här möter man campus på Koç

Jaha, vad kan vi säga om Koç då. Jo, det verkar vara en tummelplats för de mer bemedlade i landet – även om ungefär 60% får hjälp med studieavgifterna (som ligger på mellan 20-32 000 USD per år) i form av stipendier. Campus är uppdelat i två delar, en bostadsdel och en akademisk del. Det finns idrottsplatser och biblioteket är öppet och bemannat 24 h/dygn (och utgjorde fokus för vårt besök). I studentcentrat finns både bageri, affär och flera restauranger. Runt hela campus löper ett taggtrådsförsett staket.

En våning ner i studiecentret, som är en byggnad med två sutterängvåningar, finns ett stort köptorg med mataffär, restauranger och bageri

Kort sagt, som med andra residential campuses vi har varit på (se här) så är de svåra att använda som benchmark. Och ärligt, så hemskt många goda idéer gav det oss inte heller. Kanske då att ha compactus-arkiv helt öppet. Och att ha mjuka möbler, bekväma möbler i biblioteket, för att det ska bli ett studentvardagsrum. Men frågan om vi inte visste detta sedan innan.

Smygfoto av synnerligen bekväm fåtölj, att ljuset är lite dassigt gör helhetsupplevelsen lite bättre

Lite till

Vi hann också en tur genom Dolomabahce-palatset. Byggd 1843-1856 i ofattbar lyx för kejsaren och hans hov, och alla fruar (fanns fyra officiella och oräkneliga konkubiner). Sedermera omvandlat till presidentpalats av Atatürk, som även dog här 1938 – för 75 år sedan.

Varje institution med självaktning har en liten Atatürk-hörna

Kulten kring Atatürk är omfattande. Överallt porträtt och citat, och gunåde den som skämtar om honom. Han ses som det moderna Turkiets grundare, den som drev ut de ottomanska kejsarna (ävensom de gjorde sitt till genom att först driva sig bankrutt och sen sluta upp bakom Tyskland i första världskriget). Men Atatürk gjorde landet till en reublik och genomförde många reformer såsom kvinnlig rösträtt, kvinnliga rättigheter, nytt alfabet och en sekulariserat stat. Som minne om ”den store ledaren” står alla klockor i Dolomabahce på det klockslag han dog (och nej, jag kommer inte ihåg vilket detta är!)

Så, imorgon hem till gårväder och fem grader igen. Istanbul var spännande, måste nog komma tillbaka och titta mer en annan gång.

The Library of Birmingham

Ekosystemtjänster och social hållbarhet

Eneco – vision, innehåll och skal

Zuidplein – en teater som vill mer

Turkiet, IRCICA och Koç

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Mitt Livs Val

Trädgårdsstad – går det att åstadkomma idag?