Rapporter

Framtidens Kliniska Studier

Facebook Twitter Pinterest

Idag (och, om jag orkar, även imorgon) kommer det att trilla in lite bloggrapporter från en konferens om framtidens kliniska studier som jag deltar på. Befinner mig i Stockholm, inne i den stora aulan i Aula Medica, på gränsen mellan Karolinska Institutet och Nya Karolinska Solna. Fint ställe. Jag var här på studiebesök även i våras, samtidigt som det var examinationsceremoni och vimlade av unga, vackra blivande vårdprofessionella och deras anhöriga, jättegamla och jätteunga.  Även då sken solen från molnfri himmel. Gör den alltid det här?

 

Måste, lite motvilligt, erkänna att Aula Medica är en mycket fin byggnad. Detta är en miljö som andas framtidstro och manifesterar ett nytt självförtroende för svensk forskning och högre utbildning. Fast wifi-uppkopplingen lämnar en del i övrigt att önska. Hallå. Utan WiFi, ingen framtid! Trodde vi var överens om det.

 

Varför är jag på den här konferensen kan man undra. Jo, det är kopplat till det arbete vi bedriver med att stötta Sahlgrenska Akademin och Sahlgrenska Universitetssjukhuset med flera att formera sig kring en gemensam satsning på ny stor forskningsinfrastruktur och överbryggande mötesplatser, i dagligt tal Sahlgrenska Life. Det projektet kommer vi berätta mer om längre fram under hösten. Man kan ta en titt på den omvärldsanalys vi gjort åt projektet här.

 

Men nu fokus på dagens konferens och dess mycket intressanta tema. Kliniska studier är en av de strategiska nycklarna till att förbättra den svenska hälso- och sjukvården. Dagens forskning är den väg vi bygger som leder till framtidens vård. De kliniska studierna är, som en av inledningstalarna, Jan-Inge Henter, har hunnit säga medan jag skrivit detta, “den medicinska forskningens grand finale” – då får vi reda på om tankarna i den experimentella grundforskningen verkligen stämmer. Det är därför det är så viktigt kliniska studier görs på rätt sätt, med rätt verktyg och med rätt metoder.

 

Jan-Inge Henter är i grunden barncancerläkare och han berättar att på barnonkologen på NKS inkluderar alla patienter man har under behandling i kliniska studier. På det sättet, menar han, kan man förfina sin behandlinghela tiden. Att synliggöra och följa hur det går för patienterna är nödvändigt för att förbättra vården. Men det kan också vara ett sätt att öka vårdkvalitén här och nu, det finns forskning som visar att kliniker som bedriver forskning ökar arbetstillfredsställelsen och det finns även forskning som pekar mot sambandet att bara genom att som patient delta i kliniska studier minskar dödligheten, kanske för att noggrannheten ökar, kanske för att man känner sig mer uppmärksammad, viktig och omhändertagen.

 

Nå. Fokus för den här konferensen är alltså FRAMTIDEN (“the Future”). Närmare bestämt fem frågeställningar:

  • Framtidens kliniska forskarteam
  • Framtidens forkningsmetoder
  • Framtidens verktyg
  • Framtidens forskningspatienter
  • Framtidens terapiområden

 

Årets konferens är den tredje i ordningen och denna gång har den samlat totalt 670 deltagare från akademi, vård och industri, som lotsas genom de två dagarna av den skickliga Heidi Avellan, som simultant hanterar att publiken sms:ar frågor till hennes telefon. Mitt huvud skulle sprängas.

 

Tittar jag på deltagarlistan ser det ut som en bra representation av olika verksamhetsinriktningar, sektorer, geografiska områden och även av olika beslutsnivåer inom organisationerna. Politiker och myndighetsföreträdare? En del där också, men kunde säkert varit fler. Bredden av deltagare är helt i anda med nyckelordet i regeringens forskningspolitik och, ja, i samtiden i stort: SAMVERKAN. För samverka ska vi, det kommer upprepas många gånger idag, var så säkra. Inget fel med det. Det är ju inte hållbart att vi sitter i varsin gyllene bur av disciplinära och sektoriella gränser. Bara man klär på samverkan med lite konkretion också, så att det inte bara är ännu en floskel. Ska hålla utkik efter det.

 

Nu kör vi. (Om jag bara får uppkopplingen att funka)

 

Blogginlägg från konferensen:

  1. De nio infrastrukturerna
  2. Kodord samverkan
  3. Framtidens forskningspatient 1: Captain on the bridge
  4. Framtidens forskningspatient 2: Om patienterna tog över…

Crowdsourcing Urban Planning

Facebook Twitter Pinterest

magasinsgatan

 

För typ ett år sedan gjorde Robin och Adam sitt exjobb här hos oss på inobi. Efter lite, öhh, betänketid kommer nu äntligen ett blogginlägg som beskriver vad det egentligen var de utforskade. Annat än att snylta kaffe, bidra till allmän trevnad och fnissa hysteriskt åt Laban-strippar (vi vet, viss form av komik hoppar en generation. eller två). Håll till godo, här kommer inlägget.

 

Våren 2015 fick min gode vän Robin Gabre och jag, Adam Szakal, nöjet att göra vårt examensarbete hos de goda människorna hos inobi. Robin och jag var båda två Chalmersstudenter på programmet Interaction Design and Technologies ute på Lindholmen och nu låter detta som början på en romantisk berättelse men där måste jag tyvärr göra er besvikna(?) för detta minst sagt försenade blogginlägg ska ta er med på den resan som var examensrapport 2015:152 – Crowdsourcing Urban Planning.

Tesen hade som mål att undersöka huruvida kunskaper och insikter kring interaktionsdesign kan användas för att bidra till utvecklingen av fysiska möteplatser. Fysiska möten är som bekant väldans viktiga vektorer för acceptansbildning och förståelse kulturer sinsemellan och skapar mången tillfälle för samarbete. Med andra ord så är mänskliga möten en absolut grund för ett välfungerande samhälle. Tesen bygger på inobis egna teoretiska ramverk kring hur dessa möten skapas och fortplantas, där dynamiken kring dessa möten benämns som interstrukturer. I urbana miljöer är dessa interstrukturer tyvärr sällan ändamålsenligt byggda för att aktiv generera socialt gränsöverskridande möten, utan råkar oftast vara (o)lyckliga sammanträffanden. Dessutom så saknas det kontemporära metoder och verktyg för att effektivt skapa interstrukturanalyser. Det var främst här, i utvecklingen av metod och verktyg, denna tesen siktade på att bidra i form av riktlinjer för framtida analyser.

 

Inobis aktuella metod för att utföra en interstrukturanalys var att skicka ut en anställd med en GIS-utrustad* surfplatta till det område som man önskade analysera. Väl på plats så hade en förberedande kartläggning identifierat ett gäng särskilt viktiga platser dit den utsände skulle befinna sig och notera statusen på en rad faktorer på just den platsen. Kråksången i operetten fanns i kvantiteten – ett större område har ofta över hundratalet identifierade nyckelplatser med cirka sextiotalet faktorer att notera på vart enda en av dessa. Detta ledde till att mötesplatsanalyser kunde bli en tidskrävande och ineffektiv process, och vars frågor dessutom riskerade att bli besvarade subjektivt. Lösningen på detta, tänktes det, var att via en app eller annan fiffig lösning dela upp och outsourca denna datainsamling till en större mängd användare och på så sätt sopa två datakvalitetsflugor i en smäll.

 

* Geographic Information System, en kraftfull mjukvaruplattform för att hantera geografiska kartläggningar.

 

Designarbetet började med att utreda plattformsalternativen för en sådan här lösning. Föga förvånande så trumfade smartphoneapplikationen andra alternativ som RFID-taggar och specialutvecklade kameror med hästlängder, både vad gäller effektivitet och tillgänglighet. Ibland så är första också det bästa. Med det avklarat så började arbetet med att faktiskt utforska problem och möjligheter som riktlinjerna skulle manövrera via, genom att iterativt utveckla prototyper och sedan utvärdera dessa. Under trycket från en väletablerad och effektiv men måttligt akademisk process av “Otaliga timmar diskussioner, hätskt resonemang och rent tjafs” så jämnades bulorna i ett eventuellt användarflödet ut allt mer, för att till slut mynna ut i någon slags konsensus. Denna har formulerats nedan i form av två riktlinjer vid utformning av en applösning för crowdsourcing av interstrukturanalyser:

 

1. Ha i åtanke vilken kvantitet och typ av data som behöver samlas in.

 

En interstrukturanalys som adresserar alla de teoretiska aspekterna av området innehåller flera olika typer av data: subjektiv, objektiv, kvantitativt och kvalitativ. Inte alla former av data bör samlas in genom en användares manuella interaktion. Först det första – är datamängden för stor för att kunna hanteras av en människa? Ett typiskt exempel på detta är loggning av rutter, som genererar en osalig mängd koordinater, långt mer än vad en genomsnittlig människa orkar hantera, ens efter 10:15-kaffet.

 

För det andra – är det troligt för användarna att tolka sitt beteende mer effektivt eller precis än vad en automatiserad användning hade kunnat göra? Här kan både brist på ordentlig översikt eller möjlighet till kvantifikation av ens handlingar vara käppar i hjulet. Exempelvis så kan ens position uttryckas både subjektivt (“utanför 7-11 vid Grönsakstorget”) eller objektivt (40°43’06.6″N, 73°56’54.2”W). Den första formen är såklart mindre geografiskt exakt men innefattar en massa annan tolkningsbar data, så som vilka landmärken en användare kan väntas använda sig av i en viss kontext.

 

2. Kombinera inneboende eller yttre motivation för att få en bättre spridning på användarnas engagemang.

 

Studier har visat att att inneboende motivation, såsom nyfikenhet, kan få användare från alla typer av sociala sektorer att delta men att långvarigt deltagande i väldigt stor utsträckning motiveras av yttre motivation, i form av pengar eller annat för att kompensera för ens tid. (Kaufmann et al. 2011) (Ross et al. 2010) Inneboende motivation kan dock komma ifrån ett sympatiserande med projektets mål vilket gör det oerhört viktigt att kommunicera dessa på ett tydligt och attraktivt sätt.

 

För att knyta ihop denna textsäck med några klyschor så var det var ett gäng väldigt lärorika månader vi hade på inobi. Självklart var det inte utan lite sveda och värk som vi var så gröna – projektets uppstartsfas blev nog lite i längsta laget, då vi skulle sätta oss in i (läs: skrapa på ytan av) teorierna kring samhällsplanering, sociologi och hur arkitekturens roll i dessa – ett oerhört intressant område dock! (Tack för lånet av boken om Corbusier, Fredrik!)

 

Vi skulle vilja tacka alla på inobi-kontoret för att timmarna ni lagt ner på diskussioner och att svara på våra dumma frågor. Också en en eloge för det godaste automatkaffet jag druckit.

 

– Adam Szakal

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Facebook Twitter Pinterest

 

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

 

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

 

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

 

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

 

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

 

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.

 

Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

 

KAJEN

 

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

 

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.

 

Ett kajrum, som det kan te sig.

 

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

 

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

 

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

 

 

 

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

 

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

 

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.

 

Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

 

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

 

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

 

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!

 

Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

 

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

 

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.

 

Småstad enligt Utopia.

 

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

 

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

 

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

 

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

 

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

 

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

 

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

 

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?

 

Småstad.

Kunskapsstadens byggstenar

Facebook Twitter Pinterest


Vi har på uppdrag av Göteborgs Universitet under året genomfört en större omvärldsanalys kring Kunskapsstäder, campus och kreativa miljöer. Vi har lyft fram en del av lärdomarna från den tidigare här, här och här. Nu har slutversionen av rapporten publicerats och vi lägger därför även upp den som PDF här på hemsidan.

 

Det vi belyser i omvärldsanalysen är enkelt uttryckt hur fysiska och organisatoriska strukturer kan och bör utformas för att bidra till framväxten av ett hållbart kunskapsorienterat samhälle. Vi lyfter i rapporten fram ett antal städer som ur en eller annan aspekt kan betecknas som “kunskapsstäder” eller är relevanta att uppmärksamma i relation till kultur- och kunskapsekonomi och planering för kunskapsdriven urban utveckling. Vi beskriver även ett flertal campusområden som har den gemensamma nämnaren att de är stadsintegrerade samt att de innehåller inslag av humaniora / konst / bibliotek.

 

 

Det direkta syftet med analysen är att ge inspel, planeringsstöd och beslutsunderlag till Göteborgs Universitets projekt Campus Näckrosen, där universitetet befinner sig vid viktiga vägval med stor betydelse för framtiden; hur ska framtidens campus fungera i relation till den omgivande staden? Vilken roll kan Göteborgs Universitet och campus Näckrosen, med sitt centrala läge mellan Korvägen och Götaplatsen, spela för att bygga framtidens Kunskapsstad i Göteborg?

 

Efter ett stimulerande utrednings- och skrivarbete kan vi i våra sammanfattande slutsatser kring de strategiska nycklarna för att bygga kunskapsstäder för alla konstatera någonting lika banalt som centralt: kunskapssamhällets drivmedel är interaktion – möten mellan människor.

 

Det är allt. Det är bränslet. Men för att bränslet ska kunna reagera och brinna måste det till rätt förutsättningar, rätt sammanhang – och det måste till en tändning. Vi menar att de komponenterna i framgångsrika kunskapsstäder framförallt utgörs av följande faktorer:

 

 

    • I de kunskapsstäder, campus och kreativa miljöer som lyfts i rapporten är rumslig närhet mellan olika verksamheter, aktörer och funktioner den egenskap som mer än någon annan definierar förutsättningarna för interaktion och möten. En ökad närhet ger fler skärningspunkter, gränssnittsytor och randzoner (korridorer, mellanrum, reseknutpunkter, parker, scener mm) – platser med strategisk betydelse för interaktion.

 

 

    • Synlighet och tillgänglighet är förutsättningar för att den rumsliga närheten ska kunna resultera i värde-, kultur- och kunskapande interaktion.

 

 

    • Många kopplingar måste finnas – för det behövs fysiska, virtuella och organisatoriska infrastrukturer, ”broar, bryggor och båtar”.

 

 

    • Kunskapsstäderna är öppna och tillåtande: de präglas av en mångfald av aktörer som tolererar, samverkar, stöttar och därigenom stärker varandra.

 

 

    • Att forma platser med egen identitet och karaktär är viktigt. Unika platser bär berättelser och etablerar sammanhang som ger människors handlingar ökad mening och betydelse.

 

 

    • Kunskapsstäder måste byggas på flera nivåer parallellt. Från övergripande program till campusområden, institutioner, och interstrukturer för samverkan.

 

 

  • Till sist behövs en stark och brett delad vision. Utan en klar idé om vilken stad som ska byggas – och varför – kan inte tillräckligt stöd uppbringas för de uthålliga och omfattande investeringar och anpassningar som krävs för att förverkliga kunskapsstaden.

 

 

 

Kliver vi därefter ner på campusnivå framträder ett antal uppenbara trender och strategier, kopplade till ovanstående:

 

 

    • I de campusmiljöer rapporten belyser är en tydlig trend strävan mot en blandning av akademiska och icke-akademiska funktioner på campus. Många universitet profilerar sig som mer än enbart utbildningsinstitutioner; man önskar framstå som intensiva mötesplatser för kultur, konst och näringsliv. Möten är ett minst lika viktigt värdeord som kunskap. Närhet till blandade stadsmiljöer framhålls som en stor kvalitet.

 

 

    • Öppenhet och integration med närliggande och omgivande stadsmiljöer eftersträvas i campusplanerna. Strävan mot uppblandning innebär emellertid inte att campus som rumsligt fenomen upplöses, universiteten är måna om att markera sig visuellt med framträdande byggnader, huvudentréer och centrala samlingsytor. Med ökad funktionsblandning får arkitekturen och den visuella kommunikationen en ökad betydelse för att hålla samman och synliggöra campus.

 

 

    • Flera universitet rör sig i två riktningar samtidigt, å ena sidan en expansion till filialer och satellitcampus. Å andra sidan en ökad täthet och koncentration inom respektive campus.

 

 

  • Att vara en framgångsrik utbildningsinstitution idag innebär inte att sträva efter splendid isolation utan att vara närvarande, tillgänglig och delta som en engagerad aktör i närmiljön.
    På det viset kan universiteten också bidra till utveckling i vida cirklar kring campus.

 

 

Som en förutsättning i botten av kunskapssamhället ligger den konkreta utformningen av specifika samverkansmiljöer – interstrukturer – som förmår befrämja och stötta kreativa processer. Finns inte dessa platser så fungerar inte heller campus eller kunskapsstaden. Framgångsrika miljöer som befrämjar kreativitet karaktäriseras av blandning: de lyckas sammanföra olika grupper, få till en mix av discipliner och parallella aktiviteter som kan influera varandra.

 

 

De miljöer vi beskriver rapporten präglas vidare genomgående av transparens – det är möjligt att se vad som pågår i olika delar – och ”robusthet” – de är tillåtande och flexibla och uppmuntrar sina användare till att utan rädsla bruka dem som ”ett andra hem”. Trivsel är ett viktig värde. Tillgänglighet runt hela dygnet eftersträvas i lärandecenter och moderna universitetsbibliotek.

 

Allt detta utvecklas med större precision och fler exempel i rapporten, så om du är intresserad av kultur- och kunskapsstäder, campusutveckling och utformning av kreativa miljöer föreslår jag helt enkelt en läsning av den.