Kunskapsstäder

Bryant Park och the power of ten

Facebook Twitter Pinterest


Ibland gör man dumma saker. Som att slicka på järnstänger när det är kallt ute. Eller som att gå till Bryant park utan en ordentlig kamera. Bara telefonen med, och visst den har sina förtjänster – det går till exempel att ringa från den, men den brister i bildkvalitet. Så håll till godo, det kanske är funktioner och berättelsen som är det intressanta, illustrationen av desamma kunde dock vara betydligt bättre. Och skarpare.

 

Hur som, Bryant park är parken bakom New York Public Librarys huvudbyggnad. Den anlades på 70-talet och den egentliga uppgraderingen har pågått sedan början av 80-talet. Och varför är den då spännande. Ju serni, här har vi ett bra exempel på ”the power of ten”, dvs det koncept som Project for Public Space utvecklat och som säger att kan man samla minst 10 av varandra oberoende aktiviteter till en definierad plats så skapas möjlighet för att människor upplever platsen som både aktiv och trivsam. PPS har också varit inblandade i omformandet av parken. I nedanstående bildsvit ges en uppfattning av vad det är man lyckats samla i parken

 


En finfin karta över Bryant Park. Jag tar er med medurs/-sols från nedre högra hörnet (42.dra gatan) och varvet runt för att se vad som gör Bryant till ett så lyckat exempel på the power of ten.

 


I ingången till parken, från det håll vi kom, ligger en kiosk och en yoghurtbar. Så småfika är aktivitet no 1.

 


Pingis. Så klart. Jättekul när det blåser… Aktivitet no 2.

 


Eller varför inte en gratis jongleringskurs på lunchrasten, och här har vi aktivitet no 3.

 


Japp, biblioteket flyttar ut i parken. En läsesal i det fria, en bibliotekarie lånar ut tidningar och tidskrifter. Även en småregnig dag som den vi var där. Aktivitet no 4.

 


Och, ville visa att läsesalen inte bara var en skylt. Här är verkliga människor som läser.

 


Sitta och hänga och göra vad man vill. Mängder av stolar av olika sort och kvalitet, det kanske ni kunnat gissa utgående från tidigare bilder. Sitta och hänga blir aktivitet no 5 (ävensom möjligheten i just denna aktivitet gör att den skulle kunna räknas som flera).

 


En pianospelare sitter bakom centralbiblioteket och klinkar. Ny pianist varje vecka gör att lyssna på konsert blir aktivitet no 6.

 


I parken finns ett antal skulpturer (i detta fall Getrude Stein) och också en guide så att man ska hitta dem, och man kan göra en egen konstvandring om man så önskar. Självklart kan man bara flanera planlöst, ävensom ytan för flanerandet är tämligen begränsat – parken upptar bara ett block/kvarter – så den är inte så stor. Skulpturvandring är aktivitet no 7 och flanera aktivitet no 8.

 


På baksidan av centralbiblioteket finns en ”fine dining”-restaurang och bar som under lunchtid var alldeles fullknökad. Käka fint, både middag och kväll, blir aktivitet no 9.

 


En detalj, vidhäftat till restaurangen finns en extra matsal i ett genomskinligt tält (med heltäckningsmatta på golvet…). För att låta naturen komma in har träden fått stå kvar och klättrar ut via varsin strumpa.

 


Karusellen blir aktivitet no 10

 


Och alla matställen för enklare mat utgör basen i aktivitet no 11

 


Och hur vore det utan en putting-green? Här som aktivitet no 12

 


Kubb – ”The Viking Game”, vi kanske skulle satsa på att bli Bryant park-mästare. Aktivitet no 13

 


Stilstudie. Folk spelar det faktiskt.

 


Och så en bouleodrom – det kanske mest givna inslaget, aktivitet no 13

 


Okej, det kanske inte är en aktivitet som går att särskilja från ”sitta och hänga”, men jag tycker nog att däcksstolarna såg så goa ut att jag vill ha sola till aktivitet no 14

 


Då var vi strax ute igen. En stor fontän är ett måste i varje park av dignitet. Något som, rätt självklart, inte syns på bilderna är att man vintertid spolar upp en is mitt på gräsmattan – till glädje för alla som vill utmana ödet att slå sig fördärvad i en piruett. Så plaska i fontänen är aktivitet no 15 och åka skridsko aktivitet 16.

 

Och då har jag inte räknat in biblioteket eller annat som vid en första anblick kanske inte är fullt så uppenbart. Men minst 16 oberoende aktiviteter på en så liten plats som Bryant park ändå är gör det till en myllrande och trivsam plats. Väl värd ett besök.

 

Nya New School

Facebook Twitter Pinterest

För två år sedan besökte jag New School senast. Då var de mitt uppe i att bygga sitt nya universitetscenter. Det invigdes i våras, och nu var vi tillbaka, inom ramen för arbetet med Chalmers mötesplatser, för att titta på resultatet. Ett litet debacle bara; två dagar innan de skulle ta byggnaden i bruk inträffade ett ledningsbrott i gatan, med tillhörande översvämning – vilket resulterade i att de två våningar som ligger under mark ännu inte kunnat tagits i drift. Vår guide Michael försöker påskina att det kanske var tur att det inträffade innan de hann flytta in – så man inte hade hunnit vänja sig, men erkänner samtidigt att de grät floder – vilket man väl kan ha viss förståelse för, ävensom den tillknäppta skandinav man är. Men trots detta följer här ett inlägg, med massor av bilder.

 

Okej, vad är då New School? För den som vill veta väldigt mycket mer så går det bra att läsa inlägget från den tidigare resan. Enkelt sagt är det ett lite egde:at universitet belägget nära Union Square på Manhattan. Man har aktivt arbetat med att visa upp verksamheten mot gatan, att låta universitetet bli trottoarens förlängning, man vill verkligen synas och se.

 


Sheila C. Johnson Design Center från ovan. Notera de vinklade glasen, allt för att öka synligheten från gatan, och på så vis göra utställningsytorna till trottoarens förlängning. Mer beskrivet här.

 

Deras universitetscenter är den första byggnaden som New School bygger sedan 1930-talet (alla andra byggnader som de bedriver verksamhet i har haft andra ändamål från början och anpassats till universitetsverksamheten). Tanken är att samla all undervisning i byggnaden, att designstudenter ska sitta granne med sociologistudenter som sitter granne med regiassistentsstudenter, som sitter granne med biologistudenter och så vidare. Det vill säga att i denna byggnad finns inga fasta platser för fakulteten, utan de enda som finns här är bibliotekarier, vakter, driftspersonal, IT-support och så vidare.

 

Formmässigt är den speciell. Den tar upp hela blocket (kvarteret) med sina nedersta sju våningar, och sedan ligger en studentbostadskloss, med plats för 600 studenter i dormatories, förskjuten ovanpå. Längst upp finns det teknikutrymmen. Fasaden är i en legering mellan koppar och mässing, och panelerna har böjts och skjuvats för att maximera möjligheten för ljus att ta sig in i byggnaden (så säger i varje fall arkitekterna SOM, och det är som vanligt svårt att avgöra om det är bullshitbingo och en förskönande efterhandskonstruktion, eller på något sätt förankrat i verkligheten).

 


Universitetscentret från norr. Notera fasaden, fönstren, brandtrappornas synlighet i fasaden och den tillbakadragna studentbostadskuben.

 

Som vanligt går jag inte loss på form – och tänker inte ha någon ambition att beskriva detaljerade element, det gör andra så mycket bättre, utan det som får igång mig är funktion och hur väl man lyckats att transkibera visionen till en byggnad. Och, för att gå händelserna i förväg så tycker jag nog att de har lyckats rätt väl. Men jag återkommer till grunderna i det påståendet.

 

Vad man ville, förutom att samla undervisning och studenter till en plats, var att skapa en ”quad” – ni vet den aktiva kvadratiska gräsmattan som är så vanlig i amerikanska colleges och universitet, fast på höjden. Så trapporna fick stå i fokus. Det är här som rörelserna ska ske och det kring trapphusen som aktivitetsskapande funktioner har placerats. I byggnadens kärna ligger undervisningssalar och studios. Även utrymningstrapporna har en funktion – de ska vara ”genvägen”, ”motorvägen” för desom har bråttom och inte vill riskera att träffa någon när de tar sig mellan punkt A och B. Men, säger Michel, de används mindre än de förväntat. Brandtrapporna ligger ”under” den vanliga trappan, men är synlig både inåt och utåt genom att man använt sig av mycket brandglas (borgmäster Bloomberg tycker att detta är toppen, han har dragit igång ett initiativ för att aktivera New Yorks brandtrappor). Detta är liksom gundkoncenptet, Fler detaljer hittar ni i bilderna nedan.

 


Här syns brandtrappornas uppglasning och dess påverkan på fasaden ännu tydligare.

 

För New School har universitetscentrat inneburit att de samlat sin verksamhet inom fem kvarter. Tidigare låg de utspridda över hela Manhattan. Men en annan, tämligen pekuniär tilldragelse påverkar också byggnaden. Den tidigare rektorn hade stora expansionsplaner – studentantalet skulle öka med 50% till 15 000 studenter inom fem år. Men den nya rektorn, som tillträdde under bygget, satte stopp för planerna – och nu ska man behålla de 10 000 studenterna under ”överskådlig framtid”. Vilket gör att universitetscentrat är något överdimensionerat, och man har fått flytta in verksamheter som inte skulle in från början – ett verkligt test på byggnadens flexibilitet. Samtidigt har de kunnat släppa andra förhyrningar och därigenom fortsatt ha en ekonomi i balans (Googla Cooper Union så kan ni läsa om hur det kan gå om ens framtidsvisioner saknar verklighetsförankring).

 


Huvudentrén i dag. Rakt fram ha ni quad-trappans början. Tänk dig ett tvåvånings atrium till vänster, i skarp blå kontrastfärg, med ”sitt-trappor”, vetenskapskafé och gym (för de som bor i studenbostäderna). Idag: en vit gipsvägg. Rätt trist faktiskt.

 

Miljömässigt är byggnaden Leed Gold Leed har gjort om sina kriterier, vilket betyder att de hade fått Leed Platinum för några år sedan. Stackars stackars. Några av de mer notabla åtgärderna är:

 

– Ration mellan fönster och solid vägg är 40/60, vilket ska vara optimalt för att få maximalt med dagsljus och minimalt med värmeförluster/-laster.

 

– Dagvattnet samlas upp och återanvänds för toalettspolning

 

– Även brunvattnet tas om hand, och fekalierna sorteras från vätskan, och efter rening återanvänds även detta till toalettspolning.

 

– Men än mer notabelt är att man fryser ”isblock” på natten som sedan kan användas för att kyla luft dagtid (vi debatterade en del varför denna åtgärd krävs – och landade i att det nog både handlar om att eltillgången i New York är högre på natten än på dagen och att det är lättare att kyla något när det lägre temperaturer ute – men att frysa? Känns lite korkat…)

 

– Man växlar också värme mellan bostäderna (som får överskott på nätterna) och undervisningslokalerna (som får överskott på dagarna).

 

– Byggnaden är fullproppad med givare och teknik, mer än vad driftsavdelningen klarar av att hantera… bland annat styr man luftflödet med både närvarogivare och luftkvalitetsdito.

 

– Man har ett (för) avancerat styrsystem för belysningen som känner av hur mycket dagsljus som strålar in och anpassar belysningen därefter

 

– Sammantaget använder man 25-30% mindre energi än motsvarande konventionella nybyggen.

 


Här syns relationen mellan quad-trappan och snabb-trappan (brandtrappan) tydligt. Den senare hänger under den förra.

 


Man ska väl vara noga med att säga att det inte bara finns en quad-trappa, utan tre. För att i huvud taget kunna orientera i denna ganska biffiga fyrkantiga byggnad ges möjlighet till utblickar, en tämligen distinkt färgsättning och skyltprogram ska också hjälpa till.

 


Kring quad-trappan har man placerat utrymmen för studier och möten, för att maximera möjligheten till möten och aktivitet

 


Studentutrymmen ges också rollen som fond-element i quad-trappan

 


Ytterligare exempel på mötesmiljö nära trappan

 


Och ett exempel till

 


För att göra snabb-trappan attraktiv dekoreras den just nu, här med namnen på notabla (gäst-)lärare och namnet på deras kurser.

 


Skyltprogrammet är snillrikt (men funktionellt?). Ju högre upp i byggnaden, ju längre skugga kastar bokstäverna. Lutningen på de mindre bokstäverna skvallrar också åt vilket håll ”det skyltade” är placerat.

 


Starka färger ska hjälpa orienterbarheten. Till höger i bilden syns skåp som kan hyras av lärare (eller snarare avdelningar) för förvaring av undervisningsmaterial – så de inte ska behöva släpa dessa från kontoren till universitetscentret

 


Kanske inte så stark färg, men monokromt. Skåpen hyrs av studenterna terminsvis, räcker inte till alla utan är dedicerade till studenter med mycket eget material, såsom design- och biologistudenterna.

 


Ytterligare ett färgexempel, detta är entrén direkt från studentbostäderna in i universitetscentret på sjätte våningen.

 


Ett undervisningslabb för biologi får påvisa hur New School arbetar med att integrera ICT i undervisningen. Först kan vi se en gul tub högt till vänster i bilden. Det har inget att göra med labbet i sig, utan är en konstinstallation som finns överallt i byggnaden. I denna går rör som används för att trycksätta brandtrapphusen, övertrycket ska hindra rök att ta sig in i händelse av evakuering. I mitten finns en projektor och till höger uppe på väggen sitter en kamera…

 


… projektorn kan projicera på en duk längst fram i salen, och längst fram till höger finns en dator, med kontrollpanelen för rummet. Här kan man styra väggkameran och på så vis filma, eller strömma, lektioner. Längst fram till vänster (syns lite dåligt) hänger det ner en mikrofon som fångar allt som sägs i rummet (läraren kan också vara mickad för att det ska höras ännu bättre)

 


Själva kontrollpanelen kan, som sagt, styra kameran, inspelningen och annan teknik (såsom ljuset). Det går också att bestämma vilken/-a bilder som ska visas på filmen/utsändningen – bara vad kameran fångar eller även vad som visas på projektorn.

 


Skärmen är en touchscreen, vilket gör att läraren kan skriva direkt på bilden, eller direkt ovanpå en power-point. Dessa ”skärmanteckningar” sparas också om lektionen spelas in

 


På motstående vägg mot kameran finns whiteboards för mer traditionell undervisning/genomgångar. Kameran kan, som sagt, styras och även filma vad som på denna vägg.

 

Denna teknik för inspelning och lärarstöd har New School rullat ut i alla sina klassrum och studios. Allt för att stärka. Innan har man gjort vissa försök, och bl.a. förenklat kontrollpanelen för att göra den så enkel som möjligt att använda. Okej, är detta då framtiden? Nja, det ska bli spännande att följa. Det är ju ingen ny pedagogisk metod som tekniken stödjer, utan bara ett sätt att dokumentera lektioner. Samtidigt är det på gränsen dumdristigt kan jag tycka att rulla ut så mycket och så avancerad teknik i alla undervisningslokaler. Och som Michael sa, det är ju stor risk att tekniken är utdaterad om två år…

 


En annan typ av ny lärmiljö är den distansundervisningssal som man har byggt upp. Denna gång bara i ett exemplar för att testa. Egentligen är det en liten gradängsal som försetts med teknik för distansundervisning.

 


Studenterna kan koppla in sig i distansundervisningen med sin egen dator, och på bordet finns en knapp med vilken man kan aktivera sin mikrofon.

 


Föreläsaren kan också styra vad som ska visas på skärmen. Antingen en bild från salen eller den sal som man är uppkopplat mot, (som vid vanlig videokonferens) eller bilder från en presentation eller något från en av deltagarnas laptops.

 

Egentligen inget märkvärdigt, lite elegant att ha en gradäng med lösa stolar, gör att man kan bruka salen på ett annat sätt, i samband med distansundervisning, än att bara sitta rakt upp och ner. Man kan t.ex. sitta bredvid sin kompis. Nära. Och bara det är ju en nyhet… Men samtidigt berättar Michael att salen inte, mest, används för sitt syfte, utan för att visa bilder och prata kring dessa på de tre skärmarna…

 


Så över till sorgebarnet. En fin kåk. Men så en sådan miss. En stor aula. Expanderbar gör att den kan rymma upp till 350 personer. Ett scengolv som kan göras om från catwalks till orkestrering relativt enkelt. Men sen har någon tänkt för långt. Stolarna har olika bredd, för att passa med en algoritm som ger maximala siktvinklar. Ingen ska skymmas. Ibland är bredden smal – vilket har fått vissa av de mer välvuxna att reagera. De fastnar liksom i stolen. Men det är inte det värsta.

 


Det värsta är benutrymmet. Hur i helsefyr kan man bygga en ny konsertsal (eller vad man nu ska kalla den – aula skrev jag visst förut) men inte anpassa benutrymmet efter välvuxna. Ska vi skicka ett exemplar av byggnadsstyrelsens projekteringsriktlinjer till SOM? För så här får man inte göra igen. Skämmes alla gubbarna!

 


Så, över till avdelningen, små bra saker. De har, i alla mindre klassrum, bord på jul, som enkelt kan fällas ihop och ställas undan.

 


Det här är bibliotekariernas hela miljö. Bara några kraschdown platser och ett mötesbord. Mer behövs inte som back-office.

 


Lärarrummet. De behöver en plats att sitta ”mellan lektioner”. Här finns några kraschdownplatser (skymtas till höger), fyra telefonhytter/platser för enskilda samtal med studenter, två mötesrum och ett pentry med kyl och microugnar.

 


29 På informationstavlorna, digitala – finns överallt, har de information om vart det finns lediga datorer – ett enkelt sätt att styra studenterna till platser de kanske aldrig har varit förrut.

 


Och slutligen – en vattenpåfyllningsautomat med både kallt och varmt vatten.

 

Amerikanska mötesplatser

Facebook Twitter Pinterest

Då var vi ute och tittade oss omkring igen. Tillbaks till USA. Som en del av det kunskapsarbete vi genomför åt Chalmers och Chalmersfastigheter om mötesplatser är vi runt och studerar framgångsrika och tänkvärda platser. New York, Boston, Seattle och San Francisco på 11 dagar. Intensivt och härligt. Här kommer en rapport från den första dagen.

 

Jag börjar från slutet. Sist var vi och hälsade på Ethan Kent på Project for Public Space. En non-for-profit organisation, grundat redan 1975. Arbetar en del i Sverige, bl.a. tillsammans med Spacescape, och den kommande Chalmersprofessorn Lars Marcus. Men vad gör de egentligen? Kanske inte så svårt. Även om det är en del ord och många bra one-liners.

 

Utgångspunkten är att skapa goda platser, framförallt eller snarare nästan uteslutande, utomhus, miljöer som många vill vistas i. Där ”tricket” är att man driver visionsprocess med de som kan något om platsen, som ska använda den och som faktiskt kan ta ansvar för att den blir av.

 

Och sen har man utvecklat en metod för att genomföra sådana arbeten på ett strukturerat sätt. Kartor med pluttar, intervjuer, strukturerad analys (med utgångspunkt i nedanstående diagram), varefter man kan ta fram ett förslag och ett program som en designer kan ta vid och ge färg och form.

 

 

Det känns igen. Så arbetar också vi. Börja med att göra analysen innan du sätter form och gestalt. Där är PPS tydligare och har hittat one-liners och postulat som de kan trycka upp på t-shirtar och bära med sig vart de än åker. Här är exempel på sådant de säger:

 

– Idén är att hitta nya idéer tidigare

 

– Inget attraherar människor lika mycket som andra människor

 

– Estetetik leder inte till att man gillar en plats – man måste ha en anledning till att stanna på platsen för att den ska kännas bra.

 

– Platser har behov av att vara lite oordnande

 

– Koncentrera livet i stället för att smeta ut det

 

– Fråga användarna vad de vill göra på platsen, inte hur det ska se ut

 

– Lighter, qucker cheaper – våga testa något billigt snabbt, så kan man dra tillbaka det om det inte funkade

 

High Line Park

 

Skulle kunna vara lite blassé och säja ”jaha, då har man varit där igen”. Men så är det ju inte. Bara. Vår guide Ken var fylld av skrönor och hade hur gott om tid som helst. Gjorde att vi kom lätt fuktiga på ryggen till mötet med Ethan på PPS. I stället för att skriva om High Line en gång till (vilket många redan gjort), så tänkte jag fånga upp några av Kens skrönor.

 

Ken håller hov för hela resegruppen

 

Den första handlar om tunnelbanan i New York. Manhattan har vuxit genom att schaktmassorna från byggnationen använts som utfyllnad i Hudson River, vilket betyder att High Line står där det inte fanns land tidigare.

 

Tillblivelsen är i sig intressant. Både av High Line och av High Line Park. Själva högbanan byggdes för att man inte skulle behöva köra tåg (lastade med kött) på själva 10th Avenue. Containrarnas intåg i logistiksystem, lastade på lastbilar, gjorde dock att behovet av tåg minskade och efter att det sista lasset med frusna kalkoner levererats till Thanksgiving så la High Line ner.

 

1998 ville borgmästare Giuliani riva hela skiten för att i stället kunna bygga feta skyskrapor. Det blev stopp och borgmästare Bloomberg bestämde att, såsom medborgarinitiativet ville, att det skulle bli en park på högbanan.

 

Det städade upp i området (som var ökänt för att det var hit man skulle gå om man ville få fatt i en prostituerad transvestit) och stan drog in 2 miljarder de första fem åren på grund av de ökade fastighetsskatteintäkterna.

 

Området runt High Line var tidigare slakterier, idag finns några köttproducenter kvar, men trycks ut av de allt högre hyrorna

 

Pier 54. Det var hit som fartyget som räddade Titanics överlevande anlöpte. Det var också härifrån som Jesse Owens avseglade till olympiaden 1936.

 

Liberty Inn. Rankad av New York Times som det bästa hotellet som hyr ut “by the hour”. Innan det blev hotell var det en s/m-klubb. Eftersom det omgivs av trottoarer på alla sidor så är det formellt ett “block”/kvarter. New Yorks minsta

 

Granne till High Line ligger en byggnad som inrymde 85 ton uran under andra världskriget, del av det s.k. Manhattan-projektet som ledde fram till skapandet av den första atombomben

 

Frank Gehry-skapelsen granne med High Line, helt byggt i glas. Ken konkluderar om kvällstiden “The building is all lit, like most of my friends”

 

Tredje etappen av High Line Park invigdes för några veckor sedan. Nu går parken hela vägen bort och runt Penn station

 

Det enda permanenta konstverket längs High Line, allt annat är temporära installationer. För att skapa detta konstverk satt konstnären i en båt i Hudson River i 11 h och 40 min (700 minuter) och tog ett foto på vattnet varje minut. Från varje foto extraherade han sedan en pixel och den pixeln fick ge färg åt varje infärgat glas (färgåtergivning är rätt kass – ska dra mot blå-grönt).

 

Bilparkering. Billboard. Varannan månad gör bilparkeringen reklam för sig med en poster. Varannan månad får High Line sätta upp ett konstverk i jätteformat. Exempel på samverkan med näringslivet i omgivningen.

 

Ser ut som en drickaautomat. Men lura dig icke, det är ett konstverk, med massa gott-i-gott-gott. Se innehållet nedan

 

 

 

 

Kunskapsmiljöer på bloggen

Facebook Twitter Pinterest


Vi har under snart fyra års tid bloggat från konferenser och studieresor till olika universitetscampus, bibliotek, mötesplatser och kunskapsmiljöer. Det har med tiden blivit ett stort antal blogginlägg som beskriver ett stort antal olika platser och miljöer med inriktning på innovation, forskning, möten och lärande. En verklig skattkista för alla som jobbar med dessa frågor, om vi får säga det själva!

 

Dock: med tiden har det blivit svårt även för oss som vet var man ska leta att hitta tillbaka till de äldre blogginläggen. Det här är därför en första ansats till att summera upp de beskrivna miljöerna med länkar till respektive bloggpost, den här gången sorterade utifrån en geografisk indelning. Ett annat tips är att bläddra genom bloggen via taggarna kreativa miljöer, kunskapsstäder och bibliotek. Men då kommer alla bloggposterna på en och samma gång, utan någon närmare sortering.

 

 

NORDEN & BALTIKUM

 

 

ENGLAND

 

 

HOLLAND

 

 

SCHWEIZ, ÖSTERRIKE, TJECKIEN

 

 

FRANKRIKE, TYSKLAND, ITALIEN

 

 

ASIEN & AUSTRALIEN

 

 

USA

 

 

Aalto med mycket mera

Facebook Twitter Pinterest


Glömde det i går. Och en sak till. Men först det första. Efter konferensen kommer alla anteckningar att läggas ut på konferensens hemsida, om det är så att det är något som du särskilt blir intresserad av. Det andra som jag glömde var att nämna att konferensbesöket är en del av det arbete som vi gör för Göteborgs universitet inom ramen för projekt Campus Näckrosen, och om det kan du läsa mer här.

 

Så, gårdagskvällen innehöll ett obligatoriskt besök på Hotelli Torni för att beundra utsikten, särskilt från bekvämlighetsinrättningarna (har du inte gjort det tidigare, så se till att ta dig dit nästa gång du är i Helsingfors). Idag så fick man ta bussen från Kamppi hela vägen förbi f.d. jättebolaget Nokia innan man framme i Utnäs.

 

 

Aaltos campusutveckling

 

Otaniemi-campuset är speciellt. Det är ritat i huvudsak av Alvar Aalto, och uppfördes i huvudsak under 1960-talet. Området domineras av ”hus i park”, rött tegel och boende/service i en sådan omfattning som behövs för att ett externcampus ska fungera.

 

Aalto universitet är en sammanslagning av tekniska högskolan, konstindustriella högskolan och handelshögskolan år 2010. Deras huvudcampus ligger i Otaniemi (Utnäs), men man har campus på flera andra ställen – men en koncentration är på gång (bl.a. ska man lämna Arabia 2017, ett campus vi har beskrivit i omvärldsanalysen här). Man har 20 000 studenter, 5 000 anställda, tre officiella campus, en årlig budget 400 mn € och 380 000 tkvm lokalyta. Är en stiftelsehögskola.

 

Kari Kontturi är en bekanting. Han har varit i Göteborg och tittat på hur Chalmers och GU arbetar innan man drog igång utvecklingen inom Aalto universitetsfastigheter AB. Bolaget ägs till 2/3 av universitetet och 1/3 av finska staten genom Senatsfastigheter, och man äger alla universitetets lokaler med undantag för nämnda Arabia-campuset. Kommande året kommer att vara fyllda av nyinvestering, som ett resultatet av den strävan man har att samla sig till Otaniemi, vilket har testats i den öppna arkitekttävling man genomförde förra året, mer information om denna här.

 

Campuset begränsas av två större vägar och vatten, man ligger egentligen på en halvö. Kärncampuset är omgivet av bostäder och näringsliv. Totalt har man närmare 50 ha markresurser i Otaniemi.

 

Ävensom universitetet ska expandera och koncentrera sig till Otaniemi, så ökar vakanserna genom att universitetet tränger ihop sig. Kring 2023 räknar man med att ha vakanser på 45-50 000 kvm. Sett till huvudstadsområdet är vakansgraden inte hög, men för Aalto fastigheter är det är alldeles för mycket. Så något måste göras.

 

Idén är att skapa innovationshubbar, där små nystartade bolag bereds plats och där tanken är att de ska växa till sig och bumsen bumsen så har man inte några vakanser. Men riktigt så enkelt är det inte. Otaniemi är inte det mest attraktiva området för finskt näringsliv i termer av vart de vill befinna sig. Andra studier man gjort (intrycket är att de arbetar synnerligen strukturerat) visar att andra delar, såsom närhet till forskning, kommunikationer – tunnelbanan är på väg till Utnäs, finns på plats. Så nu ska man göra olika åtgärder för att öka attraktiviteten – fler boende, bättre företagsstöd och mer service. Och sen ska man bli självförsörjande på energi.

 

Det handlar också om bygga varumärke, och det arbetet ska sjösättas under slutet av detta året. Bygger på mängder av trender, varav inga är nya – indidualism, co-working, förändringshastigheten ökar, tiden för pendling ska vara noll etc. Och sen hittar man sin plats i landskapet, som en del av en triangel som också innefattar centrala Helsingfors och Airpolis – dvs området runt flygplatsen. Man ska skapa en plats för arbete och ”lifestyle” där flera olika områden förbättras för att det ska vara och upplevas som attraktivt; såsom design, transport, naturen, mötesplatser, service etc.

 

Nordic Sustainable Campus Network

 

NSCN är ett nätverk för att skapa hållbara campus i Norden (okej, det kanske gick att förstå utan att jag förklarade det). Presentation inleds med att påvisa att internationella deklarationer/överenskommelser inom hållbarhetsområdet är en tradition sedan 1970-talet. NSCN lutar sig mot Rio+20-överenskommelsen, som inom universitetsområdet handlar om transparens, integrerad hållbarhet i all undervisning, attitydförändring och utveckling och användning av ny teknik. Så kokar det ner till effektiv trafikplanering, fastigheternas energiförbrukning, effektivt utnyttjande av resurser etc.

 

NSCNs målsättning är att hjälpa till att implementera Rio+20-överenskommelsen i norden, mycket baserar sig i Nordiska Ministerrådets ”Ett gott liv i ett hållbart Norden”. Erfarenhetsutbyte och draghjälp är andra självklara inslag. Och sen vill man ha fler medelemmar…

 

Nästa steg var en presentation av Aaltos hållbarhetsarbete, och om detta kan ni läsa mer här.

 

 

Co-designing/Learning HUBs/restauranger

 

Tre dragningar med konkret verklighet. Buntar ihop dem under en rubrik.

 

Co-designing är melodin då man skapar nya lokaler och miljöer för Aalto universitetet. En metod för hur man arbetar med användarna för att åstadkomma nya miljöer för (fa. studenter). Detta har vi (delvis) redan beskrivit här. I samma inlägg är även Learning Hubsen beskrivna, men det finns mer här. Learning Hubsen är egentligen en tillämpning av co-designing-konceptet.

 

Okej, slutsatsen är att grunder i att åstadkomma nya miljöer är att man bryter det klassiska sättet att programskriva, utan att man arbetar i öppen dialog med användare och flera olika experter (arkitekter, inredare, ”serviceutformare” etc.) innan man skapar en design som sedan går vidare till projektering.

 

Sedan staplas exemplen, och vi blir utlovade besök under eftermiddagen. Men det går att läsa mer här och här.

 

Måste ändå konkludera med den goa inställning som Learning HUB-projektet har burit med sig. Man söker efter döda ytor och sedan funderar man på hur man skulle kunna använda denna i stället, och sen omvandlar med dessa med enkla medel till samarbets-/studieytor. Enkelt, och effektivt. Säger de.

 

Sista dragningen i detta sjok behandlade hur man kan använda restauranger för studier när det inte är lunch-rusning. Ain’t rocket science, men ger goda exempel på hur man kan tänka för att nyttogöra tomma restauranger när ytan inte behövs för födointag.

 

 

Future Learning Environment

 

University Properties of Finland (UPoF) driver ett forskningsprogram kring framtidens lärandemiljöer. Startade 2011 och ska avlevereras 2015. Man kan läsa mer om det här (UPoF ägar alla universitetsfastigheter utom dem i huvudstadsregionen).

 

Olli Niemi har en skön attityd. Målsättningen är att UPoF ska vara den mest respekterade campusutvecklaren i Europa nästa år. Och det menar Olli är nästan ett löjeväckande. Men inte desto mindre ett faktum. Sen blir det en bakgrund

 

Forskningsprogrammet handlar en hel del om att beskriva best practice och dra slutsatser från dessa. Olli ställer den retoriska frågan (utgående från exvis Design Factory på Aalto) om det verkligen ska vara de professionella som bygger miljöer åt användarna, eller om man ska lämna skapandet av miljöerna åt användarna – för det verkar på ytan som om de gör det bättre än de professionella. Och utgående från denna fråga så sprutar frågeställningarna ur Olli.

 

Och konklusionen? ”Vi har lärt oss att designa ny miljöer”… resten får vi nog vänta på till nästa år. Sen följer en räcka av case studies, själva underlaget till forskningen.

 

 

From top to bottom and back again

 

Uppmaning: se campus som en plattform för att åstadkomma universitetets vision! Se gamla byggnader (med referens till Design Factory) som möjligheter att låta verksamheter fritt åstadkomma en miljö som passar för de mål och behov de har – och programmerar/designa inte ihjäl den!

 

Eller fyll gamla byggnader med nytt innehåll. Här med referens om att man bygger om tekniska högskolans ikoniska huvudbyggnad till en intra-disciplinär miljö för alla kandidat-program.

 

Huvudpoängen är att nya miljöer kan göras både genom underifrån-initiativ (Factory igen), eller genom uppifrån-beslut (Startup Sauna), men utmaningen är att få med ”mellancheferna”. Och utvärdera gamla sätt att åstadkomma nya miljöer.

 

 

Kampusareena – hub of science, research and technology.

 

Kampusareena är en byggnad hos tekniska högskolan i Tammerfors. Mitt på campus har man skapat ett kontorshus – för att få in näringsliv mitt på campus (60% av ytan kommer att hyras av tekniska högskolan). Men man vet inte vilka företag som ska in och man har heller ingen aning om vad som kommer hända med campus/universitetet när det väl är på plats. Ser det som ett fullskaleexperiment – med utmaningen är att hitta rätt hyresgäster, sådana som vill verka i ett öppet system och samarbeta med högskolan på olika sätt. Projektet ska stå klart i mars nästa år (idémässigt påminner det om initiativ som det som pågår på Chalmers Campus Johanneberg, och utseendemässigt så påminner det rätt mkt om biblioteket i Delft).

 

 

Co-creation – how to do it, what to learn

 

Olli kommer tillbaka och slänger ur sig exempel. De flesta finns i den här presentationen, och här, för den här killen (farbrorn) måste man lyssna på. Hinner inte skriva. Men han har en del att säga. Går ut på testatestatesta.

 

Vidare till Tampere och ett nytt begrepp kommer in Social Learning Space. Här har man skapat en informell plats kallade Oasis. Öppen, informell och lekfull.
Bilder instagram.com/oasisutafi från Oasis.

 

Nästa presentation var från University of Jyväskylä, där man har arbetat med co-creation för att åstadkomma nya miljöer för lärarhögskolan och en lär-hub, finns mer att läsa här.

 

Nästa, och sista, caset är Minerva Square som vi redan har beskrivit här.

 

Slutsatser

 

Så, då var det dags för slutsatser och summering. Jag slås av den förbluffande likheten i planeringsideal över Norden, det skrev jag om igår. Sen är det som vanligt den stora mängden exempel som är det intressanta. Och den finska forskningsansatsen är intressant. Vi tenderar i Sverige att blicka utåt mot andra länder så fort vi ska hitta goda exempel, men här tycker jag att finnarna gör en bra sak och lyfter vad som finns inom landets gränser. För det är oftast mycket bättre med exempel som går att relatera till kontextuellt, likartade situationer och kultur, annars finns risken att det blir väl mycket rymdskepp.

 

Strax dags att guidas på Design Factory. Får se om jag hinner skriva om det senare idag.